london town

Jag tänker att jag skulle kunna vara här hur länge som helst och bara vandra runt och kolla in. Kolla in gatulivet, husen, alla språk som pratas runtomkring en, människorna, trafikpulsen, maten från världens alla hörn, musiken som är ständigt närvarande, muséerna, bokhandlarna, det kulturella utbudet. Att resa ensam ger mig sköna möjligheter att följa mitt eget huvud - eller kanske bara mina fötter. Att för en gångs skull inte behöva ta det minsta hänsyn - ja, förutom det allmänna till människor jag möter - utan komma och gå som jag vill, när jag vill och vart jag vill. Vill jag inte prata så gör jag inte det. Eller så får jag fina samtal som det jag fick med tjejen som satt, på en bit kartong, med sin katt utanför Tesco Express vid Tower Bridge. Katten var så fin och blank i pälsen och så lugn och tillfreds, mitt i allt brus, och tjejen var så stolt över henne. Hon berättade att det enda som kunde stressa katten var när aggressiva hundägare kom för nära och försökte skrämmas. Vad är det med folk, egentligen?

Don't Let Me Down - The Beatles