måndag 13 oktober 2014

rådbråkad men glad

Tre av mina älsklingsmänniskor!
Pepp kan komma plötsligt och överraskande. Idag i form av glada underbara L. som jag sprang ihop med utanför ICA, när jag helt prosaiskt skulle tjacka upp mig på kattsand, kattmat och en ny tandborste. Och kaffe.

Jag var nog trött i morse när jag skrev min lista för jag lyckades skriva kaffe två gånger, på en lista som alltså innehöll tre andra saker...

Mysfika!
Men det var ju inte det jag skulle berätta om utan hur alltid lika uppmuntrande L gav mig en stor kram och tyckte jag var fin. Jag trodde hon menade kostymen och slirren (idag är det ju International Suit Up Day, vilket jag högtidlighöll dymedelst bärande av just en kritstrecksrandig kostym och en fin, röd slips) men hon menade att allt mitt idoga tränande gett gott resultat. Och när hon hade sagt så vackra och snälla saker till mig fanns det ju inte på världskartan att jag skulle åka hem, krypa in  i den puderrosa plyschiga och moffla i mig ostkrokar (vilket iofs inte riktigt var min plan, ändå) utan jag fick snabbt på mig träningskläderna, röck med mig ett par fingervantar (mycket smart!) och begav mig mot motionsspåret innan jag hann fatta vad som hände. Eftersom jag känt mig lite småhängig ett par dagar och halsen har känts småbråkig om morgnarna gick jag kanske inte ut stenhårt men jag gjorde min halvmil på bra tid och märkte inte ens att regnet började strila på rätt bra under tiden.

International Suit Up Day!
När jag parkerat bilen klev jag med glada och bestämda steg mot köksentrén med en stor påse kattmat under ena armen och tio kilo kattsand, i en blå kartong, i andra handen. Just när jag var framme vid trappen kände jag hur foten bara gled undan (ett löv? en snigel? jag vet inte!) och jag halkade omkull. Gjorde en trippel Zalkov (med skruv) helt ograciöst så att jag daskade kattsandskartongen i trappen (kartongen höll men blev helt knycklig) och fick handen emellan så en knoge blev alldeles blodig och skenbenet måtte jag ha drämt i gallret en ska skrapa av skorna på för jag lyckades smälla upp ett hål på mina ganska nya, fantastiskt bra vinterlöpartajts och när jag tog av dem (lugna och fina nu.... jag var inomhus då) visade sig benet vara uppskrapat och jag kommer att ha ett legendariskt blåmärke där redan imorgon...

Min stolthet hade fått sig en fet smäll också, där jag först låg och skrek om SATANSHELVETESTRAPPFANOCH ALLAJÄVLAR men sedan blev lite full i skratt, kom mig på benen och fnissade mig in medan Sixten satt bakom knuten och glodde. Han har nog aldrig hört mig svära så.

NU har den mjuka, ljusrosa myskostymen åkt på och den fluffiga gräddvita morronrocken uppe på det och jag dricker te på torkade limefrukter och värmländsk honung medan regnet smattrar mot fönstren och Sixten småsnarkar bredvid mig i soffan, Ryggen känns lite öm också men det väljer jag att ignorera. Inget är av. Men vackert blågröngul kommer jag att vara i säkert två veckor. Oh well. Det är lite synd om mig, Men det uppvägs av att jag tycker extra mycket om mig själv idag.

Matilda snidade till en pumpagubbe!
För övrigt är det nu så där tomt och tyst igen. Idag reste Matilda vidare. Malmö ett par dagar innan hon far hem till Dhahran. Linus for ju hem till sig igår. Och Mike åkte redan i lördags. Jag saknar dem men värms av sms från dem och ett fint telefonsamtal med Johanna. Dessa kloka unga vuxna. Fina och starka. Jag är så glad att de finns och att vi har så mysigt och trivsamt och roligt ihop!

Kärlek.

Alltid.



2 kommentarer:

ming wan lee sa...

men hu! kanske broddar är ett tips ;)

magda sa...

Nja... det är ju barmark och asfalten var bara lite regnvåt. Vete XVII hur det gick till. Är öm idag, men tror revbenen klarat sig också! :)

(För vinterspringet har jag ju skor av typen IceBug! :))