ajsomfan

Ajsomfan.

Åh, det är synd om mig nu. Jag har en idrottsrelaterad skada. När jag skulle lägga tillbaka en hantel i måndags eftermiddag klantade jag mig, BIG TIME, fick lillfingret emellan och lyckades ställa till en jeffla BLODBLÅSA. Bleh! Vad gör jag? Den är öm och jag lyckas naturligtvis slå i den överallt och hela tiden. Ska jag göra hål på den? Vavava?

Åh, vad jag saknar!

Som om detta inte var nog har jag också drabbats av TRÄNINGSVÄRKEN ALLAN. Ja, jag tog nog i lite extra i måndags, på benövningarna, och tog definitivt inte hänsyn till att benen inte tränats under den tid magen bråkade. I fredags var det ju discofredag och då gör en inte benövningar... Så med lite griniga quadriceps - och föralldel obstinata gluteus maximus också - gav jag mig ut att springa igår, efter jobbet. Det gick ganska lugnt (6:10-tempo) eftersom jag dels kände mig stel och stum och dels var motionsspåret (vilket jag valde för att 1. jag ändå ju var tvungen bort till träningsanläggningen för att kunna duscha och 2. jag tänkte att ett mjukare underlag skulle vara snällt) delvis mörklagt så jag fick springa i KOLMÖRKER. Men jag fick flow och utökade de planerade 6-7 kilometrarna till en dryg mil. Och idag, då... jag höll på att inte ta mig ur sängen för en dryg timme sedan. GAH! Jag skrider omkring i mitt stökiga kök (nuförtiden omvandlat till byggbarack...) med värdighet och utför endast väl avvägda och i förväg planerade rörelser. Men... det var värt det! Det var en glädjerunda! Hur det går med dagens styrkepass återstår att se, dock...

Nu är det slut på rantet. Det är onsdag, jag ska ha en hel preppförmiddag i en av mina kurser, inför sluttentan, och jag ska planera det sista av terminens undervisningsaktiviteter. Jag ska ha det bra. Jag ska hinna med massor. Fast... långsamt. Heh.

The Drapery Falls - Opeth (en av världens absolut bästa låtar, IMO.)