lördag 31 december 2016

2016

Opp, Amaryllis!
Jag funderar på året som varit. Mitt år. Mestadels har det varit ett bra år. Bäst har Sigrun varit, denna lilla härliga människa. Och tätt därpå följer mina barn och deras respektive. Mina föräldrar och mina systrar, med familjer. Annat som varit fint detta år är en och annan Vän som betyder mycket mer för mig än vad som kanske kan anas. Vi kanske inte ses så ofta men de få tillfällena som bjuds är som små kärl, med glödande kol, jag kan hålla min själ över och värma under ensamma kvällar och helger. Och de har varit lite för många, tycker jag. De där kvällarna. Och helgerna.

Träningsmässigt har det både varit ett fantastiskt år, med många sprungna långdistanser och regelbunden styrketräning, och ett rent uselt, med knäskada och trist rehabträning. Sista månaden har varit bedrövlig, med den nuvarande knäpajen som Grande Finale, men jag vet att jag kommer tillbaka. Jag har rutinerna för det. Dock blir det inget nyårsspring. Jag funderar snarare på en cortisonspruta rakt in i knät - eller en operation. Vägrar ge upp. Envisheten är både en välsignelse och en förbannelse.

Några resor har det också blivit. Bäst var såklart fantastiska Island med Jenny och roliga London med Johanna...

2016 har också varit året jag fattat ett stort beslut som kommer att påverka åren framöver. Jag skyndar långsamt, men har ett bestämt mål. Förberedelserna pågår. Det känns pirrigt. Och ett bestämt mål är inte så exakt som det kanske låter. Tiden får utvisa vad som blir...

Världens bästa lilla människa!
Några mål, önskningar eller förhoppningar inför det nya året, då? Jag avger aldrig några nyårslöften och fattar inga revolutionerande beslut, men jag vill gärna att det nya året blir det år då mina redan lagda planer blir verklighet. Jag vill gärna få ordning på mitt knä och jag vill känna mig mindre ensam. Det känns som ganska rimliga förväntningar, överhuvudtaget.

Så här i slutet av 2016 har jag börjat med en ny, spännande vana. En liten stunds meditation varje dag. Jag mediterar en innan jag ska sova. Jag somnar oftast gott även annars men plötsligt har jag börjat minnas mycket mer att jag drömmer. Jag minns inte alltid om vad, men jag minns att - och det är nytt. Den vanan avser jag att fortsätta med.

Härmed önskar jag oss alla ett gott, nytt och kärleksfullt 2017!


torsdag 29 december 2016

borta...

... är ju hemskt trivsamt, men det är rätt skönt att komma hem igen. Åtminstone litegrann. Någon dag.

Julen och Sälenresan har varit så trivsamma som jag hade hoppats. Mycket med familjen, både biologisk och utökad.

Enda bakslaget: jag måste ju springa på alla nya ställen jag är på. Så igår tog jag en efterlängtad runda i Sälen.
Halt som satan var det men jag hade ju mina dubbade springskor med så det var ju inga som helst bekymmer. Dock är de ganska instabila och har inte så bra dämpning. Så efter fyra km slog menisken bakut. Jag kan fan knappt gå. GAH.





onsdag 21 december 2016

i ottan...

Mmm... ljuvlig doft...
I eftermiddag kommer Sigrun, Matilda och Barb! Jag hämtar dem vid tåget efter jobbet och sedan blir det ett par dagars småmys tillsammans, innan vi kör upp till Värmland för stormys med resten av la famiglia (minus Jenny & Kristofer som lär vara på Cuba, kanske, i höjd med julafton)! Eftersom jag vill ta det lugnt och inte ha några "måsten" när de kommer är huset städat, gästsängar bäddade, de två julklapparna (en till Sigrun och en till julklappsspelet) inslagna, julmaten som ska med till storkalaset är klar, för trivsamma fikor finns lussebullar med mandelmassa i frysen, en sötpotatissoppa (med smak av kardemumma!) står i kylen och på diskbänken svalnar just några goda bröd (fint med nattjäsning!). Allt i box och det utan minsta stress. Jag har förberett lite då och då och bara haft roligt under tiden.

Inte helt olikt våra jular:

tisdag 20 december 2016

ateisten i mig...

... skriker högt. Men den är så vacker, den här låten.

Thank You Lord - Bill Fay

Kirkjufell, Snaefellsnes.

söndag 18 december 2016

ja...

... kanske är det så? Minus kören. Och tjejerna på jobbet. Och trädgården.



kanske...

... den här, annars?



lördag 17 december 2016

annonsera?

Jo, det här med dejting, dårå. Vad tros om den här?



fredag 16 december 2016

aleppo

Jag vaknade i natt och började tänka på hur det kan kännas att inte ligga i en varm säng, under ett fluffigt duntäcke, utan i stället trycka i en kall källare medan bomber och granater briserar ovanför ens huvud och veta att en kanske aldrig kommer upp ur den där källaren. Det var svårt att somna om. Väldigt svårt.

Jag har kollegor och elever från just Aleppo. Jag har fått se foton från före och efter kriget och de har fortfarande både släkt och vänner där. Eller... kanske... hade? Hur orkar de? Och vad kan jag göra? Jag kan lyssna, krama och bara finnas där. Det känns jävligt futtigt.

torsdag 15 december 2016

förnuft och känsla

Nej, det blev inte en Tesla den här gången, heller. Men drömmen lever vidare.
Torsdagsmorgon. Pannan mullrar tryggt i källaren och kaffet är hett och svart. Utanför mitt köksfönster stirrar en kall måne ner på mig. Jag sitter här och känner mig, för tillfället, ganska förnuftig. Jag sålde min bil igår. Och skaffade mig en betydligt mindre, mer bränslesnål och på alla vis sansad bil. Mindre motor och färre hästkrafter. Men mjuk och fin att köra! Jag är ändå förbi det där med att dra vid rödljus och aldrig bli omkörd på motorvägen. Det enda läskiga är att jag valde privatleasing och jag får alltid ångest över ekonomiska åtaganden. Men den blev så "billig" att jag inte behöver oroa mig. Och eftersom min oro för plötsliga, stora reparationskostnader är större så känner jag mig trygg och nöjd ändå. Jag hade egentligen bestämt mig för en större modell av samma märke men skärpte mig, helt enkelt. I höjd med nyår lämnar jag ifrån mig den gamla bilen och får hämta min nya. Det blir trevligt.

Annars... så har årets kaosdag randats. Niorna från högstadiet ska tillbringa förmiddagen hos oss och det har som vanligt skett genom att vi meddelats ett datum och sedan blivit tvungna att bryta schemat för våra egna elever och försöka styra ihop ett vettigt program för en 75-90 nior varav många redan valt en annan skola, men måste komma till oss ändå, samtidigt som alla våra elever ska ha en meningsfull förmiddag. Oh well... this too shall pass. Imorgon är det i alla fall fredag.

onsdag 14 december 2016

... och bilen går bra?

Det är verkligen galet mörkt om morgnarna nu. Tanken på att det snart vänder tröstar föga och det är onekligen lite segt att komma sig ur sängen. Så jag försöker skapa små ljuspunkter. En extra lång, varm dusch. En liten pepparkaka till morronkaffet. En stunds extra gosande med Sixten. Alla adventsstjärnor tända. Det funkar ganska bra och nu är det bara en dryg vecka kvar tills det blir efterlängtad ledighet.

På jobbet är det som det är. Jag har bara en kurs som slutar till jul, och det är en väldigt liten grupp, så jag känner ingen betygssättarhets. Det blir desto mer till våren... Jag har ett par kreativa idéer som jag snickrar vidare på. En av dem kan bli riktigt rolig att arbeta med, om nu eleverna är med på noterna. Den andra tycker de inte är särskilt kul men om de använder den (jag mejslar ut lärandematriser, dvs översätter kunskapskrav till konkreta grejer, så eleverna tydligt ska kunna se var de befinner sig och vad de behöver utveckla) kan den bli ett grymt bra verktyg för dem. Det handlar om att få dem att inse att de kan äga sitt eget lärande. Ettorna är inte riktigt med på det tåget utan vill helst sitta och leka med sina mobiltelefoner (naturligtvis inte samtliga), vilket är frustrerande. Det är faktiskt första gången i mitt lärarliv jag seriöst funderar på totalt mobilförbud på mina lektioner. Jag har sällan upplevt det som ett problem, tidigare. Visst, enstaka elever har väl någon slags beroendeförhållande till sin telefon, men det har inte stört ut undervisningen tidigare. Och givetvis är det de som mest skulle behöva vara aktiva och engagerade på lektionen, som leker mest...

Det finns annat som är frustrerande på jobbet, också. För mig, som ändå knappast kan sägas vara överkänslig, ringer varningsklockorna när folk säger saker i stil med att "vilken härlig stämning vi har nu" eller "det känns som att vi verkligen har högt i tak". Lite som när par ivrigt försäkrar omvärlden om hur väldigt lyckliga de är, kallar varandra älskling och gulleplutt precis hela tiden och gärna delar Facebookkonto. Och jag känner sådana vibbar. Det är naturligtvis inget konstigt. Vi är en stor grupp människor som ska samsas och vara professionella och helst också trivas tillsammans och givetvis är vi väldigt olika på så många sätt. Små saker ligger och skaver under ytan på de flesta arbetsplatser, Det som oroar är inte det utan försöken att skyla över, låtsas som inget och rentav hävda att allt är bra i stället för att slänga upp grejerna på bordet och prata om dem. Kanske försöka lösa dem? Minska skitsnacket?

Ikväll ska jag provköra en bil. Och se om det går att sälja SAABen.


måndag 12 december 2016

marknadsvärde

- So... when are you gonna start dating again? Or... are you out of the market for good?

Amerikaner är inte alltid så sublima men ofta uppriktiga, åtminstone som jag känner dem. Jag sneglade lite på Mike för att se om han retades med mig men han ville faktiskt veta. I den mån det angår honom, alltså. Han tyckte jag skulle skaffa Tinder och jag sa att det nog inte är för mig. Milt uttryckt. Alldeles bortsett från att det nog är mer för ungdomsmänniskor så far jag illa vid tanken på att avfärda, eller bli avfärdad, med ett enda hastigt vänsterswajp utan att ha gett, eller fått, en rimlig chans. Å andra sidan är jag alltmer petig och har antagligen dissat folk för mindre än ett trist Tinderfoto. Intresse för styrdans, till exempel...

Så... ska jag? Är jag? Väljer jag det senare ens själv? Jag vet inte. Ingen jeffla aning, faktiskt.

Vad jag vet är att jag nog byter bil, endera dan. Tänkte passa på medan SAABen är nybesiktigad, helt problemfri och inte så svårsåld.


söndag 11 december 2016

det var den helgen, det...

Den där förkylningen gick över. Just när jag var mitt inne i den tänkte jag att "det var ju trist att det skulle sluta så här", men sedan kaxade jag upp mig (säkerligen tack vare dekokter, vila efter jobbet och panodil) och kom tillbaka upp på banan. Och tur var ju det, jag som hade hela helgen inbokad för att hälsa på hos Sigrun, med föräldrar. Den här gången var det inte passning på agendan utan bara roligheter tillsammans, alla fyra. Och så här i efterhand kan jag konstatera att vi hann med mycket! I fredags var det spelkväll hos grannarna (en av dem är arbetskamrat med Mike) och Sigrun däckade på soffan och vi kunde ta oss något glas vin och ha det allmänt trivsamt. När en umgås med småbarnsfamiljer blir det sällan några längre sovmorgnar (och det har jag ju sällan, alldeles oavsett det) så innan lunch på lördagen hann vi både med en promenad och en lokal, ganska tafflig, julmarknad. Men jag håller med Matilda om att en ska stödja lokala initiativ. Med tiden kan den ju växa till sig, marknaden. Efter lite kaffe och slöande hemmavid åkte vi över bron och tog en promenad i Köpenhamn, åt en sen lunch (eller kanske det var tidig middag?) på en ganska fancy restaurang (asiatiskt), tillsammans med en av Mikes gamla vänner, drack gott kaffe på ett litet "bohemiskt" café och gick sedan på glöggfest hos en annan av Mikes arbetskamrater och efter en god stund tyckte vi att det egentligen var ganska skönt att kunna skylla på Sigrun (som var söt, rolig och ytterst charmig hela tiden) och åka hem tillräckligt tidigt för att kunna natta Sigge och sedan se Star Trek Beyond, uppkrupna i soffan,

Idag... upp tidigt, kaffe förstås, en hastig räd på Emporia för lite nödvändighetsinköp (Sigrun har plötsligt växt ur alla sina tights så de bara tyr henne under knäna) och vietnamesisk lunch (jag tror aldrig jag kan tröttna på asatisk mat) och sedan upp mot norra Skåne för att smygkika på en avstyckad gård Mike och Matilda är spekulanter på. Jag förstår dem. Den gav väldigt sköna vibbar, det mörkgråa, regntunga dystervädret till trots. Och sedan körde de om Hässleholm, släppte av mig vid stationen så jag kunde ta ett tåg hem och de köra tillbaka till Bunkeflostrand. En ganska händelsrik helg, alltså - men samtidigt mysig och avkopplande. Jag gillade till och med glöggfesten trots att de flesta av gästerna var okända. Värdparet har jag dock träffat hemma hos M & M, liksom Mikes gamla polare som följde med dit också.


onsdag 7 december 2016

vojne, vojne


Igår bad jag chefen att få anmäla mig som sjuknärvarande. Han skrattade lite trött. Det är lite luckor i leden. Idag fick jag gå hem efter lunch. Jag bara orkade inte. Men givetvis inte förrän jag lagt ut en lektionsplanering för eftermiddagens engelsklektion, till eleverna. Ära vare datorer, internet och google drive. Planen är att gå imorgon, oavsett hur jag mår, eftersom jag 1. äntligen har lyckats boka ny tid för utvecklingssamtal med en väldigt upptagen elev... och även om hen inte dyker upp tänker jag göra det. Och 2. efter lunch har jag en lättsam lektion jag absolut inte kan lämna åt sitt öde. Efter den kan jag nog gå hem, om jag måste. Och sedan är det ju bara fredag förmiddag kvar.
Lärarlivet i ett jeffla nötskal.

