k-ordet

Gamla kollegan och vännen S skriver på Facebook att hon vaknar alldeles för tidigt nuförtiden och hon kopplar det till klimakteriet. Jag blir glad när jag läser det. Inte för att hon inte får sova ordentligt, såklart, men för att hon vågar använda k-ordet. I vår ålder är det ju något som inte kan undvikas. Lika naturligt som att vi en gång i tidernas begynnelse fick vår första mens så kommer det ju att upphöra. Närsomhelst mellan 45 och 57 är det alldeles jättenormalt att klimakteriet infinner sig. Ibland kommer det ännu tidigare och ibland senare. Inte en enda kvinna kommer undan - om det nu skulle vara något att stå efter?

Så varför pratar vi aldrig om det? Varför diskuterar vi inte känslor och tankar inför detta, eller hur det kanske känns att befinna sig mitt i skeendet? Jag kan inte låta bli och tänka att det har att göra med det stigmatiserande som finns av kvinnor i övergångsåldern. Att de/vi utmålas som skogstokiga, aggressiva monster. KLIMAKTERIEKOSSOR (vilket jag ofta hört andra kvinnor säga - i någon slags förnekelse av att de själva oundvikligen själva kommer att hamna där en dag?). Rabiata och irrationella i sin hormonella storm.

Fast... verkligheten ser annorlunda ut. Många av mina vänner bör just nu befinna sig i klimakteriet. Och inte är de gråtigare, argare, mer aggressiva eller tokigare än vanligt? Jag tänker att hela den där arga-kvinnan-i-klimakteriet-grejen bara är ännu ett sätt att förminska kvinnor som vågar sätta ner foten, vågar säga ifrån, vågar uttrycka sin bestämda åsikt. Precis på samma sätt som det tidigare i livet heter (när en kvinna biter ifrån) att "men lilla gumman... har du mens eller?"...

Oavsett om en har mens, PMS eller befinner sig i klimakteriet handlar det helt enkelt om att förminska kvinnor. Som kollektiv. Inte kan man väl lita på någon "som blöder en hel vecka och ändå inte dör" (ja, ni har hört skämtet, eller hur?). Är det inte ett himla bekvämt sätt att avfärda en kvinna som står på sig?

Och detta tror jag bidrar till att vi kvinnor i viss mån tystas. För vem vill skriva på Facebook, eller prata över fikabordet på jobbet, om sömnsvårigheter, oregelbundna och helt opålitliga blödningar, hot flashes, svettningar, nedstämdhet, torra slemhinnor och vad nu denna hormonella omställning kan innebära för olika individer? Dels blir det ju så dålig stämning (men vi kan prata om artros och fopollsknän och chefen och vinterkräksjukan och "gulliga" ungar och bilar och whatnot...) och dels ger man ju andra ett vidöppet mål... 

Men...ANNARS är det bra, tack.

It's oh so quiet - Björk
(som fyller 50 nästa år... just sayin'... ;))