Vilken vecka. Uppstartskonferens i måndags. Så nära hemma att jag kunde cykla dit, i solskenet. Jo, för det är givetvis så att bara semestern är slut så kommer finvädret i språngmarsch. Tisdag var en hel del möten och fix med allt som är nytt och som man förväntas få kläm på pronto. I onsdags kom våra ettor så det var fullt kör hela dagen och sedan info för all personal i aulan. Det finns alltså en aula på min nya arbetsplats, tänka sig. Det är jag inte van vid. I Emmaboda fick vi använda Folkets Hus och kyrkan för större tillställningar.
I onsdags kväll körde jag direkt upp till Emmaboda. Det kändes i magtrakten när jag närmade mig Byn men känslan var inte enbart negativ. När jag svängde in över järnvägsbron, ner mot "centrum", kändes det ganska gott att återse alla välbekanta hus, träd, människor. Jag kvistade in på ICA för att köpa lite vatten och frukt och givetvis träffade jag på några elever som ville småprata lite. Jag körde förbi mitt gamla hus och det ser fortfarande inbjudande och mysigt ut. Nya ägarna gör det till sitt och det är precis som det ska vara. Jag tog ett varv runt samhället - och kände inget av det arga, taggiga jag kände när jag lämnade Byn för Stockholm för åtta och ett halvt år sedan, utan kan gott tänka mig att återvända ibland - innan jag körde hem till Lena, som generöst erbjudit mig en sovplats för natten. En timmes prat över tidigt morronkaffe hann det bli, på torsdagen, innan jag körde till Kalmar för att vara med på en konferens, kring mindset, med Carol Dweck och Martin Renton. Egentligen skulle jag varit på vandring med eleverna, mellan Brösarp och Haväng, men när skolchefen i Emmaboda erbjöd mig en plats så bad jag min nya rektor snällt om lov och det var helt okej att åka. Väldigt bra dag. Och som grädde på moset, smör på fläsket, lök på laxen fick jag träffa några av de kollegor jag vet jag kommer sakna allra mest! De trettioen milen hem kändes ganska tunga, dock. Inte minst när det var dags att stiga upp igår. Kort träff med eleverna igen och sedan föreställning med TUMMEL som körde grymt svängig balkan/klezmer och berättade om "flyttfåglar". Vi är många och av olika sorter. Jag har ingen dramatisk flyktinghistoria men i min familj är ju alla på mammas sida ättlingar till vallonska arbetskraftsinvandrare, min pappa och hans familj gjorde resan från småbruket på landet in till textilfabrikerna i den stora staden (och därmed möjligheterna för barnen att studera vidare efter den sjuåriga folkskolan), mina barn har alla rest bort - kort och långt - för att söka arbete och äventyr. Själv har jag gjort flera förflyttningar. Såväl sekventiellt som parallellt. Flyttat, bytt skolor, vänner, fortsatt mönstret som vuxen om än i mycket längre intervaller, vanligen. Brutit mönster och till och med bytt liv. Just nu har jag ju migrerat från de småländska skogsbygderna ut i det sydostskånska odlingslandskapet. Efter lunch fick jag plötsligt flow och fick massor av viktig planering gjord. Det firade jag med att gå ner till personalgymmet, när arbetsdagen var slut, och köra ett pass. Jag fick lokalen helt för mig själv. Underbart!
Igår kväll blev det ett av de där verkligt sällsynta tillfällena, den här sommaren, då vi alla blev sittande kvar i timmar efter middagen och bara samtalade. Barnen (ja, det är nya gäster i huset) hade somnat redan före middagen och ingen bröt upp från bordet för att spackla eller måla eller kratta löv och whatnot. Intressanta och spännande saker pratade vi om och det var en fin kväll. Givetvis kom jag i säng alldeles för sent och nu är jag ganska trött och seg, men inte på ett oöverkomligt vis.
Husets amerikaner har för vana att alla dagar, som inte är uppenbara arbetsdagar, fråga vad ens planer är för dagen. Mitt svar blir ofta svävande eftersom jag sällan har några, förutom att köra någon maskin tvätt (eller fem... jag kör ofta kollektivtvätt när jag ändå håller på), läsa, ta en långrunda eller kanske småpyssla med köksgrejer, skriva eller något. Jag anar en kulturkrock. Big Time. Men det är inte alltid jag som ska anpassa mig. Så alldeles nyss fick jag hela kåken (>300kvm) för mig själv (och katten, då, men han är ute och jagar sork, eller något) och jag ska lässa skön musik svinhögt, fuldansa lite och komma ikapp mig själv. Jag ska faktiskt jobba lite, också. Ja, jag veeet. Det är emot alla mina principer, men jag säger som Groucho Marx: "Those are ny principles. If you don't like them I have others." Och jag tror faktiskt att detta är det sista hemmajobbandet i år. Jag har bara pyttelite kvar nu, planeringsmässigt, för att vara helt i fas. Egentligen är det nästan överkurs att, som lärare ha en PLAN, när skolan inte lyckats producera ett SCHEMA. Ettorna började i onsdags och på måndag kommer resten... Mer än 1.600 elever - och inga scheman... Joråsåatte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar