in hindsight

Vackert på fjället

2015 var året jag sprang sammanlagt 900,5 kilometer, klarade en halvmara, tog milen under timmen och skaffade mig en ny tatuering som belöning. Samt fortsatte att springa. Året då fem-sex dagars träning varje vecka blev rutin och löparskorna fick följa med till Falkenberg, Oslo, Scarborough,Gräsgårds hamn, Köpenhamn, Stockholm, Reykjavik och Trysil. För det var ju dit jag reste.

Öland. Veckorna där. De långsamma, ensamma, vilsamma dagarna. Den lilla stugan, Solen, regnet, fåglarna, cykelrundorna, löpturerna, utomhusduschandet och havet.

Några musikevent också. SRF fick stryka på foten och jag vara bara där en eftermiddag för att träffa vänner. Men jag var på en liten mysig festival, i Dädesjö, i det godaste av sällskap. Magma i Helsingborg (springskorna var med även där) och Progfesten i Stockholm, med Netti. Inte särskilt mycket. Kanske något jag bör förbättra under 2016? Jag är sugen på Bryan Ferry (haha... det har jag ju alltid varit...) men tycker biljettpriset är lite väl saftigt.

Sigge på tur

På ett motsägelsefullt vis har året både varit ett intensivt, och härligt, familjeliv (framförallt sista halvan av det) men också en känsla av... ensamhet. Inte den där avsaknaden av vänner att umgås med (även om detta också lämnar en del övrigt att önska) utan på ett annat djupare (vidare? högre? innerligare?) plan. Förr tänkte jag ofta att jag saknar ett livsvittne. Någon att prata med om det där som jag inte kan prata med någon annan om. Någon att lyssna på. Men... jag vet inte. Vad ska jag göra åt det i så fall? Så. Jag släpper det. För nu, åtminstone.

Det mest underbara och fantastiska som hände var ändå Sigrun. Helt utan konkurrens. I en egen division. Och det blir ju bara roligare och roligare!

Och... jag ångrar nog ingenting jag gjort! Alltid något.

Gott Nytt År, då!

Nyårslöften? Nej. Inte. Aldrig. Alls. Jag har redan en väg jag går. Men jag behöver förstås nya mål. Bland annat ska jag läsa en distanskurs den här terminen (Amerikansk litteratur 1640 - 1919). En del annat som har med mitt arbete att göra, men det behåller jag för mig själv (och chefen) ett tag. Jag ska fortsätta göra lite förbättringar på huset. Fast egentligen trädgården. Den fula häcken ska väck och har jag råd (får räkna på det) ska den ersättas av ett staket av sibirisk lärk, som blir så vackert efter några år. Kanske, kanske låter jag transformera den lilla fula toalett på ovanvåningen till ett badrum. Kanske. Två resor tänker jag göra. En träningsresa i vår och så Island mot slutet av sommaren. Har jag tid och pengarna räcker till kanske jag åker till en storstad på höstlovet.

Nya träningsmål, förstås. Springa minst 1200 kilometer. Göra milen under 55. Springa en ultradistans. Får jag bara vara skadefri är det helt rimliga mål. Åtminstone de två första.

Nyvaken!

En sak till: jag kör vidare med bloggen ett tag till.

Trysil var vackert och vi hade det mysigt och roligt i vår stuga. Det blev dock inte alls så mycket skidåkning för min del. Snöbrist gjorde att bara några km nere i dalen var preparerade och att bara ge mig ut i terrängen och kava omkring var för svårt. Så jeffla kuperat. Jag vet, för jag försökte. Men jag hade ju löparskorna med mig (de dubbade) och fick några sköna, backiga turer uppför fjället. Snöbristen påverkade också utförsåkningen. Många liftar var stängda och när de stängde den största igår lunch höll vi ett snabbt rådslag, packade kvickt och körde hemåt. I Falkenberg stannade jag för natten, hos Linus, och körde hemåt idag på förmiddagen.

I bilen på väg hem från Falkenberg lyssnade jag på radio. Ett inslag som bland annat behandlar hur man i England hårdsatsar på mindfulness i skolor, inom vården och annorstädes eftersom man vet att människor mår bra av det. Att vara här och nu är en svår konst. När jag sprang i pannlampans ljusbubbla ikväll tänkte jag på det där jag hört och att jag sällan är så här- och närvarande som när jag springer. Det är sant som så många säger: Running is cheaper than therapy.

Karma Police - Radiohead

Hemväg.