söndag 23 april 2017

resa

Far, mor och syrran.

Matilda och Sigrun kom hit i torsdags eftermiddag. Promenad, andmatning och allmänt mys och på fredagen körde vi upp till min syrra Cia, i Örebro. Där hängde vi och hade det himla trevligt - bra och roliga samtal och smarrigt käk - och igår morse fortsatte vi upp till Kopparberg där mor och far bor nu.

Det känns så gott i hjärtat att se dem och vara tillsammans med dem och jag önskar så att de bodde mycket närmre så att vi kunde umgås mycket mer. De var båda riktigt pigga (det gör dem gott att inte längre bo i hus och hela tiden pyssla järnet, tänker jag) och mamma var inte så påtagligt minnesförvirrad som hon var sist vi träffades. Vi var oroliga att flytten skulle förvärra det hela, eller kanske rentav skynda på processen, men det kändes "lugnt" på den fronten. Det är inte bra, men det är inte heller så illa som det skulle kunna vara. Hon vet inte var grejerna i köket är, men eftersom hon/de kör samma struktur som de alltid gjort var det lätt att hitta det vi behövde. Och pappa har ju järnkoll. Sigrun charmade dem och de gjorde henne överlycklig med att ha köpt henne en liten räfsa. Den släppte hon inte på hela tiden och innan hon och Matilda drog hemåt idag (vi körde hela vägen tillbaka till Emmajävlaboda igår kväll) räfsade hon en god stund på min gräsmatta.

I morgon är det tillbaka till jobbet igen, efter tio skönt lediga dagar. Resten av terminen kommer att försvinna i en grisblink och jag försöker att inte tänka för mycket på det, eftersom det gör mig stressad.

Idag är det tvätt och mealprepp och om vädret kunde återgå till morgonens solsken (vi drack kaffe ute på altanen) skulle jag ta mig en lång promenad. Vi får väl se hur det blir med det.





tisdag 18 april 2017

lugna puckar

Jag tänkte röja i två garderober idag. Det tänkte jag faktiskt. Men gav upp när jag insåg att mer än hälften av innehållet i dem inte var mitt, utan Matildas, Mikes och Johannas. I stället pysslade jag lite, skrev en stund, bäddade och tvättade någon maskin och lyssnade på ljudbok. Mellan snöskurarna kom jag mig också ut på en lång powerwalkrunda. Det funkar bättre än att springa, knäwise, och jag tänker att det kanske måste bli så att jag får springa allt mer sällan om inte knät ska rasa ihop alldeles. Det är en ledsam och sorgsen tanke, men går det inte så går det inte. Jag har dock inte gett upp helt än. Tänkte nog ta en provsväng i morgon, faktiskt.

Träffade Erica och tog en Fenixfika också. Det var ett tag sedan. Alltid lika vilsamt och gott att prata med henne. Inga krusiduller. Rakt och ärligt. Me like.

måndag 17 april 2017

grit

Bättre dag, idag. Jag vaknade ganska utsövd och har både hunnit fylla på pellets, köra ett par tvättmaskiner, bädda rent i gästrummet (Matilda och Sigrun dyker in lite senare i veckan!) och handla hem godsaker till middagen, då Lena och hennes J, kommer över en sväng. De är båda devota karnivorer så det känns alltid lite nervöst att bjuda dem på veganskt. Idag blir det en enkel wok med risnudlar. Chokladglass (Tofuline) med krossade Oreos till kaffet. Vad dricker man egentligen till wok? Jag har några ale hemma, liksom vitt och rött vin. Och bubbelvatten kan jag fixa. De får väl välja själva.

Nu har nattens snö återigen smält undan. Det känns lite deppigt att se hur blommor och spirande pionbuskar täcks av det vita, kalla. Men de verkar vara ganska tuffa och härdiga, ändå.

Eftersom det är påsk ska man läsa/lyssna på påskekrim. Men efter Nesbøs sjukt spännande Törst stack jag först emellan med den lättsamma lilla bagatellen Dimma över Darjeeling (av Mikael Bergstrand, en fortsättning på Delhis vackraste händer) och nu Grit: The Power of Passion and Perseverance av Angela Duckworth. It's all the buzz i skolvärlden, just nu, i samma härad som till exempel James Nottingham (Challening Learning) och Carol S. Dweck (Mindset) och jag tänkte att jag skulle förkovra mig. Den slår fast en viktig sak - vi må ha olika grundförutsättningar; det som avgör våra framgångar är vår uthållighet, att vi inte ger upp, att vi anstränger oss. Vår resiliens.

Talang kan bara ta oss långt - resten är hårt arbete och vetskapen om att vi alla kan utvecklas. Det kan säkert låta opportunisktiskt men det handlar inte nödvändigtvis om att bli "framgångsrika" i dess mer materiella mening utan om att nå vår egen, individuella, fulla potential, oavsett om det handlar om studier, karriär eller att leva det liv man vill leva. Nå de mål man vill nå. Tyvärr (?) innehåller den också några kapitel om hur en ska göra... och det känns lite väl mycket självhjälpslitt för min smak. Men ändå... jag önskar att mina elever ville läsa den, eller åtminstone delar av den.

Jag tänker, medan jag lyssnar och pysslar. Jag har nog rätt mycket grit, själv. Jag sätter upp mål, även ganska långsiktiga, och sedan ser jag till att nå dem. Just nu går det väl inte så bra med min fysiska träning - jag håller mestadels bara på med underhåll - men på andra plan händer det desto mer...

Jag blir nog klar med boken ikväll och då återgår jag till påskekrimmet, igen. Jussi Adler Olsens Selfies ligger överst i listan.

True Grit är för övrigt en förbaskat bra film.


söndag 16 april 2017

mind over matter


Jag blir liksom handlingsförlamad ibland. Idag har det nog förvärrats av envis nästäppa med påföljande huvudvärk (bihålorna). Men jag tror faktiskt det är allergi och inte förkylning så jag har tagit tabletter för (mot) det. Av dem blir jag så himla trött, särskilt de första dagarna, så jag har liksom inte orkat något. Jag har inte haft lust heller. Och vem vill gå ut en aprilförmiddag när det är minusgrader och snö? Inte jag. Åtminstone inte idag. Men till slut fick jag igång tvättmaskinen, pratade med en ledsen Johanna en lång stund (det är tungt att hon har det tungt och att vi bor så långt ifrån varandra) och sedan kom jag mig faktiskt i träningskläderna och tog mig en ordentlig powerwalk. Snön hade smält bort och det var på det hela taget ganska skönt. Jag kom nyss in och känner mig något lite mindre less.

Borde köra lite uppmjukande yoga. Det borde jag. Men... orka. Jag lagar en kopp te istället.


lördag 15 april 2017

skitväder

Det känns ändå ganska skumt med snöyra i mitten april, även om det inte är alldeles ovanligt. Vi (Linus, Nathalie och jag) hade tänkt oss vandra runt Grimmansmålasjön, men det var råkallt och blåsigt och redan då hade snöblasket börjat så vi nöjde oss med en bilutflykt till The Tea Room i Ällebäck. Det var ju inte så dumt, det heller.



Nu har de kört hemåt (jag saknar dem redan) och jag har kollat Skam (Yes! Ny säsong!) och läser lite. Ute är det tyst och vitt.

Tomt och trist inne.


torsdag 13 april 2017

första... andra... tredje...

Glad Påsk. Typ.
Nu är mitt hus sålt!

Det blev budgivning och även om vi inte talar om någon jättesumma så fick jag mer än jag begärt och det är jag väldigt nöjd med. Kontraktet påskrivet idag. Och så påskledigt på det.

Jag firar! Med potatisskruvar, bubbelvatten och Call the midwife, på Netflix. Det är vad jag orkar ikväll.



Cheers!

tusan, också

Vaknade i natt och det kändes som sandpapper i halsen och näsan var täppt. Nu känns halsen bättre men näsan rinner, trots spray, och ögonen är irriterade. Kroppen känns varm också. Men som alltid när jag inte mår bra så är det något verkligt måste på jobbet, som gör att det blir ytterligare en ta-två-panodil-dag. Idag har jag bjudit in en föreläsare för alla elever som läser REL01 det här läsåret och det är liksom inget annat att göra än att traska iväg, om en stund.

Som om inte detta vore muntert nog så faller snöflingor, stora som mina lovikkavantar, därutanför. Jag förstår precis Assistenten som tvärvände i ytterdörren och med så bestämda steg som hans mjuka tassar tillät gick in i vardagsrummet, hoppade upp på sin favoritplats i soffan och rullade ihop sig till en boll. Så vill jag också göra. I stället får jag trösta mig med varma sockar på fötterna och ett par muggar nybryggt av Byns bästa. Det - och tanken på morgondagen, då jag kan kura inne hela dagen, om jag vill.



onsdag 12 april 2017

man håller ut

Jag är trött nu. Men bara en dag till och sedan har jag ledigt i tio dagar. Det ska bli så skönt. Så skönt, så skönt, så skönt. Sa jag att det ska bli skönt? Att vara ledig, alltså. I tio dagar. Mmm...

Jag har inga planer. Och jag har så många. Jag ska försöka få ihop det hela och koppla av under tiden. Linus och hans flickvän kommer ett par dagar, jag ska springa (yes!), jag ska bjuda ett par vänner på middag, jag ska pyssla och greja, se fjärde säsongen av Skam, Matilda och Sigrun kommer upp och så blir det en liten roadtrip upp till mina föräldrar.

Underbart kommer kännas kort.



tisdag 11 april 2017

dunder och brak

Fy tusan, så det har blåst i natt. Det har dundrat, smällt och knakat i mitt hus. Men det är en rejäl kåk så den står pall. Dock vaknade jag till, mitt i natten, och hade svårt att somna om. Då är det skönt att lyssna på lite poddradio och sedan somna ifrån. I natt fick det bli ett avsnitt av Människor och tro, om bland annat den från forskarhåll kritiserade utredningen av Muslimska Brödraskapet och om den australiska, statliga kommissionen som utreder och arbetar med hur framförallt katolska kyrkan (4500 fall), anglikanska kyrkan (1100 fall) och Jehovas Vittnen (1000 fall) mörkat - och därmed sanktionerat - sexuella övergrepp mot barn under många år (1980-2015). Eftersom jag kikar mycket på slutna religiösa rörelser, och hur de jobbar, är jag framförallt intresserad av den sista gruppen där. Hur de bland annat försvarar sitt oförsvarliga (!) handlande med att om det inte finns minst två vittnen till ett övergrepp så anmäler de inte till myndigheter... De har alltså inte anmält ett endaste ett av dessa övergrepp! Vi har sett detta även i Sverige. I början av 2000-talet avslöjades sådana här missförhållanden här och det finns ingen anledning att tro att de ändrat strategi eller synsätt. Sådant ska lösas inom församlingen och om offret överhuvudtaget blir trott, eller ens vågar berätta, så är det inte ovanligt att hen förväntas förlåta den som förgripit sig... Nå, jag ska inte gå vidare nu. Annars blir det här en väldigt lång drapa.

Vinden har mojnat, jag ser stora sjok av blå himmel och trots att världen till stora delar är galen och vriden så är det stilla och vackert och det blir en fin dag med extra mycket planering och annat pyssel, på jobbet, eftersom alla tvåor har kompledigt då det är tekniknatten ikväll. Och jag har många lektioner på tisdagar - enbart med tvåor. Synd bara att inte en sådan här dag kunde landa när det är dags att rätta nationella prov. Det hade verkligen behövts!


lördag 8 april 2017

men helvete, då

Gårdagens händelser i Stockholm ligger som en fuktig och lite sticksig filt över lördagen. Samtidigt går ju livet vidare. Katten behöver borstas, pellets kånkas in och kaffe drickas i vårsolen på min altan. Jag är inte överraskad - men väldigt ledsen, orolig och inte så lite arg - över denna terrorattack. Vad har vi för självbild om vi inbillade oss att vi skulle förskonas? Jag tänker detta medan jag är tacksam för att mitt Facebookflöde inte skummar över av självgoda vad-var-det-jag-sa eller förnumstiga köksbordsutredare, för att inte tala om de som säger sig redan "veta", ha en orsak fastställd, liksom en plan... Uppenbarligen har jag kloka och sansade vänner.

Lugn helg här, alltså. Själv. Men det är ju inget ovanligt. När jag körde till gymmet igår, efter jobbet, passerade jag Systembolaget. En tanke fladdrade förbi... om jag skulle stanna till och köpa lite gott rött, kanske? Men jag konstaterade i samma stund att jag har ett schysst förråd här hemma. Och att det beror på att jag helt slutat med ens ett endast glas vin, om jag inte har sällskap. Det känns totalt ovärt att öppna en flaska enbart för mig själv. Men nästa helg och några helger framöver har jag gott om trivsamt sällskap (la famiglia i olika konstellationer) så då, kanske?

Planen för dagen är den där förbenade pelletsen, då. Och kanske en sväng med dammsugaren. Möjligen en promenad. Gott så.

torsdag 6 april 2017

vemod

Jag blir varm och glad!
Ända sedan andra veckan på den här terminen har jag haft förmånen att ha två lärarkandidater (jag tycker det låter mycket finare än VFU-studenter), S och S. Vi har planerat, diskuterat, utvärderat, tänkt högt, resonerat, prövat, skrattat och de är så fantastiskt duktiga och engagerade! Jag har lärt mig mycket av dem - både helt nya grejer, men också att se mig själv och min egen undervisning och roll ur en annan synvinkel. Lärorikt, helt enkelt. Och nu är det dags att gå skilda vägar. Vi har våra avslutande samtal, där vi samtalar och sammanfattar praktiken och alldeles snart är de färdiga lärare. De skolor som får ha dessa två lärare hos sig ska skatta sig lyckliga. De är just sådana kollegor jag själv skulle uppskatta väldigt mycket att få samarbeta med! Så... det är en smula vemodigt och sorgligt att skiljas från dem. Det är ju tur att Facebook finns...

... och så har Paul O'Neill gått ur tiden. TSO är för alltid jul för mig.

söndag 2 april 2017

identitet ii

Jag är inte en person som springer lopp. Jag är inte en person som ens gillar att springa med en vän. Jag är ju till och med medlem i klubben Lonesome Runners. För mig är springandet en enskild angelägenhet. Och ändå lät jag Matilda övertala mig till något så vansinnigt som att anmäla mig till Midnattsloppet i Malmö - på hennes födelsedag. GAH. Men... det är ju under förutsättning att knät håller, förstås. Men skvatt galet, oavsett. Fem månader dit. Jag kanske hinner glömma bort det. Fast... Matilda lär påminna mig.

Idag har jag försökt avhjälpa ett fel på tvättmaskinen. Det gick inget vidare. Jag är inte en mekaniskt lagd person. Nu måste jag försöka få tag på en reparatör. Finns det ens sådana fortfarande? Eller förväntas en köpa nytt så snart något går sönder?

Och så har jag tagit en lagom lång promenad. Milt och skönt ute. Vår! Och tre av de fyra pelargonerna från förra söndagen visar livstecken! Kanske är jag en person med ljusgröna fingrar?


 


lördag 1 april 2017

ett litet glädjeämne

För trötta löpare?
Idag sprang jag en halvmil. Eller... jag powerwalkade lite emellanåt, för att inte fresta på lyckan alltför mycket. Men ändå. Det var så varmt att jag sprang i linne och ändå var det rejält svettigt.

Skogen var sådär vårful som den kan vara när allt fortfarande är gråbrunt och risigt och gamla löv sitter kvar på grenarna och inte vill släppa taget och göra plats för de små, nygröna. Men luften var varm, fåglarna sjöng, himlen var blå och mitt knä gjorde inte ont så länge jag bara tänkte mig för vid varje isättning. Det var helt enkelt tokskönt.

Löparkompis.
Hemma igen tog jag en snabb, och mycket välbehövlig, dusch och sedan tog jag med lite fikabröd och kvistade över till Lena en sväng, för lite kaffe och prat på hennes och Js uteplats. Gott med småprat, surrande humlor och okomplicerad vänskap.

Resten av dagen och kvällen är lugn. Jag läser lite, pysslar och nu får det bli popcorn och en film. Ära vare Buddha för Netflix.


identitet

Jag är en människa som älskar att läsa och som älskar böcker. Jag vill äga böcker. Till och med all min studielitteratur köpte jag - och behöll. I mitt hem har jag nästan som ett litet bibliotek. Därtill böcker i köket och i mitt så kallade arbetsrum. Två-tre hyllmeter av mina egna ägandes står på jobbet. En liten hög får plats på hyllan under soffbordet, och när jag tänker efter har jag några i gästrummet också. Plus några utlånade, förstås. Kanske lite drygt femtonhundra böcker? Möjligen lite fler, ändå. Artonhundra, typ.

Inför den kommande flytten (ja, jag är försiktigt optimistisk till husförsäljningen, även om mäklaren inte har återkopplat till mig, trots sex visningar den här veckan - och en bokad på måndag morgon) funderar jag seriöst på att göra mig av med böcker. Inte alla, men... många. Tanken på att flytta med dem är jobbig. Och eftersom jag lär flytta till en mindre bostad får jag troligen inte plats med alla mina bokhyllor. Jag gjorde ett svep i dem i morse. Några kommer jag aldrig att kunna skiljas från, men andra kommer jag inte ge någon omläsning och en del tycker jag ju inte ens om.

Det är ju inte som en musiksamling där en rätt vad det är kan ägna en kväll, eller natt, åt att lyssna igenom en massa gamla älsklingar. Förutom mina fackböcker. Många bläddrar, letar och läser jag i alltsomoftast. Morgonens snabbis resulterade också i insikten att jag har en hel del lyrik och den får följa med. Den har just den egenskapen att den går att ta fram både nu och då.

Men om jag inte har många, fullknökade bokhyllor... vem är jag då?

En lättad och befriad person, kanske?


onsdag 29 mars 2017

det rullar på, fast sakta...

Vårtröttheten är enorm. Och det blir ju knappast bättre av att jag har det ganska påställt om dagarna. Varje morgon har jag föresatsen att sticka och träna efter jobbet och varje eftermiddag är jag så trött att det enda jag vill är att gå hem och sova... Jag tar mig dock promenader, i förhoppning om att solljuset ska ha någon positiv inverkan, och kanske blir det ändå ett pass i eftermiddag? Jag intalar mig, just nu, att det säkert blir så.

Jag stressar också upp mig för husförsäljningen. Vanligen har jag en optimistisk approach till det mesta men när det gäller det här är jag möjligen försiktigt o-pessimistisk. Inte för att det skulle vara ett hus som ingen vill ha, utan för att jag så gärna vill sälja det och gå vidare. Just nu står det som en jättekoloss och stoppar mig från att ta nya tag. Men... fyra sex sju visningar på en vecka inger ändå en smula hopp.

Egentligen mini-sovmorgon idag, men dagens två visningar får mig att kliva upp i vanlig tid och försäkra mig om att golven är soprena och badrummet blänkande. En arbetskamrat retades med mig och sa att han tyckte huset såg superfint ut, på hemnet, men att han var lite överraskad att Vita-hems-häxan uppenbarligen hade varit hemma även hos mig. Haha... Ja, så ser det ut på ovanvåningen. Åtminstone i sov- och gästrummet. Vita väggar gillar jag, framförallt som alternativ till de mer färgstarka inredningsval jag haft i mina tidigare hem, och dessutom har jag mitt sovrum till att... sova i. Då vill jag inte ha en massa störande prylar. Arbetsrummet, däremot, är ju mer uppsnofsat pga fotografering (men det där med att stagea sitt hem har jag skippat), och den uppmärksamme kan notera att det egentligen finns en väldig massa o-vita saker där... Den nyfnikne kan ju kolla här.

Annars, då? Jag har köpt mig en biljett till Sweden Rock. En smula motvilligt. Jag åker mest för att det är så himla roligt att umgås med Netti och för att vi tummade på att göra om det, förra året. Och sedan finns det ju, när jag väl är där, ganska många andra väldigt trivsamma människor. Musiken ser väl ut att bli okej, också. Men... detta ÄR sista gången jag åker.


söndag 26 mars 2017

i feel life...


Sigrun här och hälsar på. Som vanligt är det fullt med ett-och-ett-halvtåringsaktiviteter. Klossar, sagor, promenader och besök på de bästa lekplatserna. Vi har också krattat lite på gräsmattan men Sigrun tröttnade fort, och blev en smula förbannad, eftersom krattan var minst tre gånger så lång som hon själv och därmed ganska otymplig. Men hon hittade fina kvistar och jagade katten lite, istället.

I fredagseftermiddag, innan hon dök upp här, gick jag ner i källaren för att göra mig av med en massa pelargonlik. Några höstar har jag uppenbarligen känt mig optimistisk och ställt ner ett antal sådana för vintersömn. Men jag har, mig veterligen, aldrig tagit upp några, om våren. Så nu tänkte jag slänga alltihop. Och upptäcker då, mitt i allt det gråbruna, risiga, att fyra av dem har små ynkans blekgröna blad. En blommar till och med! Efter minst två år i min källare - utan ljus och vatten.



The force is strong with these... Så dem behöll jag. Igår, när Sigge sov middag, tog jag ut dem på altanen och klippte ner dem och planterade om dem.  Nu hoppas jag att inte chocken blivit för stor för dem, utan att de kan komma sig och trivas och frodas i mitt köksfönster.




onsdag 22 mars 2017

dansbandsdöden

Pappa, 1974.
Foto: Evert Fröding (ja, han var släkt m. Gustaf)
När jag växte upp i sextio- och det tidiga sjuttiotalets Karlstad var det alltid mycket musik omkring mig. Pappa spelade (spelar fortfarande, vid 83 års ålder) gitarr, piano, dragspel och tvärflöjt och sjöng vackert och bra. Allt ur den svenska visskatten, dvs Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Evert Taube, Cornelis, Stefan Demert och många andra. Jag minns sena nätter då vardagsrummet var fullt av människor som sjöng och spelade och drack vin eller pilsner och jag satt ofta gömd i ett hörn och lyssnade och lärde mig alla texter utantill. Ibland övervann jag blygheten och klev fram och uppträdde med mitt paradnummer, Taubes Karl-Alfred och Ellinor.

När pappa inte spelade själv gick stereon varm och det var, på den svenska sidan, Jan Johansson, Lillebror Söderlund, Thorstein Bergman, Broder Tor, Cornelis tolkandes Evert Taube, och... Sven-Ingvars I Frödingland. Mer Värmland än den plattan kan det liksom inte bli (sorry, Mando Diao - ni är inte ens i närheten...).

Nu på morgonen får jag veta att Sven-Erik Magnusson gått bort. Och även om jag i övrigt aldrig varit intresserad av Sven-Ingvars (bortsett från några av deras sextitalsdängor som jag ju hörde på radion och tyckte om att sjunga) så är just den där Frödingplattan fortfarande helt levande för mig.

Så... idag spelar jag en av mina favoriter från den. Fantastisk text och fin livetolkning, av senare datum.

söndag 19 mars 2017

simultanförmåga

Lite tulpanlycka
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men jag känner mig både galet lat och väldigt flitig. Simultant. Samtidigt som jag mest suttit och skrivit, skissat och trivselpysslat (jag kommer inte på något bättre uttryck, just nu), och haft lite dåligt samvete för det, har jag krattat igenom trädgården, vårstädat i pionrabatten, sopat och tagit fram möblerna på altanen, tvättat fem maskiner tvätt, askta ur pannan och fyllt på pellets, dammsugit, bäddat rent och mealpreppat för minst två arbetsveckor framöver. Och då har jag ju dessutom sett fyra, eller fem, avsnitt av Marco Polo och tagit en kort promenad. Så all in all är jag kanske ändå inte en helt igenom depraverad och dekadent latmask?

Förvisso borde jag nog ta mig en ordentligt promenad nu, men solen fösvann och det är sådär otrevligt snålkallt som det kan vara ibland. Dessutom är det här en sådan dag då jag inte har den minsta lust att gå ut och gå själv. Så jag stannar inne.

Assistenten övervakar
vårstädningen.
Jag ska inte överdriva och säga att jag längtar efter måndagen men efter en helg som denna känner jag mig utvilad (att bara kunna få sova tills jag vaknar av mig själv gör underverk för min ork och mitt humör även om det, som idag, händer att jag vaknar strax efter sex) och tycker att det ändå blir helt okej att jobba några dagar till.

Nu blir det nog inte mycket mer gjort idag, i alla fall. Man får inte göra flitiga och nyttiga saker i mitt hus på söndagskvällarna. Heller.



fredag 17 mars 2017

äntligen. fredag igen.

Löfte om vår.
Mina veckor är fyllda av arbete och annat. Jag gillar det. Jag behöver det. Ändå känns de som transportsträckor fram till den ljuvliga stund som kallas fredag eftermiddag då jag kan komma hem, skönt trött efter ett avslutande dubbelpass på gymmet, slänga in träningskläderna i tvättmaskinen, fixa något gott (och snabbt!) att äta och sedan... göra så lite som möjligt. Att göra viktiga och nyttiga saker är förbjudna hemma hos mig, på fredagar. Idag slängde jag på lite Lou Reed och sedan satt jag över en timme och ritade och pysslade i min bullet journal. Provade lite handstil. Fina pennor. Kanske skulle jag lära mig kalligrafi? Om en liten stund tänker jag se ett par (tre?) avsnitt av Marco Polo och sedan vet man aldrig vad som händer. Kanske tar jag mig ett glas vin? Eller två.

Helgen blir, förhoppningsvis, en bra blandning av plock och pyssel inför husvisning och lata stunder. Idag har det blåst och haglat och det är allt annat än trevligt men blir det något mer vårlikt ska jag ge mig ut på en runda i skogen, också.

Och sedan så är det väl plötsligt måndag, igen.


måndag 13 mars 2017

helt slut

Haha... efter min tämligen medvetna träningsvila var det dags för ett pass idag, efter jobbet. Orken och styrkan fanns kvar. Men nu är jag tröttare än tröttast. På ett skönt sätt. Kickstart på veckan och jag får inte tappa höjd förrän framåt fredag eftermiddag så det är bara att köra på. Stort beslut taget. Nu fortsätter jag på den inslagna vägen.


söndag 12 mars 2017

bonjour tristesse

Fin helg. Vi har gjort just det vi tänkte, varken mer eller mindre. Och vädret har varit (är!) ljuvligt! Snödroppar, vintergäck och krokusar - alla blommar samtidigt medan fåglarna sjunger och Sixten hellre ligger ute i en stol på altanen och solar, än inne i soffan. Nu har alla rest åt sina olika håll (och här är som vanligt - tomt och trist) och jag pustar lite innan det är dags att städa och snygga. I morgon kommer mäklaren för några sista bilder, och så ska huset besiktigas så det inte finns en massa dolda fel. Jag måste plocka fram några papper också, så den här dagen kommer nog att rulla undan kvickt. Målet är att vara klar i såpass god tid att jag också hinner med något avsnitt av Marco Polo och kanske till och med något litet av Midnight Diner: Tokyo Stories.

Fundrar på om det är för tidigt att snygga altanen, också?



fredag 10 mars 2017

familjehelg

Assistenten är ambivalent vad gäller gäster.
Arbetsveckan är över och innan jag vet ordet av är det måndag och längtan efter nästa fredag tar vid. Men nu är nu och här är här och huset är fullt av familj. Min yngsta syster är här, med sambo och två av de yngre barnen, och ikväll kommer Mike och Sigrun. Planerna är tämligen luddiga i kanterna. Umgås, äta och dricka gott, samtala och bara vara. Tillsammans. Det är för min själ vad en tallrik havregrynsgröt är för magen. Mike ska jobba med en av sina motorcyklar och så blir det väl en sväng ut till The Tea Room, kantänka. Jag har svårt att få till rätta snitsen på min magic loopstickning, så jag ska passa på när den vassaste stickerska jag känner är in da house. Kanske en eller annan Siggeprommis, också. Änderna i Bjurbäcken har kanske svultit sedan hon var här sist?

Samtidigt som detta pågår, i sakta mak, går min hjärna för högtryck. Beslut måste fattas och jag måste reda ut det hela så jag kan göra det. Besluta, alltså. Så skönt det vore om en (ibland, i alla fall) hade det där "livsvittnet" att bolla saker och ting med. Som det är nu har jag i alla fall fått (nej, tagit mig) lov att terrorisera en mycket klok och god vän och bolla detta med (Tack, snälla!). Jag tänkte också rådslå lite med la famiglia, nu när de är här, men de är ju lite biased - åtminstone ett par av dem.

Annars är det väl som di säger i det militära: SNAFU.

söndag 5 mars 2017

jag saknar island


Hade ett ärende till Skåne i fredags, och i stället för att köra hem körde jag vidare till Bunkeflostrand, gosade med Sigrun, umgicks med Matilda & Mike (god mat, vin och Prometheus) och sov gott på deras soffa. Innan jag körde hem tidigt på lördagseftermiddagen hann vi till Leos Lekland (vilket jag trodde skulle vara hell on earth - lite som IKEA med tusen ungar på speed - men det var toklugnt och Sigrun älskar det!), luncha och kaffa på Emporia, med Linus som dök upp, och jag fick mina naglar fixade. Inget akryl och sådant skräp men en proffsig manikyr och hållbar färg. Bortsett från när jag var i Landet Annorlunda har jag aldrig ens tänkt tanken att göra något sådant. Men... det gav mersmak. På kvällen tuggade jag i mig inte mindre än fyra avsnitt av Marco Polo, på Netflix.

Idag har jag änteligen dammsugit och snyggat i källaren. Lagat veckans luncher och middagar (basmatiris med en het tomat- och böngryta). Och påbörjat ett test av en s k bullet journal. Jag - som skriver upp allt överallt och ofta har oreda i anteckningar, bokningar och allt - fick tipset för toklänge sedan, men jag tyckte det verkade himla krångligt. Men så skrev en vän på FB om det, idag, och jag kom på att jag ju aldrig kommit till skott med det där. Jag lider ju ingen direkt brist på anteckningsböcker, i alla tänkbara format, så det var ju bara att kolla några tutorials på YouTube, bortse från allt pyntande och tejpande och doodlande som folk håller på med, och sätta igång. Jag ska använda den till halvårsskiftet och gillar jag systemet är det ju då läge att trixa ihop en inför nästa arbetsår.

Ptja. Det var den helgen, det. Som väl är kommer snart en ny.

torsdag 2 mars 2017

fössta tossdan i mass = massipantåta

Helt okej torsdag. En slags småländsk "national"dag, uppenbarligen. Men inte bjöds det på någon tååta, då. Och jag hade ju ändå inte ätit den. Återhämtar mig fortfarande från fettisdagens semmelätande. Men dagen har varit upptagen, rolig och givande. "Mina" grymma VFU-studenter har haft kanonbra lektioner, vi har haft möten med deras lärare från uni, jag har haft bra samtal med kollegor och ikväll har jag askat ur pannan och fyllt på med pellets. Helt okej torsdag, alltså.

Och imorgon är det Fin Fredag och jag tror jag ska köra en sväng åt Skåne, efter jobbet.


video
Assistenten roar sig.

tisdag 28 februari 2017

på gång

Idag har jag skrivit två inlägg i min lärarblogg (jag hade lite väntetid inför ett sent möte). Inget omvälvande, men det känns bra att vara på banan igen. Jag har en del idéer om vad jag vill skriva om, som till exempel det förnämliga i att ha kandidater hos sig i verksamheten, vilken inspiration det utvidgade kollegiet är och dela en och annan idé om lektionsupplägg, utvecklande böcker, poddar och annat smått och gott. Verkligheten, alltså. Min verklighet, dårå.


Jag har också haft lektioner, varit på ett oväntat bra IKT-möte, haft ett spännande samtal med ett par kollegor och ett med en elev och och så skrider vårt bokprojekt framåt. Ta mig tusan om jag inte hann med ett elev-vårdnadshavarsamtal också, innan jag kunde traska hemåt.

Och så har jag ätit årets semla, eftersom det är fettisdagen. Det går inte att köpa vegansemlor här i Byn, så jag monterade ihop en själv på färdigbakad bulle, mandelmassa som jag blandade med smulat inkråm och lite sojagrädde och sedan vispade jag en generös klatt sojagrädde att toppa med. Det var gott, jag blev äckelmätt och känner nu att jag behöver ett år att bygga upp längtan efter reprisen.

