onsdag 2 juli 2014

men... tack!

Fin morgon!
Igår på gymmet där jag jobbade med mina benmuskler stannade en av "oldboysen" upp framför mig, på sin väg ut, och signalerade att han hade något att säga. Jag tog ur mina in-ears och han sa: "Du har tappat en del, va'?" och jag blev så paff att han noterat det eftersom han, liksom jag själv, mestadels verkar gå inne i sin träningsbubbla och dona. "Jodå, det har jag nog", sa jag. "Bra där... bara fortsätt med det!" skrattade han och gav mig tummen upp och så gick han. Jag pluggade in musiken i öronen igen och fortsatte träna benmuskler - med ett fånigt flin över hela ansiktet. Just där och då, och igår, behövde jag den sortens uppmuntran och han kommer aldrig att få veta exakt hur glad jag blev över den!

Mina nepalesiska böneflaggor...
Men det är så himla viktigt att se och bli sedd. Ett grundläggande behov hos oss alla. Inte så mycket bekräftelseknarkande som att bara att få finnas i ett sammanhang i stället för utanför detsamma. Och nu har jag tränat så länge och väl och mycket att jag liksom får en och annan hälsningsnick av oldboysen, och uppmuntran. TJOHEJ! Det är liksom vi nu - jag och oldboysen. Heh! Eller ja, ni fattar...

Många äpplen blir det...
Sedan finns det ju youngboys/girls, men de är ofta mina elever, eller elevers föräldrar, och vi hälsar ju liksom på varandra ändå. Men uppmuntrar vi varandra? Nja. Det är nog lite tunt med det. En vill ju liksom inte tränga sig på. Verka fjäskig. Ja, ni vet... Jag tror jag får bli lite modigare på den punkten. Kanske är det fler än jag som blir glada av andras positiva uppmärksamhet och uppmuntran...

Sommarskolan går in i slutfasen. Tre skoldagar kvar. En del betyg hägrar och andra har åtminstone kommit en rejäl bit på väg mot målen. Snart är det semester. Jag känner kaklet mot fingertopparna. Och jag har en del att förbereda inför en helg i Stugan med Matilda, Mike och Barbara. Angenäma bestyr!

Inga kommentarer: