rivstart

The Thin White Duke...

Jag vore ju inte ärlig om jag sa att jag for ur sängen med ett glädjeskutt igår morse. Snarare var jag yr av trötthet och lätt förvirrad några minuter innan jag lyckades hala in hjärnan som verkat tillbringa natten någon helt annanstans. Det var trögstartat på jobbet också. Först... Någon slags upprop men inget intressant, bortsett från ett par nya kollegor. Sedan kom jag mig väl igång och fick en del planering undanstökad, kom på att jag ju hade ett möte bokat (fick halka mig hem och hämta bilen) och så mötet då och så snabbt hem och preppa lite smaskens, tillbaka till jobbet för lite mer förberedelsearbete och så ett nytt möte, med nya skolchefen (som inte är sprillans ny utan jobbat i kommunen några månader nu), tillsammans med de andra förstelärarna och så rusa hem, tända ljus, plocka fram lite tilltugg, få på musiken och så tillbringa kvällen med ett gäng trivsamma kollegor. Kul snack, en del skratt och allmänt trevligt, bara. När alla gått hem... diska, stänga ner huset och krypa i säng. Jag har inte sovit bra i natt. Jag tror det är vinets fel. Inte för att jag kolkade i mig särskilt mycket - verkligen inte -  men jag har märkt det förut, att jag sover sämre efter alkoholintag överstigande ett enda glas vin. Ytterst skumt - borde det inte vara tvärtom?

Upp idag, släppa ut en och annan katt (och in igen), duscha, kaffa, lyssna på nyheter och klä mig och komma ihåg att trycka ner en anteckningsbok i väskan och om en stund gå ner till Folkeths Hus för en förmiddagsföreläsning av Expo och sedan lite lunch och någon timmas arbete innan det är dags för färd till Kalmar för nästa möte (med en verklig hotshot i skolans värld) och sedan kvällsföreläsning med densamme.

Det blir en lång dag.

Och så David Bowie, då. Min stora idol och många gånger inspiration. Mannen som ständigt omskapade och omprövade sig själv, som gjorde så mycket fantastisk musik och som var en sådan stilikon, därtill. Så outsägligt sorgligt. Vilken man... vilken konstnär. Det gör ont att se den här - och samtidigt är den något vis uppmuntrande.

Lazarus - David Bowie