All in all en hyfsad tisdag, alltså.


söndag 26 februari 2017

stillheten

- Byebye, says Sigrun
Igår, efter lunch, bilade vi ner till Bunkeflostrand, Sigrun och jag. Resan gick fint. Hon sov någon timme och resten av resan tittade vi på gula bussar, lastbilar och hon knaprade på små kex, drack vatten och så sjöng vi lite. Mikes och Matildas flyg var försenat så vi väntade på dem en god stund, i lägenheten, innan de dök upp. Vi hörde en försiktig knackning på dörren och Sigrun fick själv öppna dörren. Hennes lycka var obeskrivlig! Deras också! Och jag kände en viss lättnad att kunna lämna över ansvaret för denna lilla ljuvliga människa.

När gullungen slutligen somnat såg vi en väldigt bra film, Arrival, drack något glas rött och smaskade god choklad från Åre Chokladfabrik. Filmen var av det där slaget som ställer frågor och som gav oss ett intressant samtal efteråt. Bästa sortens filmer, det! Sedan somnade jag väldigt, väldigt gott och när vi lugnstartat söndagsmorgonen körde jag hemåt. Eftermiddagen har varit lite städning, matlagning (veckans matlådor klara!), ett långt samtal med Linus och en del slösurfande, mestadels på Youtube.

Sportlovet är slut och tack vare Sigrun, och hennes föräldrar som gav mig förtroendet att få ha hand om henne en hel vecka, har jag inte skänkt jobbet en enda tanke. Inte ens nu tänker jag på jobbfrågor. Huset är nystädat, tyst och stilla. Katten ligger hoprullad som en liten boll i soffan och strax ska jag krypa i säng.

Imorgon är en annan dag. Och snart är det påsklov!

onsdag 22 februari 2017

optimistiska jag...

Godmorgon!
... som hade planerat skriva några inlägg i min lärarblogg, den här veckan. Jag hinner ju knappt kamma mig. Visserligen sover Sigrun middag nu, men då är det så himla skönt att bara vila en stund i fåtöljen, kaffa, klappa katten och skumma igenom sociala medier och mejl.

Men jag får mycket frisk luft! Vi är ute två timmar på förmiddagen och minst en på eftermiddagen. Ja, det blir rentav lite socialt liv, faktiskt. Igår var vi och hälsade på vännen Erica i hennes verkstad, en liten stund, och om Sigges dagsform är god i eftermiddag ska vi gå och fika på kondis, med vännen Lena.

Den där bloggen får vänta.


(Just nu mer poppis än Guns N' Roses... tror jag ska introducera Mora Träsk, imorgon...)


söndag 19 februari 2017

livet som...

... småbarns"förälder" är ganska upptaget. Jag ägnar Sigruns middagssovningstid åt att diska, dammsuga och hinna slänga mig i fåtöljen med en mugg kaffe. I övrigt är det full rulle med mat och lek och promenader och mer mat och lek och så byta blöjor och leka lite till och läsa sagor och sjunga och prata och så lite mer mat. Till frukosten får hon se katt- och hundvideor på Youtube. Mycket populärt. När Sigge däckar för natten är jag nära att göra det jag också. Men det är så roligt! Kvick att förstå och skojig att prata med. Hon pratar nästan hela tiden. Önskar att jag förstod vad hon sa... mer än "sitta där", "mamma", "daddy", "hejhej", "byebye", "bajs", "tack", "skål!", "skor", "gå" och "nej". Några ord till kan hon, men dessa är de mest frekventa, just nu.

Igår tog jag en PW/springrunda (joggingvagnen är med!) med ett par ponnystopp och en stund i en lekpark. Idag hade vi med bröd till änderna. i Bjurbäcken. Sigrun var galet lycklig! Det behöver liksom inte vara mer muntrationer än så.

Annars? Inget, faktiskt. Sportlovsledig nästa vecka och enda planen är att vara med Sigrun. Det blir bra.

(en av Sigruns favvisar just nu)

tisdag 14 februari 2017

ålderstecken?

I mitt nätflöde glider en vacker kappa förbi. Jag vill ha den. Jag vill verkligen. Trots att jag mest troligt skulle se ut som ett helt kringresande teatersällskap i den. Precis som om jag någonsin skulle få för mig att köpa något från Gudrun Sjödén. Många vackra plagg, men apdyra och med klar cirkusvarning...

Dock har jag fortfarande mina sinnesförmögenheter i hyfsat skick så jag bläddrar vidare. Till det priset är den säkert sydd av små fastkedjade barnslavar i något avlägset land, dessutom.

Men fin är den!



söndag 12 februari 2017

på laddning


Gråkall helg. Jag gör inte så mycket. Gårdagens källardammsugning blev inte av eftersom jag upptäckte att dammsugarpåsen var full och att jag inte hade några fler hemma. Oj, så synd... Nå, jag har köpt nya, online, och får väl ta det nästa helg, då. Men jag diskade och körde ett par maskiner tvätt. Jag lyssnade på några avsnitt av Lärarpodden, läste senaste numret av Tidningen Gymnasiet och på min väg hem till goda vännen, för middag och trivsel, tog jag en rejäl omväg i den kalla, fina kvällen och fick mig en bra dos frisk luft och motion. Sedan bjöds jag på god, vegansk (!) mat och ett ljuvligt vin i flerahundrakronorsklassen (vännen har en grym vinkällare), lite skönt snack och dessutom lärde de mig hur man spelar Skip-bo, innan jag traskade hem igen, i vinterkvällen.

Idag, då. Ptja. Lite sovmorgon. Långsamt morgonkaffe medan jag killar Sixten bakom örat och kollar en hel serie, på YouTube, om hur en sekt påverkar sina medlemmar på ett alldeles vidrigt sätt. Jag är väldigt intresserad, ja rentav fascinerad, av den sortens mekanismer och fastnar i timmar. Men... jag hinner också köra en tvätt, sortera ur en bokhylla och lägga bönor i blöt. Vetefan om jag inte ska vattna mina växter, också. Och ta ännu en promenad (knät känns fint nu, men jag fegar för att springa...).

Jag är säkert sjukt lat men jag ser det som att jag laddar för att palla arbetsveckan.




lördag 11 februari 2017

långsiktigt

Stulen bild. Nästa år slänger jag upp mina egna!
Så glad jag blir när en av mina allra närmaste vänner plötsligt hör av sig för att prata om en grej vi mest spånade lite löst om, i somras - att fjällvandra. Då, när vi slängde upp idén, var det så många om... och nu är flera av dem undanröjda och våra smått diffusa förhoppningar kan förverkligas. Det ska bli en fjällvandring! Inte i år - men nästa. Det finns fortfarande en del som måste falla på plats - vännen har genomgått en större operation och måste rehabba och öva upp styrka och ork och hon är visserligen på god väg, redan - men inte värre än att vi nu spikat en septembervecka.

Vi ska inte så himla långt upp i landet, denna gång, eftersom vi inte vill, eller kan, lägga en massa tid på transport. Så det får bli Idrefjällen. Lagom för jungfruvandring, tycker vi.

Det blir fint, det här!

edit

När jag bloggar brukar jag inte korrläsa särskilt mycket. Jag vill inte prestera utan bara tänka "högt". Ibland blir det så att det blir lite halvkvädet, då. Det jag skrev igår om varför det är bra att veckorna går fort är för att jag redan är väldigt trött på vintern och hoppas att det snart ska bli vår. Ifall det inte gick fram, alltså.

Snart så...

Lördag idag. Klockan är ju bara lite över nio och jag har kaffe kvar att dricka och gör mig ingen brådska. Men det där med källardammsugningen kommer ändå att hända. Så småningom.

fredag 10 februari 2017

fredag igen

Lyktorna lyser ikapp med fullmånen, ikväll.
Veckorna går nästan lika fort som helgerna. Det är väl lika bra det. Jag vill ha ljus och hopp. Utsikter. Möjligheter. Inte känna mig ensam och isolerad. Visst... jag var i Malmö/Köpenhamn i veckan. Det är liksom inte synd om mig. Det händer saker. I morgon har en vän bett mig över på middag och i veckan är det ju min tur att laga vardagsmiddag åt några kompisar. Jag tänker att ensamhetskänslan ligger på ett annat plan. Jag vill träffa någon. Men är uppenbarligen inte förmögen, eller tillräckligt intresserad, att göra något åt det. Jag, och några andra, skojar om nätdejting men det är verkligen, verkligen inget jag vill göra. Jag inbillar mig fortfarande att det bara ska hända. Typ. Och gör det inte det... Jag tänkte härom morgonen på kollektiv. Ett bra alternativ för att slippa bli alltför ensam. Ett vuxet, klokt och sansat kollektiv. Ja. Absolut. En möjlighet.

Morgondagens projekt: dammsuga hela källaren. Hiva ut alla pelargonlik.



onsdag 8 februari 2017

en kort verklighetsflykt


När jag fyllde år i november fick jag en biljett till Metallica i födelsedagspresent av Matilda och Mike. Igår vad det dags att gå på konserten, i nya Royal Arena, i Köpenhamn. Det var jag, Mike, en av hans kompisar och kompisens vän. Perfeka sittplatser. Jo, sittplatser. Hur vuxet och bekvämt som helst och eftersom vi satt långt ner på läktaren satt vi både nära och kunde se scenen. Göttast var det när de körde lite äldre grejer och bäst av allt var Master of Puppets. Galet energisk!

Sigrun fixar frukostdisken!


Idag hade jag tagit ledigt och fick äta frukost och gosa och leka med Sigrun, vara med och lämna henne  på förskolan och så ta en rask promenad till Emporia för ett par ärenden, tillsammans med Matilda, och sedan tog jag tåget hem. Som vanligt känns det en smula kvävande att komma hem till Byn, men det är ju som det är. Det känns i alla fall som en slags lyx att ha en dag mitt i veckan då jag kunde gå och kolla i ett par butiker (givetvis en bokhandel...) och ta en fika. Bara sådär, liksom.

Sixten blev i alla fall glad att se mig hemma igen.

måndag 6 februari 2017

...

Jag får veta att en tidigare elev, en av de där jag kom extra nära, har avslutat sitt liv. Inte ens 23 år gammal. Och här sitter jag och ska försöka se normal ut (så få kvar här som vet vem hen är... var...), när jag egentligen bara vill gråta och skrika av förtvivlan över livets orättvisa, över bristande hjälp och stöd till de som mår psykiskt dåligt, över ett liv som inte riktigt ens hann ta fart och mina tankar går till hens syskon, familj, vänner och deras sorg och bestörtning. Och när chefen kikar förbi på sin morgonrunda och frågar om allt är lugnt håller jag bara andan ett par sekunder, ser honom rakt i ögonen och säger... "jodå", fast det drar och sliter i mig som av taggtråd och bara om jag andas sakta, sakta kan jag kanske hejda tårfloden.

lördag 4 februari 2017

får feeling

Jag fick ju som lite lördagsfeeling, köpte mig en bukett tulpaner i blandade färger, bakade en äppelpaj och ringde en god vän och bjöd över på eftermiddagsfika och ett par timmars skönt snack. När hon kört hemåt igen tog jag mig en ordentlig promenad. Det känns bra. Nu ska jag läsa en stund.



kattliv

I mitt flöde på Facebook seglar det ofta förbi uttalanden, filmer, bilder, citat med mera som ställer religion och vetenskap emot varandra, eller kanske snarare parallellt (aldrig mötas de två...), och som alltid framställer [natur]vetenskapen som det enda rättesnöret, det som uppenbarar Sanningen för oss. Jag är helt för vetenskapen, och de som känner mig vet att mitt intresse för religion helt och hållet är betraktarens, utifrånperspektivet (om än med en hel del inifrånerfarenheter), men något naturvetenskapen inte kan ge oss är den etiska kompassen. Jag kan åtminstone inte se hur vi, med hjälp av naturvetenskapen, ska kunna navigera i förhållande till varandra, hur vi ska kunna fungera tillsammans, visa varandra omtanke och kärlek, hur vi ska kunna känna värme, uppskattning och respekt för varandra - och för naturen - och hur vi ska kunna utvecklas på de områdena. I takt med alla våra vetenskapliga, tekniska, ekonomiska framgångar blir vi allt ensammare. Ju mer de sociala medierna växer ju mer isolerade blir vi. Isolerade och handlingsförlamade. Timme ut och timme in sitter vi med näsan i skärmen istället för att ta oss ut, om så än bara för en kort promenad, en fika på ett café eller ett samtal med en främling på ett tåg. Det blir till och med allt svårare att ses över en bit mat, ett par glas vin och sköna samtal, vänner emellan. Jag tar min tillflykt till humanioran. Litteratur, konst i en vid bemärkelse, film, musik, filosofi. Humanioran och naturen själv.

Vad vill jag ha sagt med detta? Inte en jeffla aning, faktiskt. Bara en lördagsmorgonsfundering efter tio timmars djup sömn, Lundströms bokradio och tre muggar kaffe, med het sojamjölk. Ett småstyggt regn knäpper mot fönsterglasen, termometern visar 0,2 och i soffan ligger Sixten som en liten värmeboll och bryr sig inte ett skvatt om det jag just skrivit. Vadårå? Han får ju kill under hakan och kattgodis och har inga sömnproblem. En skulle kanske ha fötts till en katt.

fredag 3 februari 2017

finally


Fredag. Äntligen. Veckan har varit jättebra men det är ändå en fantastisk känsla att komma hem, stänga dörren om mig och sortera lite varor, frukt mest, och hiva träningskläderna i tvättmaskinen, glida in i en myskostym och sedan inte göra så mycket mer. Middagen fick bli superenkel; sötpotatisklyftor (givetvis med skal) i ugnen och till det stora vita bönor med lite goda kryddor. Ett par apelsiner till dessert och jag är tvärmätt. Efter lite tevetittande (Samtidigt i Hofors på SVT Play och Juana Inés på Netflix) är jag nu sjukt trött och sömnig. Att jag sov totalt uruselt i natt kan säkert bidra. Men tjugo över åtta är lite tidigt att gå och lägga sig. Så jag får väl titta på något mer. Jag skulle också kunna läsa, men det är jag nog för trött för,

måndag 30 januari 2017

såhär, dårå...

På mitt gym finns ibland en man. Betydligt yngre än jag. BETYDLIGT. Han har skrivit till mig på messengern (inte så svårt när en bor i en liten By att veta/ta reda på vad folk heter...) och visserligen på ett ganska väluppfostrat vis, men... ändå... tyckt att vi skulle ses... fika och så. Han har varit en smula enträgen, rentav. Jag har låtit honom förstå att jag inte har något som helst intresse av att "ses", när mannen i fråga troligen är i min sons ålder. Jag blir inte ens smickrad. Bara illa berörd. Nästan som lite ledsen.

Idag tror jag minsann att pengen hade trillat ner. Han undrade om jag skulle gå i pension snart. Haha!

söndag 29 januari 2017

pussligt

Sigrun förklarar.
Livspussel är ett intressant uttryck. Jag får en känsla av en ram inom vilken man ska trycka ett visst antal bitar, i förväg formad av någon annan. Jag kände det inte riktigt på det viset ens när livet var som mest fyllt av extra allt. Och nu... är mitt liv ungefär som något av Sigruns pussel. Några stora, oformliga bitar. Med knopp.

Annars har den här helgen kretsat bland annat runt just ett stort pussel som jag och Matilda har hållit på med. Det är inte riktigt klart. Jag skulle tro att jag sätter mig vid det någon stund ibland, och lägger någon liten bit. Det har varit trivsamt att sitta där, spana efter bitar, granska förlagan och småprata om allt och inget med avbrott för lek och skoj med Sigrun, långpromenad, samtal med Mike, laga god mat och se någon film tillsammans. Som alltid blir det lite gråare och ledsnare när de åker hem, men det är smällar jag får ta.

Förra veckan susade förbi. Massor på jobbet och så träningen. Jävelknät bråkar med mig, så det blir en del cyklande. I torsdags var jag på bio med vännen Erica. Vi såg Bland män och får, en fantastisk, isländsk film som jag gått och fnulat på sedan dess.

Ptja. Det var väl det hela. Helgen gick för fort och var för kort. Men det kommer en ny snart.

tisdag 24 januari 2017

bruttonationallycka

Reykjavik
Jag är trött. Liksom håglös. Det var SÅ nära att jag hade gått hem direkt efter jobbet, men till slut blev det ändå så att jag körde dit för en timmas tokcykling. Jag har aldrig någonsin ångrat ett sådant tilltag i efterhand ... Det är inte bara fysiskt. Jag tömmer huvudet, också. Tankar, idéer och oro sorterar undan sig i sina olika fack och jag känner mig lugn och tillfreds. Hemma i huset har jag dock inte då mycket ork kvar så det får bli en snabb curryrätt, som jag svänger ihop, och ett par dokumentärer på SVT Play. Först en om 'Ndranghia, den kalabriska maffian. Och sedan en om Bhutan högt uppe i Himalaya. Vacker natur, snömannen, buddhister, jakten på en översexualiserad yogi, fallosmålningar på alla hus och så det där med bruttonationallycka, då. Det låter lite roligare än BNP.

lördag 21 januari 2017

happy birthday, älsklingsson!

Lyckan!
(Och sorgen då den sedan blev stulen.)
Polaren Frankie...
De här sova-meditationerna, då. Jag har snart gjort dem i en månad och fortfarande minns jag, nästan varje natt, att jag drömt. Ibland minns jag även drömmarna. I natt var jag på resa. Tillsammans med en manlig vän. Bodde på ett hotellrum. Vi delade inte rum men han fanns hela tiden där. Som om han höll ett vakande öga medan jag bar mig ganska odrägligt åt. Stimmade, stökade ner och öppnade dörren ut mot hotellkorridoren och bjöd in alla gäster på någon slags nattlig fest. Vi rev ut innehållet i mina resväskor och det var totalt mayhem och jag fick en rejäl ågren och då kom vännen in och ställde allt till rätta. Det kändes så tryggt och varmt och ... det är då själva FAN att jag inte vet VEM av mina manliga vänner det var, haha... Men ... detta att minnas drömmarna ... och att de nästan alltid är röriga och fulla med folk och ouppklarade frågor. Ska jag fundera över det? Eller ... kanske ändå inte.

Roadtrip till Oslo, 2015
Lördag morgon. Naturligtvis vaknar jag före halvsju. Men jag vaknar av  mig själv och kan ligga kvar i sängen, i lugn och ro, och liksom driva runt i gränslandet tills kaffesuget tar tag i mig och jag vacklar upp för morronfixen. Sedan kan jag sitta så länge jag har lust och kolla någon serie på Netflix, kaffa vidare, lyssna på radio, läsa eller skriva eller vad jag nu har lust med. Inga måsten och tvång. Me likes.

Stolt morbror!
Tid. Linus fyller 28 idag. TJUGOÅTTA! Nästan trettio år... Var tog tiden vägen? Trettio år är en väldigt lång tid men han föddes ju alldeles nyssens? Jag minns så gott som varenda liten detalj från den där dagen. Tjugoåtta år sedan? Omöjligt. Och jag blir lite svag i knäna. På dessa tjugoåtta år har så mycket hänt. Livet, liksom. Men om ytterligare tjugoåtta år ... finns jag ens här, då? DET är en läskig tanke. Särskilt idag, av någon anledning jag inte riktigt har koll på. Kanske för att jag står inför en del större förändringar?


Ute skiner solen och det kan gott hända att jag tar en långpromenad uppåt skogen. Kanske rentav att jag rundar en sjö. Jag får se. Först ska jag fylla upp kaffemuggen och se senaste avsnittet av Vetenskapens värld.