kääälmahfredag

Sjukhus. Jag känner en slags anspänning varje gång jag ska besöka ett sjukhus. Känner ett allvar och en oro. Inte enbart för egen del utan för alla dessa andra som vandrar ut och in och genom evighetslånga korridorer och kulvertar. Vad gör de där? Vilka besked har de fått? Kommer de för att få smärtsamma behandlingar, ett lyckobesked eller bara en rutinundersökning? Själv var jag där för mammografi och det må göra ont men särskilt dramatiskt är det knappast. Fast... det beror ju på hur beskedet ser ut som dimper ner här hemma om en två, tre veckor. Det är lite för mycket cancer runt omkring i min vänkrets för att jag ska kunna ta min egen väntan med en klackspark... Det är förresten alltid för mycket cancer. I allas bekantskapskretsar och familjer.

Kalmar konstmuseum har snålt tilltagna öppettider...

Min arbetsgivare (kommunen) är mycket generös just när det gäller mammografi. Eftersom en måste åka in till Kalmar för att göra det får en göra det på betald arbetstid. För mig, som fått tid på förmiddagen och som bara jobbar fram till lunch på fredagar, innebar det plötsligt en "ledig" förmiddag. Jag lyckades både klämma in en promenad runt slottet, i det helt ljuvliga, om än lite blåsiga, vädret, och en fika på Holmgrens, som är ett trivsamt gammalt kondis med skön atmosfär.

Sedan hem och köra sedvanliga The Friday Fys på en motionscykel. Den här eftermiddagen kändes det klart bättre än förra veckan. Medan jag cyklade tänkte jag på diskussioner på sociala medier och annorstädes kring trenden kring hälsa och träning. Vågen, kanske snarare. Och varför det alltid ska polariseras. Varför det alltid ska bli en massa svammel om träningsnarkomani och hur det är att jämställa med beroende av t ex spel, sex och droger och hur JÄTTEMÅNGA drabbas av ortorexi för att ANDRA peppar med sin träning... eller för den delen hälsohysterikerna som kolkar rödbetsjuice och drar ut i krig mot sockret. Inga har fel, men de har förbanne mig inte alltid rätt heller. Och... med all respekt för de som drabbas av ortorexi... men dels har det inte i sig självt med träningen att göra. Man får inte ortorexi av att träna... utan troligen har det mycket djupare orsaker, av ungefär samma skäl som andra får anorexi... och dels så är det faktum att en massa människor tränar mycket och målmedvetet inte ett nationellt hälsoproblem. Det som är vårt stora nationella hälsobekymmer är att många äter helt galet och inte heller rör på sig och därför blir sjuka, överviktiga och många inte heller särskilt lyckliga. DET är problemet.

Exploderande magnolior

Själv tränar jag sex dagar i veckan. För att jag kan, hinner och vill. För att jag funnit ett fritidsintresse som jag tycker är roligt! Förhoppningsvis har min familj glädje av att jag kanske lever friskare (och möjligen något längre?) men också jag själv, som stärker skelett och muskulatur, sänker min vilopuls (skonar hjärtat), håller mig oförskämt fri från förkylningar och flunsor, sover så gott, så gott om natten, stärker min självkänsla när jag utmanar mig själv och klarar det, vårdar min mentala hälsa, kanske undviker att trilla ner i depressioner, har en aktiv och - för mig -meningsfull fritid, inte vanemässigt stoppar i mig en massa skräp men understundom, som igår kväll, kan avnjuta lite godis eller en smaskig middag och något glas rött till det utan minsta dåligt samvete - eller särskilt stora bieffekter, heller.

Den här lördagen ska bli sjusärdeles lugn. Ingen träning. Och då menar jag... ingen. Alltså inte ens den där raska långpromenaden. Ska köra musik hela dagen, städa mitt hus (så småningom) och kanske hitta på något trivsamt pysselprojekt. Det var längesedan jag sydde något kul. Till exempel. Kanske baka bullar? Time will tell.

I Think of You - Rodriguez