Häromdagen såg jag att det grävts upp, och lagts igen, längs hela min tomt ute på gatan. Det är äntligen fiber på gång. Idag, när jag kom hemkörande helt tokslut och halvt gråtfärdig och omtöcknad, hade de grävt upp allt igen!? En väldigt vänlig mansperson hjälpte mig att hiva tung väska och ICA-kasse med livsuppehållande förnödenheter (clementiner, lime, ingefära och pappersnäsdukar plus mera Panodil från apoteket) över avgrunden medan han med en ganska bedrövad min berättade att "de" hade kommit på att det skulle ner elkablar också... Vad underbart det är när den ena handen inte vet vad den andra gör - och det för mina skattepengar. Sedan låg jag och halvslumrade i fåtöljen med en varm filt och allehanda "medikamenter" medan det kördes grävmaskin utanför fönstret och jag försökte kolla på Island runt om just Snaefellsnes där Jenny och jag tillbringade några ljuvliga julidagar. Men jag somnade. Gör ett nytt försök i morgon.

Positivt ändå: i svinottan var jag iväg med bilen på besiktning. Den gick igenom med helt blankt papper. Hurra! Nu är det nog dags att sälja den.

måndag 5 december 2016

på riktigt

Förkyld är jag. Mest huvudvärkig och med rinnande näsa och svidande ögon. Väldigt trött, också. Jag har jobbat idag och har jag inte feber lär jag jobba även i morgon. Tur det finns Otrivin Comp. Och Panadol Night. Det senare ska jag inta om en stund så att huvudärken viker ner sig och jag dessutom somnar gott (Diphenhydramine hydrochloride).

Dagen har alltså varit uthärdlig, men inte mer. Tack och lov för sköna elever som gör att lektionerna mest bara flyger förbi. Att värmen inte funkade i personalrummet, att nätverket svajade och att vi ibland jobbar i både motvind och uppförsbacke fick liksom bara svida över. Jag orkade inte ens bli irriterad över det.

Ja, det är livat nästan jämt.




söndag 4 december 2016

fejk eller inte...

Jamen... glad advent, då.
Jag tar mig en "sjuk"-dag till. Jag behöver inte känna efter jättemycket för att tycka att halsen ändå svider lite, att ögonen kliar (tack, Assistenten...) och att kroppen är öm och mör. Och eftersom jag inte har feber är det egentligen ganska trevligt att hålla mig inne och göra så lite som möjligt. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Imorgon är det måndag igen och bara att köra vidare.





lördag 3 december 2016

into hibernation?

"Free hugs"...
En del dagar är jag bara helt SLUT. Det här är en sådan dag. Ska jag få något gjort får jag nog lyfta mig själv i håret. Klockan är nu en kvart i ett och jag har i alla fall kommit mig i kläderna. En promenad vore välbehövligt, men jag är ytterst tveksam till om jag lyckas sparka ut mig. Jag vill bara sova. Eller ligga i soffan och kolla Netflix. Lyssna på ljudbok. Dricka kaffe. Te, rentav.

Kanske är jag sjuk? Fast jag har ingen feber och det enda jag märkt är att jag har ont i halsen, men bara när jag vaknar om natten. På morgonen är det borta. Jag är ju aldrig sjuk, nuförti'n. Så... jag låter det här bli en sjukdag.

Because I'm worth it, eller nåt.

Och nu ska jag se den här filmen. Något säger mig att jag kommer att tycka mycket om den.



                            Walk Unafraid - First Aid Kit



fredag 2 december 2016

på promenaden


De här fredagarna. Vad ska jag göra av dem? Idag var valet inte så svårt. Jag har varit inomhus hela veckan, bortsett från promenaderna till och från jobbet och de har skett i mörker. Idag, när jag slutade vid ettiden, sken solen från klar himmel och valet mellan gymmet och en långpromenad var inte så svårt. Jag gick i två timmar. Härlig luft och ett intensivt solljus. Lyssnade på naturen, på en ljudbok och på Linus (jag ringde honom mot slutet av promenaden... det är fint med sällskap). Blev ordentligt trött i benen och landade här hemma skönt avslappnad. Somnade en stund, i fåtöljen, och fortsätter väl i samma stil resten av kvällen...


Is på sjön

onsdag 30 november 2016

de här onsdagarna

Nybakade biscotti
Bråda dagar. Eftersläntrande utvecklingssamtal. Projekt. Planeringar som ska göras. Utvärderingar. Och så har jag sådär många inlämningar igen, att läsa och bedöma och återkoppla på. Teoretiskt ser onsdagar ut att vara perfekta för sådana sysselsättningr, eftersom jag bara har en enda lektion, allra sist på dagen. I teorin, alltså. I själva verket har jag hunnit läsa FYRA när det är dags för lunch. Varför? Elever ser att jag är på mitt arbetsrum och kommer förbi och frågar och undrar om allt möjligt. Kollegorna passar på att glida in med kaffemuggar, elevärenden, arbetsmiljörelaterade samtal och trevliga diskussioner och så går dagen. Vid ett hade jag en intervju. En religionsstuderande som ville intervjua mig kring hur jag ser på och hanterar främlingsfientliga uttryck i klassrummet, i samband med en uppsats hen skriver. Och sedan var det ju bara att samla ihop mig för lektionen, då...

I morgon är det studiedag (fredag också) och efteråt kommer en drös kollegor hem till mig för lite glöggafterwork. Dealen är att var och en själv tar med sig dryck och att jag står för lite lättsamt tilltugg. Veganskt tilltugg. Men det säger jag inget om. Förutom tunnbrödssnittar med olika fyllningar, k*ttbullar på pinne med någon topping, varma nachos med het salsa och *st så blir det ett par sorters oliver, dadlar, fikon, pepparkakor, saffransbiscotti, tre sorters [mjölkfri] choklad och lite saltlakritsgodis. Ja, och så russin och mandlar, då. Ett par saker har jag tillverkat/berett själv men det mesta är ju sådant en bara köper och lägger upp på/i lite roliga fat eller skålar. Ikväll har jag tagit ett varv med dammsugaren. Nu är jag jättetrött. Och klockan är bara drygt åtta...

