måndag 3 juli 2017

kaos, pt i

The Ocean at the End of the Lane...
Helgen var flyttkaos. Dock inte mitt, utan Matildas och Mikes. Men så är det ju när man flyttar. Någonstans mitt i känns det som om det är ett omöjligt projekt, och man tappar nästan sugen, men så plötsligt är sista lasset urlastat, saker och ting börjar finna sina platser och när vi satt där, i skenet av tända ljus, drack ett glas vin och samtalade medan Sigrun snusade så gott i mammans och pappans stora säng, tillfälligt placerad i vardagsrummet, så kändes allt plötsligt roligt och fint igen.

Nu till helgen är det min tur och jag har några dagar på mig att packa det sista. Hantverkaren Tino har just varit här och satt fast en täckplåt som blåst ner från taket, jag har pratat med en Göran som ska hjälpa mig forsla bort diverse junk, vännen Annhelen kommer förbi och hämtar de sista bokhyllorna och fikar, i morgon kväll, larmet ska monteras ner i morgon, min lilla bil ska packas med grejer som är bråkiga att ha i en flyttbil (exempelvis vattenpipan, lampor, småmattor, ytterligare några orkidéer, ett litet glasbord, en ihoprullad pusselmatta, ljuslyktor som står ute och sådant pyssel) och jag tror faktiskt att jag har styr på allt. Peppar, peppar...

Natten mellan lördag och söndag sov jag i mitt nya kombinerade sov- och vardagsrum och jag sov gott. Utan att vara det minsta New Age-ig så tycker jag mig ändå kunna känna om ett hus är varmt, välkomnande och vänligt - eller inte. Mitt hus här på Parkgatan har alltid varit det, och det nya stället känns likadant - bara så väldigt mycket större.

Inga kommentarer: