onsdag 30 november 2016

de här onsdagarna

Nybakade biscotti
Bråda dagar. Eftersläntrande utvecklingssamtal. Projekt. Planeringar som ska göras. Utvärderingar. Och så har jag sådär många inlämningar igen, att läsa och bedöma och återkoppla på. Teoretiskt ser onsdagar ut att vara perfekta för sådana sysselsättningr, eftersom jag bara har en enda lektion, allra sist på dagen. I teorin, alltså. I själva verket har jag hunnit läsa FYRA när det är dags för lunch. Varför? Elever ser att jag är på mitt arbetsrum och kommer förbi och frågar och undrar om allt möjligt. Kollegorna passar på att glida in med kaffemuggar, elevärenden, arbetsmiljörelaterade samtal och trevliga diskussioner och så går dagen. Vid ett hade jag en intervju. En religionsstuderande som ville intervjua mig kring hur jag ser på och hanterar främlingsfientliga uttryck i klassrummet, i samband med en uppsats hen skriver. Och sedan var det ju bara att samla ihop mig för lektionen, då...

I morgon är det studiedag (fredag också) och efteråt kommer en drös kollegor hem till mig för lite glöggafterwork. Dealen är att var och en själv tar med sig dryck och att jag står för lite lättsamt tilltugg. Veganskt tilltugg. Men det säger jag inget om. Förutom tunnbrödssnittar med olika fyllningar, k*ttbullar på pinne med någon topping, varma nachos med het salsa och *st så blir det ett par sorters oliver, dadlar, fikon, pepparkakor, saffransbiscotti, tre sorters [mjölkfri] choklad och lite saltlakritsgodis. Ja, och så russin och mandlar, då. Ett par saker har jag tillverkat/berett själv men det mesta är ju sådant en bara köper och lägger upp på/i lite roliga fat eller skålar. Ikväll har jag tagit ett varv med dammsugaren. Nu är jag jättetrött. Och klockan är bara drygt åtta...

Jag läste The Book Thief när den kom ut. Nu lyssnar jag om. En del böcker upplever jag som snäppet bättre i ljudvarianten. Det här är en sådan bok. Det kan givetvis också bero på vem som läser och jag har ingen aning vem Allan Corduner är (borde jag det?) men han är en fin uppläsare. Och på något, lite barnsligt, vis känns det fint att krypa ner under duntäcket, fluffa till det och sedan få en "gonattsaga". Jag tror ju att högläsning, rent generellt, är snudd på magiskt.


söndag 27 november 2016

orca

Jag tänker inte på det lilla fina huset mer. Det är rätt hus (åh... rätt...) men fel i tid och rum. I stället körde jag in till Kalmar. Ett förvånansvärt lugnt Kalmar. Kanske var alla hemma och adventsmyste eller så tog de ut sig i fredags? Jag hann med alla mina ärenden i helt rimlig tid och utan den allraminsta stress. Stängde helt enkelt in mig i min ljudbok och läste från min lista och gjorde/köpte det jag skulle. Det enda som fick komma med hem från stan, utan att ha stått på min lista, var en hittepå-fårfäll till Sixten som alltid ska ligga uppe på soffryggen, hålla gatan under uppsikt och trycka ner ryggkudden och håra ner. Min tanke var att lite sådär chict slänga "fällen" över soffryggen och så kan han ha det varmt och gosigt på den och soffan skulle skyddas. Hur gick det, då? Ja, vad tror ni?

Assistenten gör som han vill. Var han vill.

Annars, då? Jag har bakat lussebullar vegan style och de blev minst lika fula och minst lika goda som mina bullar brukar bli. En mugg glögg till det, Frozen Planet på Kunskapskanalen med späckhuggare som jagar så snyggt, så effektivt... och veckan kan få komma.


lördag 26 november 2016

shame on me

Ännu en försummad växt...
Jag har gjort Det Mest Förbjudna. Jag har hängt på Hemnet. Jag har sett ett litet hus. Ett väldigt rart hus. Jag har fått lust till det lilla huset. Fy på mig. Jag som redan har ett hus. Regeln är: INTE titta på andra bostäder innan man gjort sig av med den man har. Fy på mig. Går minnet att sudda ut?




lightbringer


Jag har ett nytt litet projekt. En amaryllislök. Bennett på Duvemåla trädgårdscentrum försäkrade mig att det är busenkelt att få vackra, vita blommor i lagom tid till jul. Vi får väl se. Jag fick i alla fall hem löken i sin lilla bruna, fula plastkruka och ställde den i en lite större, gräddvit oplastig kruka. I vardagsrumsfönstret, med ett varmt element under fönsterbrädan, precis som han sa. Enklast av allt: den ska inte ha något vatten förrän blomkalkarna börjar öppna sig. Det ska jag väl ändå klara. Inspirerad av detta fick jag fram och upp ljuspunkterna. Det blåser fortfarande ute men här inne är det ganska varmt och skönt och Assistenten sover gott i soffan efter att ha varit med och övervakat så att allt gått rätt till. Jag har inte svurit så värst mycket, faktiskt. Nu ska jag ta mig en mugg varm äppelmust spetsad med rom. Är det helg så är det.



det var en mörk och stormig natt...

Det har blåst rejält i natt. Altantaket, direkt under mitt sovrumsfönster, har knakat och dundrat och en av mina nattankar är om grannen hör det lika väl som jag. Men... han är ju gammal och har nedsatt hörsel, så...

Jag sover tills jag vaknar. Lite besviken konstaterar jag att klockan bara är en kvart över sju men när jag har vaknat så har jag, så det är lika bra att kliva upp. Mörkgrått och blåsigt. Får på en kanna kaffe och medan det blir klart räddar jag två katter från en säker svältdöd. Lilla Spöket är oftast inne om nätterna nu, även om det ofta är ett meck att få in henne, och på morgnen vet hon inte hur hon snabbt nog ska kunna fly ur "fängelset".

I skafferiet hittar jag en röd burk med pepparkakor och jag tar mig en liten näve. Jag tänker på att det ju är adventshelg och några ljuspunkter ska absolut fram och upp idag. Förjaga mörkret, om än med artificiella medel, tills det vänder. Jag hade tänkt köpa en ny stjärna till köksfönstret men att köra in till Kalmar en lönefredag - och därtill s k "black Friday" - för att göra en del nödvändiga inköp gör jag bara inte. Det får vänta till nästa helg. Eller så köper jag en svindyr i den lokala butiken.

Annat jag vill göra idag är att gå en lång promenad uppåt skogen. Påbörja ett stickprojekt som jag tänkt påbörja i flera månader. Nu får det bli av och som stöd har jag ju tre långfimslånga avsnitt av Gilmore Girls. Jag såg första avsnittet igår, när det premiärsändes på Netflix. Det hade väl inte riktigt samma sting som jag förväntat, men å andra sidan är det väl som att besöka en plats där man tidigare haft mycket roligt. På nio år har mycket förändrats och det kan ta lite tid att hitta tillbaka till den där känslan. Kanske infinner den sig inte överhuvudtaget.

Snart ett nytt år och därmed också lite reseplanering. Island är givet, men jag vill göra något mer. Storstad? Träningsresa? Vandring? Lofoten, med Linus, för valskådning? Resa med sina vuxna barn är väldigt, väldigt roligt!

En fint reseminne från Londonresan med Johanna!

torsdag 24 november 2016

inriktning

Idag fick jag plötsligt lite extra tid över och knåpade ihop en lärandematris inför en skrivuppgift som en grupp ska göra, i engelskan. Jag inspirerades av en kioskvältare jag köpte förra veckan - Lärandematriser av Johan Alm. Det låter väl inte så sexigt, och det är det nog inte heller, men det var roligt och jag tror att mina elever kommer att ha nytta - om än inte glädje - av den. Jag skrev lite om det i min lärarblogg som jag funderar på att launcha frampå vintern. En ärlig blogg som inte enbart tar fasta på Pedagogiskt Korrekta grejer utan helt enkelt beskriver en vanlig lärares vanliga vardag. Det känns bra att ha en blogg med en inriktning. En ram inom vilken jag ska försöka hålla mig. Den här bloggen spretar ju åt alla håll och ofta inte alls. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om. Mitt liv är ju inte så intressant annat än för mig själv, inte har jag så många revolutionerande tankar och jag har ju ofta rätt tråkigt. Men den har blivit en vana sedan över tio år, så jag får väl harva ett tag till. Att inte blogga alls känns mig helt främmande.

Med ren överrumplingstaktik befann jag mig vid fackets senaste årsmöte bli vald till medlem av valberedningen. Ganska lättsamt uppdrag men också tråkigt. Ikväll ska vi ha möte igen och jag har frågat mina medlemskollegor om de är intresserade av att ta vid som lokalombud efter det att den nuvarande kliver av. Nej, det är de inte. Inte jag heller. Så vi får väl se hur detta blir. Nu ska jag strax gå iväg, i alla fall. Det blir en god middag och med lite tur kanske lite dramatiska utspel?

Och idag är det 25 år sedan en av mina verkliga rockhjältar gick ur tiden.


onsdag 23 november 2016

värkligheten


Träningsvärken har jag ikväll försökt fördriva genom en springrunda. Det återstår att se hur det känns i morgon. Antingen var det just vad framförallt lårmusklerna behövde eller så blir det etter värre. Hur eller hur var det en fin sväng jag tog mig i den milda, svarta kvällen. Knät håller fortfarande men jag tar det lugnt, trycker inte på utan njuter av själva löpningen. Stannar och tar ett kort, eller ger mig själv någon minuts gåvila innan jag springer vidare. Kanske är jag helt färdig med tankar på tider?

Den här veckan varvar jag ner, innan läggdags, med The Crown på Netflix. Jag tycker det är en välgjord och härligt långsam serie om drottning Elizabeths tidiga år, som regent. Och John Lithgow gestaltar den åldrande Winston Churchill på ett fullständigt lysande vis. Jag har bara något avsnitt kvar och får väl fundera på vad jag ska välja härnäst.

måndag 21 november 2016

spaghetti och äpplen

Haha... mina ben och armar är stabila och stadiga som överkokt spaghetti, ungefär. Nittio minuters total kross på gymmet, efter fyra veckors uppehåll, känns rejält, kan jag meddela. Hur det kommer att kännas i morgon vill jag helst inte tänka på. Men ändå är jag glad att jag är igång igen. Det är lite som att komma hem. Värmen i omklädningsrummet, lukten inne i lokalen, surret och de rytmiska stegen från folk på löpbanden, dunsarna och klonkandet från vikter och stänger. Nickningarna från en del och lite småsnack med andra. Någon som t o m har lagt märke till min frånvaro. Känslan av att ta i allt vad en orkar och upptäcka att det fortfarande är ganska mycket och känna hur musklerna kvillrar och darrar av ansträngningen, hur pulsen ökar och svetten börjar rinna.

Styrketräning är bra. En blir stark. En kan hiva in fyra tunga vinterdäck på fälg i bagageutrymmet. En kan lyfta en tjugoliters dunk med cider-to-be och inte oroa sig för ryggen utan för om handtaget på kärlet ska hålla. En kan gå och stå i klassrummet en hel dag utan att bli trött i benen eller få ont i ryggen. Det är vad jag kallar funktionell träning. Att jag dessutom redan känner mitt goda humör återvända är en fin bonus.

Medarbetarsamtal med chefen idag. Ett mycket bra samtal. Givande och tagande. Konkret återkoppling och tydliga tankar för framtiden. Eftersom jag inte gillar fulspel sa jag som det var: Bortsett från huset finns det bara en sak som håller mig kvar i Emmaboda och det är jobbet, där jag verkligen stortrivs.

Här, där jag sitter vid köksbordet, ploppar det hemtrevligt från jäsröret på just det där stora kärlet med blivande cider. Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag fick 46 (!) liter ljuvlig äppelmust från de här äpplena:



Av den satte vi alltså 20 liter. Resten befinner sig i en femliters och resten treliters BiBar. Linus fick med sig en BiB. Matilda & Mike också. Och så öppnade vi en för provsmakning. Jag dricker ett glas av den just nu. Det smakar helt underbart!

söndag 20 november 2016

familjeliv


Lugn och fin helg med la famiglia. Ja, delar av den, då. God mat, sköna samtal, lite trädgårdsarbete, en tur till miljöstationen, två pallar pellets inburna, Linus och jag har experimenterat med fulskinka på seitan (och den blev riktigt god!), vi har sett en lördagskvällsfilm och massor, massor av bus och gos med Sigrun som lindar oss alla runt samtliga sina små fingrar. När de åker hem, åt sina olika håll, blir huset sådär tomt igen och jag känner att det enda som håller mig kvar här är mitt jobb. Det och huset... Två hyfsat sköra trådar.

tisdag 15 november 2016

vilar

Jag har gett mig själv några veckors träningsvila. Senast jag sprang var i London. Jag ska göra det igen, den här veckan. En gång. Kanske två. Men för övrigt låter jag kroppen vila och accepterar att jag har långa arbetsdagar och andra saker jag måste hinna med. Planen är att starta upp träningen igen nästa vecka. Ett par styrkepass. Lite löpning. Träningen får inte bli en stressfaktor, helt enkelt.

Funderar på morgondagen. Idag ska Kuverten ha kommit. Kuverten till de som fått del av lärarlönelyftet. Som förstlärare är jag "inte prioriterad" i den här kommunen. Men alla andra som är legitimerade. Kan bli intressant vid förmiddagsfikat...

Youtube föreslog den här plattan. Jag vet inte varför? Kanske har jag vid något tillfälle följt någons länk till killen? Hur eller hur - det är vackert.


söndag 13 november 2016

hand i hand

Vi går promenader, Sigrun och jag. På en timme hinner vi inte många hundra meter men vi tar det i hennes takt, letar bra pinnar, tittar på hundar och fåglar, provar parkbänkar och slänger små stenar i avloppsbrunnar. I lekparken har parkförvaltningen ännu inte fått bort löven och där kan vi traska fram och tillbaka och prassla hur länge som helst. Eller så kastar vi upp löven högt i luften och låter dem singla ner över oss. Och så kletar vi med clementiner. Mmm.., säger Sigrun. Jag också. Gott!

Så går helgen, som började i norra Skåne med ett möte och sedan ett par koppar kaffe och skön musik innan jag gav mig i kast med fredagstrafiken på E6:an... och avrundas här hemma med mer clementiner, spenatsoppa och kanske en film. Det har funnits en ljudbakgrund. You want it darker. På repeat i bilen, i timmar. Texterna är ett enda stort farväl. En uppgörelse med Gud och religionen. Försoning och ett väl levt liv, där människan gått sin egen väg och inte alltid varit på samma linje som Gud men alltid levt med kärlek. Lättrörd som jag är är det nära till tårarna, ibland.



fredag 11 november 2016

oh captain, my captain...

Fare thee well, Mr Cohen...

Leonard Cohen är död. För mig var han Den Störste. Jag kan bara ha varit 13-14 år när jag först upptäckte honom och sedan har han varit med mig. Bildat en stor del av soundtracket till mitt liv. I med och motgång. I glädje och i sorg. Och ofta i min ensamhet. Sångerna, texterna, rösten som med tiden mörknade alltmer... alltid har han funnits där och inte bara musikaliskt utan också med en viss skärpa kommenterat kärleken, religionen, politiken... Livet. I sin lyrik och i sina noveller, korta historier. Nu är han borta. Men hans verk lever vidare med mig så länge jag gör det. Lever, alltså. Att välja en låt som skulle vara representativ är snudd på omöjligt. Hans lägstanivå var enormt hög. Så jag blundar och väljer någon, bara...

torsdag 10 november 2016

vardagligheter, bara

Westminster Abbey
Det har varit mer biläventyr. Nån vajsing med tändningen som gjorde att jag, just när jag körde från bärgaren och uppladdningen av batteriet, blev stående mitt på bron över järnvägen. Som tur var hade jag ju bärgarens nummer, ringde och han var där på mindre än fem minuter. Under tiden körde en massa sura GUBBJÄVLAR (i alla åldrar) förbi mig. Men en bil med två unga kvinnor stannade och frågade om jag behövde hjälp. Så mycket för teorin om riddare och damsels in distress... Senare, på COOP, träffde jag en av tjejerna igen och fick tacka henne ordentligt. För att hon brydde sig. Bärgaren körde bilen till vanliga verkstan och där fick jag hämta den på kvällen, efter dagens sista utvecklingssamtal. De har väldigt mycket att göra där och därför såg de lätt förvirrade ut när jag dök upp idag igen, strax efter sju, och undrade vad som hänt nu då... och blev lättade när jag påminde dem om att jag ju fått en tid för skifte av däck. Hur eller hur. Nu är bilen vintersäker, fulltankad och redo för helgens äventyr.

På jobbet känns det fortfarande som rätt gott flyt även om en riktigt skön medarbetare slutar till jul, för att bli rektor i en grannkommun. Jag genomför mina kreativa idéer med liv och lust och det verkar faktiskt som att de flesta eleverna gillar det. Det är väl ungefär den återkoppling jag får - och vill ha.

Imorgon ska jag sitta bakom ratten några timmar. Då ska jag se till att lyssna igenom Cohens senaste ordentligt. Lugn och bra bilmusik. Hoppas jag.

onsdag 9 november 2016

katt bortskänkes alt. sniper sökes

Lilla Spöket har ju alltid varit väldigt knepig. Tre år har hon bott här nu. Och fortfarande är hon fullständigt dödsförskräckt för precis allting, men mest för människor (jag har dock sett henne hoppa högt av rädsla när småfåglar flugit upp för nära, i trädgården...). Att få in henne om kvällarna kräver mycken list och tålamod och nu när det är skitkallt ute kan jag inte ha dörren öppen i en kvart, för att hon ska ta mod till sig och komma in, så när hon väl kommer in får hon husarrest ett slag. Som t ex från igår morse (nej, jag fick inte in henne i förrgår kväll) tills idag på morgonen. Som tack för rikligt med mat, värme, mjuk soffa och trygghet låter hon så här - fast vanligen ännu högre och mer desperat...

video

... vilket får mig att genast vilja hiva ut henne (ja, det är nog ganska mycket siames i henne, att döma av vrålen). Grejen är bara att när hon är ute låter hon precis lika mycket och antagligen tror grannarna att jag är en elak djurplågare som låter henne frysa och svälta. Det har blivit klart värre sedan bruschan Torsten försvann härförleden, han som ju blivit så tam och gosig. Hon saknar väl honom och i sitt "tillbakestående" tillstånd (för att säga som norrmännen) har hon ju tappat det enda som var en trygg punkt i livet. Han som ofta gick ut och hämtade in henne när hon sjåpade sig för mycket.

Hur eller hur är hon inte en lycklig katt alls - och verkar aldrig ha varit - och jag borde kanske göra mig av med henne. Om jag bara kunde fånga in henne...


tisdag 8 november 2016

lättnad

Day...
SAABen lever. Jag har en assistansförsäkring som gäller även hemma på garageuppfarten så jag fick hit en räddare i nöden, på lunchen. Han kablade upp bilen mot ett superbatteri så att den startade. Sedan fick jag köra bort och ställa bilen, i hans varma garage, för uppladdning över natten. Sweet!

Jag har ett kreativt flow på jobbet. Kommer på nya ingångar och arbetssätt i religionskurserna och det smittar av sig så att jag känner mig taggad och inspirerad även för engelskundervisningen. Idag hände en sådan där oförklarligt skön grej; vi diskuterar lille Oliver Twists sanslösa naivitet och aningslöshet, när han blir bekant med Fagin & Co. och... vi gick över tiden! Med TRE minuter! Normalt brukar ju eleverna försöka packa ihop minst fem minuter innan lektionstiden är slut. Och nu reagerade de inte på tiden! Jag borde gjort det, men ville gärna avrunda samtalet på ett lugnt vis och så blev det. Det hör verkligen inte till vanligheterna att de blir så uppslukade... men jag tror temat berör dem.

... and night.


För övrigt önskar jag att jag vore mer fokuserad på detaljer, i det sociala livet. På väg hem från jobbet mötte jag en bekant som undrade hur jag hade haft det i London. Jag är förvånad att hon ens lagt det på minnet - och mindre förvånad över att jag borde frågat henne om hon haft barnbarnen på besök men avstod eftersom jag inte för mitt liv kan komma ihåg om det var denna helgen, eller nästa, de skulle komma hit. När det gäller familj och närmre vänner har jag gott minne, liksom med elever, men sedan tar liksom engagemanget slut. Eller kapaciteten.

Ikväll ska jag plocka undan lite extra. Jag har bestämt mig för att jag tröttnat på att bo i det här stora, lite otympliga om än ljuvliga huset och tänkte låta en mäklare ha det i rockärmen som ett litet ess att dra fram om utifall att han skulle springa  på någon som prompt vill ha ett härligt hus i centrala Byn. Hen kommer hit imorgon för att kika närmare på kåken. Vart jag sedan ska bo får väl lösa sig. Jag vill hyra något, tror jag, och slippa Ansvaret. Förhoppningsvis vill ingen ha huset före sommaren. But... I'll cross that bridge when I get there.

måndag 7 november 2016

meh...

Bra dag, även om jag inte fick många timmars sömn (jag hade svårt att varva ner efter resan, jag har ofta det) i natt. Kallt, förstås, och inte bara ute utan också på jobbet där värmesystemet på något vis kajkat ihop så att det var absolut svinkallt i vissa salar. Och i personalrummet. Så jag åt min lunch vid mitt skrivbord. Asocialt, men jag gillar inte att äta med dunjacka och vantar på.

Lång dag, också. Utvecklingssamtalssäsong, den här veckan och nästa. Samtalen är trevliga och det enda på minussidan är att det inte blir mycket tid till träning. Men det kommer ju fler veckor. Jag snodde mig hem för att hinna aska ur pannan och fylla på pellets innan jag skulle köra ut till Erica-mitt-i-skogen för att äta middag tillsammans. Men när jag, något försenad, satte mig i bilen fick jag inte ur växeln ur backläget (ett måsteläge för SAABägare om en vill ha ur nyckeln ur tändningslåset) och när jag skulle starta den sa den bara Gnö...ö...ö... Troligen är batteriet tvärdött. Bara sådär, liksom. Jag hatar när bilar inte fungerar för jag vet verkligen inget om hur jag ska sparka liv i dem. Så jag fick fixa mig en snabbmiddag på egen hand. Deppa lite. Och sedan ta mig samman, diska, packa ur resväskan, fixa naglarna och göra mig en mugg te. Känna hur sömnig jag är. Men också renons på en bra ljudbok. Jag fick tipset om Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och klippte både den och uppföljaren Hennes nya namn på Storytel på nolltid. Just min tekopp, de där. Det finns två till, i hennes napolitanska kvartett, och nr 3 finns översatt till svenska men ännu inte inläst. Frustrerande. Jag får leta upp något annat, så länge. Och liva upp mig med lite blues.


söndag 6 november 2016

storstadsliv


Tiden går fort när en har roligt så... dagarna i London bara flög förbi. Jag får reflektera mer kring det senare, just nu försöker jag bara varva ner och komma mig i säng. Johanna kom hem till Oslo nästan samtidigt som jag till Emmajävlaboda och vi är eniga om att vi borde göra sådant här oftare.

tisdag 1 november 2016

höstlov???


Igår: kompetensutvecklande aktiviteter kring NPF på förmiddagen och mitterminskonferens på eftermiddagen. Idag: föreläsning av/med Martin Renton om challenging learning och i eftermiddag är det blandade aktiviteter. Jag har varit med och planerat en workshop för engelsklärare i kommunen. Gäst är min gamle (nåja, gammal och gammal, vi är väl ganska jämnåriga) lärare från lärarutbildningen, som nu jobbar på Linné i Kalmar. Jag tror det blir bra. Riktigt bra. Och imorgon: mitterminskonferensen fortsätter och så APT, på det. Hej och hå.

På golvet i sovrummet står min röda kabinväska. Ikväll ska jag hiva ner lite grejer i den. Ett litet äventyr, i en stor stad, väntar runt hörnet. Gott så.