Jag läste The Book Thief när den kom ut. Nu lyssnar jag om. En del böcker upplever jag som snäppet bättre i ljudvarianten. Det här är en sådan bok. Det kan givetvis också bero på vem som läser och jag har ingen aning vem Allan Corduner är (borde jag det?) men han är en fin uppläsare. Och på något, lite barnsligt, vis känns det fint att krypa ner under duntäcket, fluffa till det och sedan få en "gonattsaga". Jag tror ju att högläsning, rent generellt, är snudd på magiskt.


söndag 27 november 2016

orca

Jag tänker inte på det lilla fina huset mer. Det är rätt hus (åh... rätt...) men fel i tid och rum. I stället körde jag in till Kalmar. Ett förvånansvärt lugnt Kalmar. Kanske var alla hemma och adventsmyste eller så tog de ut sig i fredags? Jag hann med alla mina ärenden i helt rimlig tid och utan den allraminsta stress. Stängde helt enkelt in mig i min ljudbok och läste från min lista och gjorde/köpte det jag skulle. Det enda som fick komma med hem från stan, utan att ha stått på min lista, var en hittepå-fårfäll till Sixten som alltid ska ligga uppe på soffryggen, hålla gatan under uppsikt och trycka ner ryggkudden och håra ner. Min tanke var att lite sådär chict slänga "fällen" över soffryggen och så kan han ha det varmt och gosigt på den och soffan skulle skyddas. Hur gick det, då? Ja, vad tror ni?

Assistenten gör som han vill. Var han vill.

Annars, då? Jag har bakat lussebullar vegan style och de blev minst lika fula och minst lika goda som mina bullar brukar bli. En mugg glögg till det, Frozen Planet på Kunskapskanalen med späckhuggare som jagar så snyggt, så effektivt... och veckan kan få komma.


lördag 26 november 2016

shame on me

Ännu en försummad växt...
Jag har gjort Det Mest Förbjudna. Jag har hängt på Hemnet. Jag har sett ett litet hus. Ett väldigt rart hus. Jag har fått lust till det lilla huset. Fy på mig. Jag som redan har ett hus. Regeln är: INTE titta på andra bostäder innan man gjort sig av med den man har. Fy på mig. Går minnet att sudda ut?




lightbringer


Jag har ett nytt litet projekt. En amaryllislök. Bennett på Duvemåla trädgårdscentrum försäkrade mig att det är busenkelt att få vackra, vita blommor i lagom tid till jul. Vi får väl se. Jag fick i alla fall hem löken i sin lilla bruna, fula plastkruka och ställde den i en lite större, gräddvit oplastig kruka. I vardagsrumsfönstret, med ett varmt element under fönsterbrädan, precis som han sa. Enklast av allt: den ska inte ha något vatten förrän blomkalkarna börjar öppna sig. Det ska jag väl ändå klara. Inspirerad av detta fick jag fram och upp ljuspunkterna. Det blåser fortfarande ute men här inne är det ganska varmt och skönt och Assistenten sover gott i soffan efter att ha varit med och övervakat så att allt gått rätt till. Jag har inte svurit så värst mycket, faktiskt. Nu ska jag ta mig en mugg varm äppelmust spetsad med rom. Är det helg så är det.



det var en mörk och stormig natt...

Det har blåst rejält i natt. Altantaket, direkt under mitt sovrumsfönster, har knakat och dundrat och en av mina nattankar är om grannen hör det lika väl som jag. Men... han är ju gammal och har nedsatt hörsel, så...

Jag sover tills jag vaknar. Lite besviken konstaterar jag att klockan bara är en kvart över sju men när jag har vaknat så har jag, så det är lika bra att kliva upp. Mörkgrått och blåsigt. Får på en kanna kaffe och medan det blir klart räddar jag två katter från en säker svältdöd. Lilla Spöket är oftast inne om nätterna nu, även om det ofta är ett meck att få in henne, och på morgnen vet hon inte hur hon snabbt nog ska kunna fly ur "fängelset".

I skafferiet hittar jag en röd burk med pepparkakor och jag tar mig en liten näve. Jag tänker på att det ju är adventshelg och några ljuspunkter ska absolut fram och upp idag. Förjaga mörkret, om än med artificiella medel, tills det vänder. Jag hade tänkt köpa en ny stjärna till köksfönstret men att köra in till Kalmar en lönefredag - och därtill s k "black Friday" - för att göra en del nödvändiga inköp gör jag bara inte. Det får vänta till nästa helg. Eller så köper jag en svindyr i den lokala butiken.

Annat jag vill göra idag är att gå en lång promenad uppåt skogen. Påbörja ett stickprojekt som jag tänkt påbörja i flera månader. Nu får det bli av och som stöd har jag ju tre långfimslånga avsnitt av Gilmore Girls. Jag såg första avsnittet igår, när det premiärsändes på Netflix. Det hade väl inte riktigt samma sting som jag förväntat, men å andra sidan är det väl som att besöka en plats där man tidigare haft mycket roligt. På nio år har mycket förändrats och det kan ta lite tid att hitta tillbaka till den där känslan. Kanske infinner den sig inte överhuvudtaget.

Snart ett nytt år och därmed också lite reseplanering. Island är givet, men jag vill göra något mer. Storstad? Träningsresa? Vandring? Lofoten, med Linus, för valskådning? Resa med sina vuxna barn är väldigt, väldigt roligt!

En fint reseminne från Londonresan med Johanna!

torsdag 24 november 2016

inriktning

Idag fick jag plötsligt lite extra tid över och knåpade ihop en lärandematris inför en skrivuppgift som en grupp ska göra, i engelskan. Jag inspirerades av en kioskvältare jag köpte förra veckan - Lärandematriser av Johan Alm. Det låter väl inte så sexigt, och det är det nog inte heller, men det var roligt och jag tror att mina elever kommer att ha nytta - om än inte glädje - av den. Jag skrev lite om det i min lärarblogg som jag funderar på att launcha frampå vintern. En ärlig blogg som inte enbart tar fasta på Pedagogiskt Korrekta grejer utan helt enkelt beskriver en vanlig lärares vanliga vardag. Det känns bra att ha en blogg med en inriktning. En ram inom vilken jag ska försöka hålla mig. Den här bloggen spretar ju åt alla håll och ofta inte alls. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om. Mitt liv är ju inte så intressant annat än för mig själv, inte har jag så många revolutionerande tankar och jag har ju ofta rätt tråkigt. Men den har blivit en vana sedan över tio år, så jag får väl harva ett tag till. Att inte blogga alls känns mig helt främmande.

Med ren överrumplingstaktik befann jag mig vid fackets senaste årsmöte bli vald till medlem av valberedningen. Ganska lättsamt uppdrag men också tråkigt. Ikväll ska vi ha möte igen och jag har frågat mina medlemskollegor om de är intresserade av att ta vid som lokalombud efter det att den nuvarande kliver av. Nej, det är de inte. Inte jag heller. Så vi får väl se hur detta blir. Nu ska jag strax gå iväg, i alla fall. Det blir en god middag och med lite tur kanske lite dramatiska utspel?

Och idag är det 25 år sedan en av mina verkliga rockhjältar gick ur tiden.


onsdag 23 november 2016

värkligheten


Träningsvärken har jag ikväll försökt fördriva genom en springrunda. Det återstår att se hur det känns i morgon. Antingen var det just vad framförallt lårmusklerna behövde eller så blir det etter värre. Hur eller hur var det en fin sväng jag tog mig i den milda, svarta kvällen. Knät håller fortfarande men jag tar det lugnt, trycker inte på utan njuter av själva löpningen. Stannar och tar ett kort, eller ger mig själv någon minuts gåvila innan jag springer vidare. Kanske är jag helt färdig med tankar på tider?

Den här veckan varvar jag ner, innan läggdags, med The Crown på Netflix. Jag tycker det är en välgjord och härligt långsam serie om drottning Elizabeths tidiga år, som regent. Och John Lithgow gestaltar den åldrande Winston Churchill på ett fullständigt lysande vis. Jag har bara något avsnitt kvar och får väl fundera på vad jag ska välja härnäst.

måndag 21 november 2016

spaghetti och äpplen

Haha... mina ben och armar är stabila och stadiga som överkokt spaghetti, ungefär. Nittio minuters total kross på gymmet, efter fyra veckors uppehåll, känns rejält, kan jag meddela. Hur det kommer att kännas i morgon vill jag helst inte tänka på. Men ändå är jag glad att jag är igång igen. Det är lite som att komma hem. Värmen i omklädningsrummet, lukten inne i lokalen, surret och de rytmiska stegen från folk på löpbanden, dunsarna och klonkandet från vikter och stänger. Nickningarna från en del och lite småsnack med andra. Någon som t o m har lagt märke till min frånvaro. Känslan av att ta i allt vad en orkar och upptäcka att det fortfarande är ganska mycket och känna hur musklerna kvillrar och darrar av ansträngningen, hur pulsen ökar och svetten börjar rinna.

Styrketräning är bra. En blir stark. En kan hiva in fyra tunga vinterdäck på fälg i bagageutrymmet. En kan lyfta en tjugoliters dunk med cider-to-be och inte oroa sig för ryggen utan för om handtaget på kärlet ska hålla. En kan gå och stå i klassrummet en hel dag utan att bli trött i benen eller få ont i ryggen. Det är vad jag kallar funktionell träning. Att jag dessutom redan känner mitt goda humör återvända är en fin bonus.

Medarbetarsamtal med chefen idag. Ett mycket bra samtal. Givande och tagande. Konkret återkoppling och tydliga tankar för framtiden. Eftersom jag inte gillar fulspel sa jag som det var: Bortsett från huset finns det bara en sak som håller mig kvar i Emmaboda och det är jobbet, där jag verkligen stortrivs.

Här, där jag sitter vid köksbordet, ploppar det hemtrevligt från jäsröret på just det där stora kärlet med blivande cider. Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag fick 46 (!) liter ljuvlig äppelmust från de här äpplena:



Av den satte vi alltså 20 liter. Resten befinner sig i en femliters och resten treliters BiBar. Linus fick med sig en BiB. Matilda & Mike också. Och så öppnade vi en för provsmakning. Jag dricker ett glas av den just nu. Det smakar helt underbart!

söndag 20 november 2016

familjeliv


Lugn och fin helg med la famiglia. Ja, delar av den, då. God mat, sköna samtal, lite trädgårdsarbete, en tur till miljöstationen, två pallar pellets inburna, Linus och jag har experimenterat med fulskinka på seitan (och den blev riktigt god!), vi har sett en lördagskvällsfilm och massor, massor av bus och gos med Sigrun som lindar oss alla runt samtliga sina små fingrar. När de åker hem, åt sina olika håll, blir huset sådär tomt igen och jag känner att det enda som håller mig kvar här är mitt jobb. Det och huset... Två hyfsat sköra trådar.

tisdag 15 november 2016

vilar

Jag har gett mig själv några veckors träningsvila. Senast jag sprang var i London. Jag ska göra det igen, den här veckan. En gång. Kanske två. Men för övrigt låter jag kroppen vila och accepterar att jag har långa arbetsdagar och andra saker jag måste hinna med. Planen är att starta upp träningen igen nästa vecka. Ett par styrkepass. Lite löpning. Träningen får inte bli en stressfaktor, helt enkelt.

Funderar på morgondagen. Idag ska Kuverten ha kommit. Kuverten till de som fått del av lärarlönelyftet. Som förstlärare är jag "inte prioriterad" i den här kommunen. Men alla andra som är legitimerade. Kan bli intressant vid förmiddagsfikat...

Youtube föreslog den här plattan. Jag vet inte varför? Kanske har jag vid något tillfälle följt någons länk till killen? Hur eller hur - det är vackert.


söndag 13 november 2016

hand i hand

Vi går promenader, Sigrun och jag. På en timme hinner vi inte många hundra meter men vi tar det i hennes takt, letar bra pinnar, tittar på hundar och fåglar, provar parkbänkar och slänger små stenar i avloppsbrunnar. I lekparken har parkförvaltningen ännu inte fått bort löven och där kan vi traska fram och tillbaka och prassla hur länge som helst. Eller så kastar vi upp löven högt i luften och låter dem singla ner över oss. Och så kletar vi med clementiner. Mmm.., säger Sigrun. Jag också. Gott!

Så går helgen, som började i norra Skåne med ett möte och sedan ett par koppar kaffe och skön musik innan jag gav mig i kast med fredagstrafiken på E6:an... och avrundas här hemma med mer clementiner, spenatsoppa och kanske en film. Det har funnits en ljudbakgrund. You want it darker. På repeat i bilen, i timmar. Texterna är ett enda stort farväl. En uppgörelse med Gud och religionen. Försoning och ett väl levt liv, där människan gått sin egen väg och inte alltid varit på samma linje som Gud men alltid levt med kärlek. Lättrörd som jag är är det nära till tårarna, ibland.



fredag 11 november 2016

oh captain, my captain...

Fare thee well, Mr Cohen...

Leonard Cohen är död. För mig var han Den Störste. Jag kan bara ha varit 13-14 år när jag först upptäckte honom och sedan har han varit med mig. Bildat en stor del av soundtracket till mitt liv. I med och motgång. I glädje och i sorg. Och ofta i min ensamhet. Sångerna, texterna, rösten som med tiden mörknade alltmer... alltid har han funnits där och inte bara musikaliskt utan också med en viss skärpa kommenterat kärleken, religionen, politiken... Livet. I sin lyrik och i sina noveller, korta historier. Nu är han borta. Men hans verk lever vidare med mig så länge jag gör det. Lever, alltså. Att välja en låt som skulle vara representativ är snudd på omöjligt. Hans lägstanivå var enormt hög. Så jag blundar och väljer någon, bara...

torsdag 10 november 2016

vardagligheter, bara

Westminster Abbey
Det har varit mer biläventyr. Nån vajsing med tändningen som gjorde att jag, just när jag körde från bärgaren och uppladdningen av batteriet, blev stående mitt på bron över järnvägen. Som tur var hade jag ju bärgarens nummer, ringde och han var där på mindre än fem minuter. Under tiden körde en massa sura GUBBJÄVLAR (i alla åldrar) förbi mig. Men en bil med två unga kvinnor stannade och frågade om jag behövde hjälp. Så mycket för teorin om riddare och damsels in distress... Senare, på COOP, träffde jag en av tjejerna igen och fick tacka henne ordentligt. För att hon brydde sig. Bärgaren körde bilen till vanliga verkstan och där fick jag hämta den på kvällen, efter dagens sista utvecklingssamtal. De har väldigt mycket att göra där och därför såg de lätt förvirrade ut när jag dök upp idag igen, strax efter sju, och undrade vad som hänt nu då... och blev lättade när jag påminde dem om att jag ju fått en tid för skifte av däck. Hur eller hur. Nu är bilen vintersäker, fulltankad och redo för helgens äventyr.

På jobbet känns det fortfarande som rätt gott flyt även om en riktigt skön medarbetare slutar till jul, för att bli rektor i en grannkommun. Jag genomför mina kreativa idéer med liv och lust och det verkar faktiskt som att de flesta eleverna gillar det. Det är väl ungefär den återkoppling jag får - och vill ha.

Imorgon ska jag sitta bakom ratten några timmar. Då ska jag se till att lyssna igenom Cohens senaste ordentligt. Lugn och bra bilmusik. Hoppas jag.

onsdag 9 november 2016

katt bortskänkes alt. sniper sökes

Lilla Spöket har ju alltid varit väldigt knepig. Tre år har hon bott här nu. Och fortfarande är hon fullständigt dödsförskräckt för precis allting, men mest för människor (jag har dock sett henne hoppa högt av rädsla när småfåglar flugit upp för nära, i trädgården...). Att få in henne om kvällarna kräver mycken list och tålamod och nu när det är skitkallt ute kan jag inte ha dörren öppen i en kvart, för att hon ska ta mod till sig och komma in, så när hon väl kommer in får hon husarrest ett slag. Som t ex från igår morse (nej, jag fick inte in henne i förrgår kväll) tills idag på morgonen. Som tack för rikligt med mat, värme, mjuk soffa och trygghet låter hon så här - fast vanligen ännu högre och mer desperat...

video

... vilket får mig att genast vilja hiva ut henne (ja, det är nog ganska mycket siames i henne, att döma av vrålen). Grejen är bara att när hon är ute låter hon precis lika mycket och antagligen tror grannarna att jag är en elak djurplågare som låter henne frysa och svälta. Det har blivit klart värre sedan bruschan Torsten försvann härförleden, han som ju blivit så tam och gosig. Hon saknar väl honom och i sitt "tillbakestående" tillstånd (för att säga som norrmännen) har hon ju tappat det enda som var en trygg punkt i livet. Han som ofta gick ut och hämtade in henne när hon sjåpade sig för mycket.

Hur eller hur är hon inte en lycklig katt alls - och verkar aldrig ha varit - och jag borde kanske göra mig av med henne. Om jag bara kunde fånga in henne...


tisdag 8 november 2016

lättnad

Day...
SAABen lever. Jag har en assistansförsäkring som gäller även hemma på garageuppfarten så jag fick hit en räddare i nöden, på lunchen. Han kablade upp bilen mot ett superbatteri så att den startade. Sedan fick jag köra bort och ställa bilen, i hans varma garage, för uppladdning över natten. Sweet!

Jag har ett kreativt flow på jobbet. Kommer på nya ingångar och arbetssätt i religionskurserna och det smittar av sig så att jag känner mig taggad och inspirerad även för engelskundervisningen. Idag hände en sådan där oförklarligt skön grej; vi diskuterar lille Oliver Twists sanslösa naivitet och aningslöshet, när han blir bekant med Fagin & Co. och... vi gick över tiden! Med TRE minuter! Normalt brukar ju eleverna försöka packa ihop minst fem minuter innan lektionstiden är slut. Och nu reagerade de inte på tiden! Jag borde gjort det, men ville gärna avrunda samtalet på ett lugnt vis och så blev det. Det hör verkligen inte till vanligheterna att de blir så uppslukade... men jag tror temat berör dem.

... and night.


För övrigt önskar jag att jag vore mer fokuserad på detaljer, i det sociala livet. På väg hem från jobbet mötte jag en bekant som undrade hur jag hade haft det i London. Jag är förvånad att hon ens lagt det på minnet - och mindre förvånad över att jag borde frågat henne om hon haft barnbarnen på besök men avstod eftersom jag inte för mitt liv kan komma ihåg om det var denna helgen, eller nästa, de skulle komma hit. När det gäller familj och närmre vänner har jag gott minne, liksom med elever, men sedan tar liksom engagemanget slut. Eller kapaciteten.

Ikväll ska jag plocka undan lite extra. Jag har bestämt mig för att jag tröttnat på att bo i det här stora, lite otympliga om än ljuvliga huset och tänkte låta en mäklare ha det i rockärmen som ett litet ess att dra fram om utifall att han skulle springa  på någon som prompt vill ha ett härligt hus i centrala Byn. Hen kommer hit imorgon för att kika närmare på kåken. Vart jag sedan ska bo får väl lösa sig. Jag vill hyra något, tror jag, och slippa Ansvaret. Förhoppningsvis vill ingen ha huset före sommaren. But... I'll cross that bridge when I get there.

måndag 7 november 2016

meh...

Bra dag, även om jag inte fick många timmars sömn (jag hade svårt att varva ner efter resan, jag har ofta det) i natt. Kallt, förstås, och inte bara ute utan också på jobbet där värmesystemet på något vis kajkat ihop så att det var absolut svinkallt i vissa salar. Och i personalrummet. Så jag åt min lunch vid mitt skrivbord. Asocialt, men jag gillar inte att äta med dunjacka och vantar på.

Lång dag, också. Utvecklingssamtalssäsong, den här veckan och nästa. Samtalen är trevliga och det enda på minussidan är att det inte blir mycket tid till träning. Men det kommer ju fler veckor. Jag snodde mig hem för att hinna aska ur pannan och fylla på pellets innan jag skulle köra ut till Erica-mitt-i-skogen för att äta middag tillsammans. Men när jag, något försenad, satte mig i bilen fick jag inte ur växeln ur backläget (ett måsteläge för SAABägare om en vill ha ur nyckeln ur tändningslåset) och när jag skulle starta den sa den bara Gnö...ö...ö... Troligen är batteriet tvärdött. Bara sådär, liksom. Jag hatar när bilar inte fungerar för jag vet verkligen inget om hur jag ska sparka liv i dem. Så jag fick fixa mig en snabbmiddag på egen hand. Deppa lite. Och sedan ta mig samman, diska, packa ur resväskan, fixa naglarna och göra mig en mugg te. Känna hur sömnig jag är. Men också renons på en bra ljudbok. Jag fick tipset om Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och klippte både den och uppföljaren Hennes nya namn på Storytel på nolltid. Just min tekopp, de där. Det finns två till, i hennes napolitanska kvartett, och nr 3 finns översatt till svenska men ännu inte inläst. Frustrerande. Jag får leta upp något annat, så länge. Och liva upp mig med lite blues.


söndag 6 november 2016

storstadsliv


Tiden går fort när en har roligt så... dagarna i London bara flög förbi. Jag får reflektera mer kring det senare, just nu försöker jag bara varva ner och komma mig i säng. Johanna kom hem till Oslo nästan samtidigt som jag till Emmajävlaboda och vi är eniga om att vi borde göra sådant här oftare.

tisdag 1 november 2016

höstlov???


Igår: kompetensutvecklande aktiviteter kring NPF på förmiddagen och mitterminskonferens på eftermiddagen. Idag: föreläsning av/med Martin Renton om challenging learning och i eftermiddag är det blandade aktiviteter. Jag har varit med och planerat en workshop för engelsklärare i kommunen. Gäst är min gamle (nåja, gammal och gammal, vi är väl ganska jämnåriga) lärare från lärarutbildningen, som nu jobbar på Linné i Kalmar. Jag tror det blir bra. Riktigt bra. Och imorgon: mitterminskonferensen fortsätter och så APT, på det. Hej och hå.

På golvet i sovrummet står min röda kabinväska. Ikväll ska jag hiva ner lite grejer i den. Ett litet äventyr, i en stor stad, väntar runt hörnet. Gott så.

söndag 30 oktober 2016

all by myself

Jag drog ut på dagens långpromenad. Kollade Gilmore Girls, körde tvättmaskin, kaffade, funderade på packning, pysslade lite med mitt arbetsrum. Bestämde mig för att jag faktiskt kunde få lov att springa det mesta av promenaden, om knät inte protesterade och om jag tog det lugnt. Inte ens det gjorde mig särskilt entusiastisk. Till slut fick jag ut mig, ändå. Efter lite uppvärmande promenad började jag springa men det var jobbigt för jag tänkte alldeles för mycket. En av grejerna med att springa är att man inte ska tänka. Det tog mig en god stund att släppa tankarna och sipåfan om det inte sedan gick allt lättare att få upp lite fart. Sedan tänkte jag inte alls, mer än på hög klar luft, underbart ljus och fantastiska färger. Väl hemma igen kände jag mig lite bättre till mods.

Och lilla Sigge är bokstavligen på nästan andra sidan jordklotet. Cape Town. Bröllop. Hon är redan en liten globetrotter. Mamman är på möhippa och Sigrun och pappan upptäcker tillsammans. Han whatsappar somriga bilder, med ett blågrönt hav i bakgrunden. Solstrålar.


lördag 29 oktober 2016

det här...

... är minst lika bra.



Idag är det en Suededag, förresten.

torsdag 27 oktober 2016

självmedicinerar

När lakritspolly skrämt bort magkatarren vet jag vad som är bäst för mig. Det här...


tisdag 25 oktober 2016

pollyeffekten

Det finns ljuspunkter!
Vaknade med ont i magen. Ont på ett svullet och magkatarrigt vis. Det är inte riktigt känt bland allmänheten, men jag har faktiskt svart bälte i magkatarr. Någonstans i gömmorna. Troligen dammigt och lite malätet för jag har nog inte haft någon känning på den här sidan 1981. Men jag känner igen det och när jag kom på det föll en del andra skumma måendebitar på plats också.

Hur eller hur är tisdagar inte särskilt bra dagar för magkatarr. Lyckligtvis hade kollegan Lena lite medikamenter så jag tog mig igenom dagen. Att ge mig ut och springa, som var min plan, fick jag dock stryka. Medan jag plockade och fixade lite i köket och funderade på hur jag skulle överleva kvällen (ja, jag gnäller och ynkar när jag inte mår bra, för jag är inte van att inte känna mig frisk, men å andra sidan är det ju bara Sixten som hör och han bryr sig inte) hittade jag den tunga påsen med lakritspolly som Matilda gav mig i söndags. Lakritspolly är verkligen galet gott. Magkatarren kunde ju knappast bli värre så jag tog en liten näve och smaskade i mig. Efter bara fem minuter var symptomen borta. Vem hade kunnat ana det? Inte jag i alla fall. Men sedan sa min lillasyster (den yngre) att all saltlakrits är bra mot magkatarr. Jag må säga att forskningen har gjort framsteg sedan 1981.

Men. Vakna om nätterna. Ha svårt somna om. Magkatarren med ett antal olika symptom. Olust. Glädje ligger tappad lite här och där. Inget höstdepp. Det vet jag inte ens vad det är. Något annat. En slags stress. Jag behöver... förändring. Får klura vidare på det...


måndag 24 oktober 2016

slut som artist (triggervarning: långt, surt och grinigt rant)

Ett ljus i tunneln.
Fifan. Detta har förbanne mig varit alla måndagars måndag. Allt som har kunnat gå snett har gjort det. En vind och skev dag där en av höjdpunkterna var när jag gav helt fel feedback till en elev. I mina anteckningar hade jag - under "att tänka på"-kommentarerna - bara skrivit "tiden!!!". Eller... nej... jag hade faktiskt också skrivit att talet varat mellan 12:50-13:01 vilket var fem minuters överdrag... men när jag skulle renskriva min återkoppling för att göra den begriplig för hen lyckades jag med konststycket att läsa FEL och tro att det enbart var TRE minuter kort (vilket var under den stipulerade tiden) och sedan svävar jag ut i tankar kring hur gott om tid det var att fylla på med mer intressant info... Snälla? Skjut mig, någon? De andra höjdpunkterna, och lågvattenmärkena, går jag inte in på här. Det är tur att jag brukar ha ordning på saker och ting och att mina elever vet det och visar prov på oändligt tålamod sådana här dagar...

Jag sov ju dåligt i natt. Hade svårt att somna om. Stressymptom. Till morronkaffet får jag ett sms från Johanna som blivit överfallen, tillsammans med en vän, på väg hem i natt. Hon klarade sig oskadd men vännen hade fått ta emot flera slag och sparkar. Tack och lov inga knivar och skjutvapen inblandade (ni tror väl inte att Oslo bara är gensere, olabukser och syttende mai?) och vännen lever och kommer klara sig. Johanna chockad, förstås. Och vad detta innebär för att våga röra sig fritt ute (vilket en måste om en jobbar om nätterna...) vill jag inte ens tänka på. Min första, ytterst primitiva, reaktion på sådana här händelser är att jag genast vill ta hem barnet. Fast... barnet är en ung kvinna på 29 år och vill nog inte.

Och så sådant som bubblar under ytan på arbetsplatsen, elever som kommer och går enligt egenhändigt ihopsnickrade scheman, nästa veckas kompetensutvecklingsaktiviteter där jag sytt ihop en eftermiddag (inte helt själv, men jag hade en idé och yppade den och då går det som det går - jag fick dra det...) och föreläsaren har fortfarande inte hört av sig om innehåll etc och så behöver jag läsa in en bok om digital literacies och hur fan stänger man ner chattfunktionen i Google drive? Sedan lite annat så som ett stabilt och kärleksfullt par, i vänkretsen, som plötsligt annonserar för omvärlden att de går skilda vägar...

Summan av den här grovmortlade kardemumman blev att jag bokade av resten av dagen. Ställde in resten av måndagen, helt enkelt. Ringde en person som jag skulle ha ett [privat] möte med på onsdag och sköt upp det två veckor, ringde och bokade ny sotartid (ja, för jag glömde lägga ut nyckeln...), struntade i gymmet och körde hem. Fyllde på pellets och askade ur pannan (ännu en sak som jag annars kan jaga upp mig för om natten när jag börjar tänka på skenande elmätare), tände många, många ljus och lite rökelsepinnar, wokade nudlar och tog in Lilla Spöket, som fortfarande är vilsen efter att bruschan försvunnit ur tillvaron samt ringde mina föräldrar (ännu en sak som kan skruva upp mig nattetid - det Dåliga Samvetet). Strax ska jag koka en balja te, vira in mig i en filt och fly denna grymma verklighet med några avsnitt Gilmore Girls.

Ny platta (CD) inköpt. Det blir sällan nu. Men givetvis Opeths senaste. Intrikat. Delikat. Och så idag... en man vars texter, musik och röst följt mig hela mitt vuxna liv. Fatta hur jag fasar för budet att han lämnat oss...





PS. Det har dock hänt trevligheter också. En 3Dprintad Buddha på mitt skrivbord, i morse (kollegan skulle skriva ut en byst av... Batman, men så bidde det fel...). En bestämd te- och soffhängsdejt med en rar väninna. Och samtalet med pappa. Det var bra, de mår fint och de blev glada, båda två. Jag också.

hmm...


Ofta vaknar jag på natten. Ungefär vid halv fyra. Hjärnan drar på i hundranittio och jag hittar ingen stilla plats att gå till, i mina tankar, så att jag kan koppla av och bort och somna om. Allt jag försöker tänka på är jobbigt. Vanligen somnar jag om ändå men det kan, som den här natten, ta över en timme. Måste ta tag i några lösa ändar och knyta upp...



söndag 23 oktober 2016

wooosch!

Det var den helgen, det. Mysig och rolig men också helt utmattande. Som tur var somnade Sigrun före mig igår. Men när hon gjort det orkade jag bara se något avsnitt av GG på Netflix innan jag slutade streta emot och ramlade i säng. Tänk att en enda liten sötunge kan ta så slut på en och få en att gilla det dessutom. Hur pallade jag att ha fyra små? Visserligen var jag yngre - och de var ju inte ett år samtidigt - men samtidigt ägnade jag mig inte åt lyxpassning då. Det var städning och tvätt och matlagning och veckohandling och planering och hundpromenader och aktiviteter och sagor och lekar och trädgård och socialt liv och skolor och jobb och allt...

Jag saknar henne redan, men är så slut att jag knappt orkar krypa upp till sovrummet. Gör dock ett försök från baslägret här i köket.

G'natt.

torsdag 20 oktober 2016

denna veckan... ett liv


Den här veckan, alltså. Måndag jobbade jag över en stund, men hann ändå med en cykeltur. På en träningscykel, då. Tisdag var jobb, sedan möte med utvecklingsgruppen och så, som grädde på moset, lök på laxen, smör på fläsket... nätverkskväll på uni i Växjö om språkekonomi. Kom hem så sent att jag bara inte pallade släpa mig till gymmet i svinottan, på onsdagsmorgonen. Av bara farten glömde jag att jag ju börjar lite senare på onsdagar, kom till jobbet trekvart för tidigt och hann kvista över till högstadiet för ett impromptumöte med IT-gurun Hanna och en första titt på GAFE. Sedan planering och grejer och en fullständigt lysande, rolig idé för att ge eleverna som läser religion möjlighet att visa vad de kan och så blev det en stunds mertid på jobbet och sedan hem och byta om och ut och springa i fallande skymning och dito duggregn och inte ha det minsta ont och liksom bara springa där och fånflina av glädje och hem och göra vad som mycket väl kan vara Världens Godaste PotatisMos och se sista avsnittet av Fångade och ett litet avsnitt av Gilmore Girls (jag är på säsong 6, nu) och däcka i sängen och vakna idag, köra mjuka morronrutinen och sedan till jobbet och därifrån köra till gymmet och dessemellan återkoppla till tretusen elever, ha lektioner, vara badvakt för en klass som hade simning på idrottslektionen och skriva mötesprotokoll och fila på den bra idén och peppa och handleda och till slut sätta igång diskmaskinen och ta med kompostpåsen på väg ut till bilen, på min väg mot träningsanläggningen och så hem och greja med pelletsen och köra en maskin tvätt och sno ihop något ätbart (ja, jag var så totalt fantasilös att det fick bli VGPM idag, igen) och se tre avsnitt av GG medan jag renoverar mina naglar (helgens färg blir den matta Caviar black), hänga tvätten och så stupa isäng och i morgon är det Fin fredag och fullt med lektioner och om jag trodde att jag skulle få slappa i helgen trodde jag fel för jag ska ju "passa" Sigrun medan hennes fader är på killhelg i Budapest och hennes moder är på tjejhelg någon annanstans. Och det ska bli så ljuvligt men troligen också minimalt med sömn för hon somnar ganska sent, kliver upp väldigt tidigt och vaknar några gånger dessemellan.

Men... snart är det ju jullov!