tisdag 14 november 2017

mitt så kallade liv

Jobba, äta, sova, dö? Lite så känns det ibland. Idag, till exempel. Inget vill liksom riktigt lyfta. Jag tränade i morse, men var trött och mådde lite illa. Kände mig klen. Lektionerna gick väl okej, men inte mer. Mycket muntliga redovisningar och det är trist när en del bara gör något halvhjärtat och lite med vänsterhanden - om alls. En del får fria tyglar, för en stund, och får arbeta självständigt med en uppgift och det blir inte många minuter effektivt arbete. En kollega är ledsen och stämningen når inga direkta rekordhöjder. Dessutom är arbetsrummet kallt. Riktigt kallt.

Men det finns också mänsklig värme och stöttande kollegor och sköna elever som vill och som levererar och tur är väl det.

Här hemma är det kollektivliv, gemensam middag och trivsamt, men alltid lika kort. Morgnarna är tidiga och om kvällen är vi alla mer eller mindre utmattade.

Jag undrar när livet ska börja igen.

Inga kommentarer: