lördag 31 augusti 2013

meditation

Att skapa något med mina händer, om det så bara är några mobiltelefonfodral, är oerhört avkopplande. Tankarna vandrar fritt och samtidigt är jag helt koncentrerad på det jag har och gör i ögonblicket. Som meditation, för mig. Bra soundtrack och någon mugg kaffe. skön eftermiddag.

Jag läser också. Jeanette Wintersons Written on the Body. Fantastiskt språk och naket om kärleken.

Regnet öser ner. Jag lagar en lätt middag. En bil rullar förbi på gatan med ett regnsvisch och hos grannen B ser det ut att bli fest. Herrfest. Hos Fatima lyser kristallkronan med 100 watt och en annan grannes knallröda solstolar lyser som glada protester mot vädret, där de står kvarlämnade på sin altan. God is dead, sjunger Mikael Åkerfeldt. Jag tänder några ljus.



The Devil's Orchard - Opeth

världens bästa pojkband


Jag må ha lång startsträcka men när jag väl kommer igång är jag ostoppbar! Och under ställtiden hann jag både så gräs och laga en enkel, men god, risotto. Samt bestämma dagens soundtrack, som få bli en genomlyssning av en backkatalog.

förskjuten lördag

Kanske förskjuts inte hela dagen men min morgon gör det när jag vaknar och ser att klockan är närmare nio än åtta. Och jag som hade tänkt börja morgonen med att lyssna på Lundströms bokradio. Tur en kan lyssna i efterhand, då. Det gör jag nu, inne på andra stormuggen kaffe, vid mitt köksbord. Ute är det regnvått och tyst.

Margaret Atwood. Jomenvisst. Klart jag läst en del av henne. Rövarbruden står i hyllan här. Men det var ett tag sedan och det fina med det här radioprogrammet är att det, utan större åthävor och med en stor del entusiasm, lyckas få mig sugen på både om- och nyläsning av allt möjligt. Närmast i pipeline ligger annars Knausgård. Jag har bara läst de två första och nu har jag att göra...

Jag hade egentligen tänkt att köra och hälsa på en mycket god vän, idag. Men jag låter det vara. Känner mig obestämbart trött och lite... klen. Haha. Vilket ord. Klen. Det är jag ju egentligen inte, men jag känner behovet av att ta det väldigt lugnt. Goda vännen försvinner inte. Finns kvar om ett par veckor, också. Så är det ju med vänner. Tackålov.

Istället tar en långsam lördagsplan form i mitt huvud. Planen inbegriper kaffe, många vackra tygbitar och noggranna mått. Jag har en beställning och ska försöka att, för en gångs skull, exekvera den utan vidare prokrastination. Det får räcka så, vad gäller planering.

Top of the Lake, då. Jag låg i soffan igår kväll, med laptopen i knät, och såg avsnitt två. Ja, Ming har rätt; avsnittet kan definitivt ses en gång till. Jag ska göra det. Fast kanske inte idag. Jag ska ju sy. Och läsa klart den här artikeln. Jag tycker den är bra skriven och tar upp något väldigt viktigt som satts på undantag utan, vad det verkar, någon större eftertanke. Klart vi alla mår bra, och samhället gynnas, av kreativitet på¨fler plan än de rent naturvetenskapliga. Vad hände med helhetstänkandet?


fredag 30 augusti 2013

antikrundan

Det rör på sig i Byn. I morgon är det Power End of Summer Meet och Byn är redan full av de mest fantastiska fordon. En behöver ju inte gilla varken brylkräm eller verktygslådor för att falla i trans över de fantastiska ekipage som värdigt defilerar längs huvudgatan och köar utanför Konditori Fenix. Jag passar på att njuta nu eftersom jag inte tror att jag orkar ge mig ut och trängas på Skutaryd i morgon. Möjligen, möjligen tar jag en sväng på veteranmarknaden.


Nu är arbetsveckan över och den slutade i ett enda underbart, monumentalt durackord. Roliga, meningsfulla lektioner, trivsam fika, lite goda samtal och så låna ett par filmer på bibblan (Django Unchained och Små citroner gula), gå via affären och köpa hem ingredienser till en god middag och så ögonfröjdas en stund, då.



proportioner

Tre miljoner barn på flykt från, eller i, Syrien. TRE MILJONER. Fler barn än vad som finns i hela Sverige, säger reportern på radion. En ofattbart, ogreppbart antal barn. I ljuset av detta ligger en skolstängning liksom lite i lä. För lite sedan gick JB-koncernen i konkurs och siffran 6000 drabbade elever har nämnts i media. Även i ljuset av detta ligger en skolstängning på en skola med kanske tvåhundra elever, i lä. För den elev som trivts på sin skola (och därtill kan ju finnas flera skäl...) är det givetvis en sorg och besvikelse att skolan stängs. För många andra är det kanske en stor lättnad.

Jag såg inte debattprogrammet i teve igår men jag har sett delar av twitterflödet efteråt och på något vis ska det alltså, enligt rapporteringen där, plötsligt ha varit... Aftonbladets fel att skolan stängdes? Inte styrelsens och skolledningens fel, då de med all önskvärd tydlighet visat att de inte tagit Skolinspektionens tidigare förelägganden på allvar och pennalismdroppen till slut rann över och elevers säkerhet inte längre kunde garanteras? Intressant.

Jag släpper det, tror jag. Det är fredag! Jag ska låta den här Fredagen bli precis hur Fin som helst. Den ska få bli en fin arbetsdag, en skön promenad (jag lämnar tidur och gps hemma), en film, lite stickning och något gott till middag. Kanske ett glas vin på altanen. Fina saker att landa i.

torsdag 29 augusti 2013

...

retronaut.com

Egentligen har jag ingenting att säga. Jag känner mig lite torsdagsförbrukad. Men jag har haft en himla bra arbetsdag, med mycket energi och mestadels av den positiva sorten. Jag har också hunnit städa och snygga i mitt hus så att jag kan ägna mig åt annat (eller inget) imorgon. Ta en ordentlig runda, till exempel.

Och så har jag pratat en lång stund, i telefon, med mannen i mitt liv. Det tycker jag om. Vi pratar jobb och livet och religion och relationer och att kunna ses lite längre fram. Hoppas han tar med sig flickvännen då, också, så jag äntligen får träffa henne.

Typ så. Jag vill sova nu.


morrongrus

Knick-knack

Gäsp. Nu är jag morrontrött igen. Vaknar en sväng i natten och börjar tänka. Det är inte bra. Det spelar liksom ingen roll vad jag tänker på. Jag blir allt mer klarvaken vare sig det handlar om huruvida jag behöver transitvisum, om jag kan fixa en trasig lampa där en del behöver bytas ut eller komma ihåg att jag har ett tidigt möte på jobbet idag, om tvåornas och ettornas fadderlunch. Hjärnan går igång och jag får anstränga mig stenhårt för att tänka på ingenting. Till slut somnar jag ändå om och vaknar med inte alltför lätt huvud av väckningssignalen.

Nå, det är torsdag och bara en morgon till, sedan kan jag ha sovmorgon igen.

Sommaren är bräcklig nu. Minsta lilla motgång så viker den ner sig för den lite kaxigare, bullrigare hösten. Någon grad lägre och något litet dimmigt moln och genast känns det höstigare, redan innan jag gått ut genom dörren. Och jag glömde ta in chilisarna, i natt. Men de lever. Bra.

(Åh nej. Nu sa de på radion att vi har omkring ett kilo bakterier i kroppen. ETT KILO. Gynnsamma, förvisso. Men ändå. BLEH. Tur jag slapp ligga och begrunda detta i natt...)

Schemamässigt ser torsdagen ut att vara veckans mest krävande dag. Men jag har förberett mig så mycket jag kan och det är intressant att se hur en liksom kan lyfta sig själv i håret när en måste. Väl på plats är tröttheten som bortblåst. Alltid. Jag tror att det handlar om såväl positiv och utmanande respons från eleverna som att vi kollegor småpratar, stöttar och uppmuntrar varandra.

onsdag 28 augusti 2013

ords 13:12


Äntligen fick Skolinspektionen tummen ur och stängde - om än tillfälligt - Lundsberg. Det är förvånande (och ändå inte...) att denna institution fått sväva fritt så länge. Men nu så. Måtte den aldrig öppnas igen - eller under helt andra former. Kamratfostran och pennalism, sexuella övergrepp - en människosyn som stinker. Stackars rikemansungar som tror att pappa och mamma kan köpa dem fria från vad elände de än ställer till. Jag säger "stackars" för... visst är det synd om dem. Jag har svårt att se att n å g o n kan må bra i en situation som denna. Samtidigt som förövarna har ansvar för sina handlingar är även de offer. Offer för en vuxenvärld som inte förmått, eller högaktningsfullt skitit i, att bibringa dem sunda värderingar, respekt för andra människor och... allmän hyfs.

det lackar mot jul

Jag har en del planeringsarbete idag.
Utan minsta förvarning kom den liksom bara smygande, onsdagen. Jag blir smått förskräckt. Veckorna går så fort och snart är det jul. Jo, men det känns faktiskt så. Igår pratade vi, på jobbet, kring planeringen för den årliga resan till England. Vi reser alltid i slutet av vårterminen. Och ändå känns det som att vi åker... snart. Det är verkligen sant att tiden uppfattas gå allt fortare ju äldre en blir.  Ibland är det givetvis en bra sak. Helvetesveckor och regnsnöblaskperioder får gärna rinna undan som avlöningar. Men den här fina tiden på året (den bästa!) får tiden gärna släpa sig fram. Har ni börjat tänka på julklappar än?

Jag bromsar så gott jag kan. Dricker mitt kaffe. Går en sväng och kikar på mina tomater och chilisar. Det nyper kallt i tårna. Stryker en skjorta. Lyssnar på morronnyheterna. Om en stund går jag till jobbet. Onsdagar är ganska lugna. Jag hinner stanna upp lite och reflektera. Uppdatera mig på det utvidgade kollegiet och kanske hitta något guldkorn. Något bra uppslag till undervisningen eller en intressant tanke kring skolutveckling. Sådant som jag tycker är roligt. Kanske skulle jag kunna ta mig en lunchpromenad, också?

tisdag 27 augusti 2013

flipp - inte flopp

Kanske tjacka ny höstgarderob?
Jag fick en kommentar på Facebook kring morgonens skriv om läxhjälp. Den handlade om att ta bort läxor helt och hållet och lära ut det som ska läras ut på skoltid. Jomenvisst. Det är självklart och vi är också många som inte ger läxor, heller. Andra gör det och jag undrar ibland... varför? Skrapar man lite på pedagogytan kan det många gånger handla om att man inte ens reflekterat över varför utan läxor är något som ges, liksom. Baföratt. Och det är inget vidare skäl. Känner man som lärare att man måste ge eleverna läxor behöver man absolut fundera över alternativ till detta. Eller se till att utforma hemuppgifterna på ett sådant sätt att eleven själv klarar av det som ska göras. Det är inte alla som har tillgång till utbildade lärare på hemmaplan och det är inte heller alla vars föräldrar har råd att hyra in den kompetensen.

Om man som lärare tycker att det finns en vinst med att eleverna övar på ämnet mellan de få lektionstillfällena, eller om man vill maxa den tid man tillbringar tillsammans med eleverna i klassrummet finns det andra vägar att gå. En av dessa är det som populärt kallas "det flippade klassrummet". Jag är inne på mitt andra år med "flippade" lektioner och jag har sett hur det förändrar interaktionen med, och mellan, eleverna på lektionstid och hur lärandet kan underlättas för många. I korthet kan en säga att det går ut på att eleverna får möjlighet att förbereda sig innan lektionerna och att en sedan kan ägna lektionstiden till att arbeta med det de förberett. Det kan vara en så enkel sak som att se ett nyhetsprogram, läsa en artikel eller kanske bara reflektera över en frågeställning. Det kan också vara att se en länk man fått av sin lärare, till en kort liten film där läraren själv gör en genomgång av något. Eller så har läraren via Youtube, TEDeD eller liknande hittat ett filmklipp som fungerar fint att använda.

Eleverna ser genomgången hemma (detta förutsätter naturligtvis att alla har tillgång till dator och internetuppkoppling hemma, eller en smart telefon och... det har faktiskt nästan... alla - men läraren kollar givetvis upp detta först). Kanske handlar det t ex om hur man skiljer på adverb och adjektiv. En del snappar det nya direkt och behöver bara se genomgången en enda gång - andra har möjlighet att kunna se genomgången flera gånger (något de knappast får om läraren gör genomgången i klassrummet). När lektionen sedan börjar kollar läraren runt om någon har några frågor kring det man sett och tar isåfall tag i det. I övrigt kan klassen börja arbeta med det genomgången handlat om och skulle någon köra fast så... tadaaa!... finns ju läraren där och kan stötta och hjälpa - inte en förälder som kanske inte läst grammatik på tjugofem år... och som avskydde det då. ;)

I den bästa av världar skulle elever kanske inte behöva göra något skolarbete utanför skolans fyra väggar. Men vi lär alla olika och i olika takt. Det flippade klassrummet gynnar inte minst de elever som behöver lite mer tid emellanåt. Samtidigt ger det elever som är übersnabba en möjlighet att få fördjupade arbetsuppgifter - fortfarande i närvaro av en lärare.

Det flippade klassrummet är inte en universallösning (det finns inga sådana!) och jag tror inte på det som den enda pedagogiska metod en behöver, eller ska använda. Jag har grupper där det inte skulle fungera så bra, och därför gör vi det ganska sällan, och jag har grupper där det fungerar fantastiskt väl men jag använder också andra undervisningsmetoder även i de grupperna. Det handlar om att variera möjligheterna till inlärning, att ge alla så goda möjligheter som det bara går, att lära sig. Och det handlar om att skolan inte ska hiva över sitt undervisningsuppdrag på vårdnadshavare eller lämna elever att köra fast utan möjlighet till stöd och hjälp. Långt upp i åldrarna behöver vi föräldrarna - men inte som medlärare.

Tycker jag, dårå.

Nu ska jag inte tycka så mycket mer utan ta en lång, välbehövlig dusch efter en solig och sommarvarm powerwalkrunda uppe i skogen. Sedan ska jag sitta på min altan, dricka en mugg te och njuta av ännu en fin kväll.


den svarta hingsten

Jag har betalat mina räkningar. En av dessa saker som inte alls blir roligare för att jag väntar med det. Lika bra att bita huvet av skam direkt. Så nu är jag klar och har "gjort rätt för mig" för en månad till. En av dessa saker som hindrar mig från att bli hippie, antagligen. Ekonomiska åtagande som studielån och annat har ju en tendens att följa efter en.

Trots gårkvällens pirr inför min resa, som nu börjar ta form, så somnade jag snabbt och sov gott hela natten. Mitt hus är stilla och omfamnande och jag har sedan länge vant mig vid knakningar och knäppanden som är oundvikliga i gamla hus. Liksom jag behöver det sträcka ut sig efter en lång dag, stretcha lite och sedan kura ihop sig inför natten. När jag äntligen får hem Wilma och Wilmer (vad tycker ni... ska de få byta namn?) kommer hemmet att vara komplett igen.

Jag kanske är tramsig som stimmar upp mig så inför en vanlig, jävla veckoresa men dels ska det bli så vansinnigt kul att få se hur Matilda och Mike lever och har det och dels är det ett spännande och lite udda land att besöka. Jag har velat åka dit ända sedan jag var liten och läste böckerna om Svarta Hingsten (Walter Farley) om och om igen och även om jag fullt ut begriper att jag varken kommer att få se några fantastiska hästar (än mindre rida på dem) eller särskilt många vilda och djärva shejkdöttrar så lever drömmen kvar inuti mig. Jag har också lovat Mike att se Lawrence of Arabia innan jag reser, vilket jag givetvis ska göra. Bland annat.

Det går bra för läxhjälpsföretagen, säger de på nyheterna. Skillnader i betyg börjar märkas mellan de elever som får inhyrd läxhjälp och de som inte... Vart är vi på väg? (Retorisk fråga.)

måndag 26 augusti 2013

packa mammas kappsäck


Ja! 
Jag har gjort det! 
Jag har bokat resan till Saudi! 
Woopwoop! 
Det är så spännande att jag måste förlösa det hela med lite fuldans och skojig musik. 
Tjohej!
Typ!

keepin' up appearances, or..?



Måndag igen, alltså. Det känns bra. Jag är lagom laddad. Har sovit gott och allt sådant där. Kaffet smeker bort den sista sömnigheten och vädret är fantastiskt vackert. Än klamrar sig sommaren fast. Det är inte riktig höst än. Möjligen, som en vän så snyggt uttryckt det, är det gammelsommar.

På min radio lyssnar på Tankar för dagen. Jag blir glad när jag här att dagens pratare är... städare. Det är alldeles för få städare som får ta plats i det offentliga rummet. I synnerhet när det gäller annat är avtalsrörelser och svartjobbsskandaler. Han pratar om tanterna i barndomen. De som städade och fejade så snart det skulle komma folk på besök. Han tänker om städandet som ett sätt att hävda och bevara sitt värde. Sin egen och andras respekt. Inte minst när en är i underläge. Jag känner igen det. När livet var ett enda stor kaos att försöka bemästra blev det särskilt viktigt att ha rent och snyggt när en fick besök. Så en åtminstone skulle slippa det skitsnacket. Ungefär.

Nuförtiden behöver jag sällan städa när jag ska få besök. Ofta när jag får spontanbesök (alldeles för sällan, hörni) är det hyfsat prydligt och fräscht i mitt hem (även om jag sällan har bullar i frysen... det får bli en slät mugg kaffe eller te). Jag lever ju själv och har jag lagt ner en stund på städning är det ju ingen (barn, kompsiar, hundar, katter, whatever) som stökar till det igen innan jag ens hinner tömma ut skurvattnet.

Men... det är ändå viktigt för mig att ha det lite extra fint när jag vet att jag ska få gäster. Det handlar inte om, längre, att jag måste visa att jag klarar av att ha ett väl efterhållet hem utan om... respekt inför mina besökare. Jag vill att de ska veta att jag är glad att de kommer, att de ska känna sig välkomna och likaväl som jag gärna bakar ett gott bröd och/eller fixar god mat och köper en flaska fint vin så visar jag min uppskattning genom att låta mitt hem vara välkomnande... men jag är kanske väldigt old-school?

Å andra sidan gillar jag old-school. Försök låta bli att sjunga med i den här...




söndag 25 augusti 2013

första kärleken...

Lite höstigt ändå...
Fifan vad jag är sömnig ikväll. Det kostar på att vakna klockan sex, kliva upp och sedan hålla sig vaken... Långpromenera, förstås. Annan runda än igår. Någon timme i soffan med en av mina allra första, och största, musikkärlekar Jimi (på teven) och sedan stickning och ljudbok. Ta rätt på lite tvätt. Fixa käk. Nätsocialisera med goda, sköna vänner. Se en film om svartbjörnar i Minnesota.

Morgonens melankoli är bearbetad. Det var rätt beslut att inte gå på musikfesten igår. Helt rätt. Och... det kommer fler musikaliska festligheter. Snart. Jag har laddat upp batterierna så att jag kommer att vara på topp i morgon. Bara jag nu kommer mig i säng i tid, ikväll. Lika bra att ta tag i det med det snaraste.




det blåser från öster


Jag vaknar prick klockan sex. Av mig själv. Eller kanske ett ljud utifrån? Skatan som hoppade på mitt altantak? Det är ljust i rummet och jag sjunker ner under täcket. Blundar. Tänker att jag kanske somnar om. Men det gör jag inte. Så jag ligger kvar en stund i alla fall. Bara för att jag kan. För att det är en del av att vara ledig. Ha fri tid. Tid där det står mig fritt att göra vad jag vill. Men strax före sju går jag ändå upp. Ner i köket och få på kaffet och medan det puttrar klart hämtar jag upp en tvätt från tvättstugan och hänger till tork. Ser till tomater, chilisar och annat som växer. Repar en liten handfull djungelgurkor. Vattnar lite. Tar ut radio och kaffemugg, kudde för ryggen och en skön filt på altanen. slår mig ner. Dricker kaffet svart och hett i djupa, långsamma klunkar. Första muggen alltid godast.

En liten svart katt, med vitt på magen, glider ljudlöst nerför gatan. Fåglalåt. Himlen grånar till. En reklamutdelare, en så kallad "lokal profil", hostar uppför gatan på sin skraltiga cykel och lägger reklam i grannen B:s brevlåda. Sedan vänder han och rullar nerför gatan igen. Vi andra slapp alltså få en massa skräp i lådorna? Gutt, isåfall. Nerifrån stationen hörs en högtalarröst lämna ut någon slags information. Jag hör bara satsmelodin. Inte vad som sägs.

Morgonen är faktiskt kylig, med en lite östlig vind, och vore det inte för raggisarna och den lila filten av fleece skulle det inte vara alls skönt att sitta här och lyssna på Vetenskapsradion och i övrigt ägna mig åt en smula melankolisk kontemplation..

lördag 24 augusti 2013

fördomar

Så Småland skulle vara fullt av skog, stenmurar och röda stugor? Var har folk fått det ifrån?





Min sköna mil är väldigt... skön.


balans

Förresten. Beställningspysslet jag höll på med förra lördagen. Nu har det nått sina destinationer och jag kan lägga upp en bild. Jag borde kanske göra mig något liknande för eget bruk? Tejpa fast det i pannan?



som om varje morgon vore den sista

Solen värmer mina ben medan jag dricker morronkaffet och filosoferar lite. Varje altanmorgon kan vara den sista för säsongen. Den här ska jag lägga på minnet inför kalla, gråa som kommer.

Visst. Jag fuskar lite. Raggisar på fötterna och en skön filt om axlarna. Men det finns ingen vidare värme kvar i vinden.

Lite i sänder vaknar kvarteret till liv. Grannen B, snett över gatan, kommer ut på förstukvisten och har ärende till sitt lilla fina, röda uthus. En granne från nästa kvarter kommer svischande nerför backen på sin cykel och bara några minuter senare kommer han svischande tillbaka. Har han varit och köpt nybakta frukostfrallor till familjens lördagsfrukost, månne? Fatima promenerar förbi med kasse över armen. Hon ska nog gå och handla. Kanske kommer barn och barnbarn på besök idag? Lite längre bort, på en annan gata, går ett billarm igång. Den sortens ljud kan jag klara mig utan. Annars är det så tyst och fint att jag hör när Rose-Marie låser upp ytterdörren för att gå ut och fiska upp morgontidningen ur brevlådan. En alldeles vanlig morgon i mitt kvarter. En i raden. En att minnas.

Jag har en fin liten chatkonversation med en av mina allra bästa vänner. En vän av den kalibern som jag värderar högst. Min själ är lite frusen idag och samtalet värmer. De finns där. Vännerna.


fredag 23 augusti 2013

top of the lake



Första avsnittet lovar gott. Jag ska se de kommande. Snyggt skådespelande, något under ytan som sakta andas och rör sig och en fullständigt ögonbedövande natur. Kolla själva, om ni inte redan gjort det!

Lite tidningsskriv.

park lane, friday night


Det finns dagar då jag lämnar skogsbyn och går på stadens gator som en vanlig kvinna. Idag var en sådan dag. Mina glasögon var klara för avhämtning och då passade jag på att göra ett par andra ärenden, också. Ett av de ärendena var att hitta, och köpa, ett par nya springskor. Jag behövde verkligen ett par eftersom de gamla var matta, trötta och det började gå hål på dem. Jag var också matt och trött. Slumrade till på tåget in till stan...



Och när jag hittade ett par som är utformade så att de passar för mig och som dessutom har en färg som gör mig glad så köpte jag dem - trots att det fanns dyrare.



Jag köpte ännu ett par ballerinaskor, också. Silvriga. Som jag betalade för. Ni slipper se bild på dem. De är snygga och dessutom sköna.

Hemma i Byn igen hämtade jag upp en försändelse på "posten" och sedan knöt jag på mig nya skorna och gick ut en timme. Egentligen orkade jag inte, men jag liksom gjorde det ändå. Lite som det jag skrev om i morse, och som jag sett i kommentarsfältet att några svarat kring... att det ger vila och lugn... återhämtning... att vistas ute i naturen. Så det gjorde jag. Nu knatar ju inte jag i en "riktig" skog. Därtill är skogarna häromkring alltför djupa och okända för mig. Dessutom vill jag inte träffa på vildsvin. Det räcker att jag ser spår av dem precis överallt... men att promenera den lilla byvägen uppåt Krysseboda i kvällssolen, lyssna på tystnaden och prasslet av fåglar och smågnagare i undervegetationen och känna dofterna från allt som växer - det är balsam för själen och ger mig en schysst energikick. Idag tog jag en ordentlig omväg hem.

Efter lite altanhäng och middag på fisk och grönsaker tänkte jag nu lägga mig i soffan och kolla första delen av Top of the Lake, på SVT Play. Jag har hört så mycket positivt om serien att jag vill kolla in den. Sedan tänkte jag se en western, men antagligen hinner jag somna långt innan den börjar...

finfredagsmorronkaffefunderingar

Stor skörd i år igen...
Fredag morgon. Blå himmel. Sol. Kvarteret ligger tyst och stilla. Kaffet smakar ovanligt gott - och då är det ju Byns godaste redan från början...

Jag skummar igenom Facebook, medan jag lyssnar på morgonradion. Jag slås av mångas rastlöshet. En del statusar innehåller dagligen rapporter om utgång, semesterutflykter och fester och ändå varvas de, av samma användare, med förfrågningar om någon är sugen på att hitta på något kul ikväll. Jag ser bekanta som varit iväg på semester och roat sig grundligt och träffat en massa trevliga människor och ägnat sig åt kul aktiviteter och ändå hinner de knappt hem och hiva in resväskorna innan de ska ut igen och då kan de inte ens äta middag enbart med varandra och barnen, utan måste dra ihop annat middagssällskap också - "om någon har lust?". Inte som att de ska träffa några särskilda vänner de saknat under bortavaron utan random människor. Andra har en sysslolös (?) kväll och slänger ut nödrop och vädjar om tips på hur en kan fördriva en kväll, eller eftermiddag.

Leva och låta leva. Självklart och givetvis gör var och en som hen vill. Fattas bara. Det som får mig att fundera handlar mer generellt om rastlösheten. Att inte stanna upp och vila i något slags... nu. Att kunna njuta stillhet och våga se vad som händer då. När jag var barn sa min mamma ibland att det var nyttigt att ha tråkigt. Då trodde jag väl inte att jag faktiskt skulle säga ungefär detsamma till mina barn. Att en ibland behöver det grå, trista för att uppskatta det färgglad och roliga. Att en, om en har tråkigt tillräckligt länge, kan bli kreativ och att fantastiska saker då kan hända. En kan ju till och med upptäcka att en trivs hemma. Att en trivs med dem en har omkring sig. Och att om förändring behövs så kanske en drar igång det arbetet istället för att rymma ut och iväg.

Jag tycker också det är skitkul att umgås med vänner och träffa nya. Det är roligt att gå på lokal och äta och dricka gott och glamma och stimma. Åka på festivaler och konserter och överdosera på sällskap och stoj. Men jag skulle aldrig orka med det om jag inte också kunde dra mig tillbaka helt och hållet. Tillbringa en helg i avskildhet. Bara umgås med mig själv och kanske ha det lite, lite småtrist men också komma ikapp mig själv och underhålla mig bäst jag kan.

Just nu brottas jag med ett sådant beslut. Jag är bjuden på musikkalas de luxe i morgon. Men om jag verkligen, verkligen ska lyssna inåt känner jag att det här är en sådan helg då jag borde tagga ner på det sociala och mest umgås med mig själv och göra stillsamma saker. Lägga mig när jag blir trött. Sova tills jag vaknar. Dricka morronkaffe på min altan. Jag behöver inte bestämma mig än.

Fin Fredag är det ju, förresten! Lite helgkänsla har infunnit sig. Det blir en fin dag!



torsdag 22 augusti 2013

bobalolanonsos

Satan... ;)
Jag kom mig faktiskt hem i hyfsad tid idag. Ett sent möte med en distanselev och lite sista-handen-läggande vid morgondagens lektioner och en stunds småprat med kollegan Susanne. Sedan skickade jag hem mig. I trädgården var det full aktivitet. RUTger klippte gräs och grejade. Vi gick en runda runt huset för att se om det var något mer som skulle göras. Sedan fortsatte han med sitt och jag bytte om till träningskläder, drog på mina gamla Nike och begav mig ut. Jag putsade onsdagstiden med ungefär en minut genom att jogga lite mer och PW:a lite mindre. Imorgon får det bli enbart promenad igen och sedan får jag se vad jag hittar på i helgen. Jag känner mig så himla glad att jag faktiskt gör det här. För mig! Sakta men säkert uppnår jag en balans i livet som funkar. För mig.

Förrätten ikväll fick bli en nyskördad tomat och en näve djungelgurkor. I övrigt lite hopplock. Ägg och annat. Orka laga något rejält.

Vi lyssnade på Kristian Gidlund idag. Jag använde inledningen av programmet i två olika grupper men på lite olika sätt när det gällde efterpratet, beroende på hur grupperna reagerade - och vad tiden tillät. Men... i båda grupperna lyssnades det koncentrerat, förtätat. Tystnaden efteråt... när jag bröt efter han sagt "Den dagen åt jag mina pannkakor kalla"... var öronbedövande. Jag lät det vara tyst en liten stund och sedan fick vi bra samtal om att ta vara på livet. Vad vi tycker är viktigt (inte så mycket "vi" egentligen... det är ju inte mina tankar som ska lyftas, utan elevernas). Vad som är meningen med livet och hur man skulle prioritera om man visste att livet ska ta slut. Hur man skulle leva sitt liv då.

Vi pratade också om hur vi möter religion alltid och hela tiden. Jag visade dem ett litet experiment jag gjorde igår. Jag tog två lokaltidningar (Barometern och Östran) och DN. Läste dem från första till sista sidan och kopierade upp varenda notis eller artikel som på något vis berörde religion. Det blev allt från namns betydelse och händelserna i Egypten till en arg insändare om kyrkovalet och ett stort uppslag om Watain... Just Watain kanske vi får anledning att återkomma till då en del (som alltid!) uttryckte intresse för att, som fördjupningsarbete, kika närmare på satanism.



ujujuj

Det tar emot att slänga benen över sängkanten när telefonen drar igång första gången. Jag vill inte dyka upp ur nästan åtta timmars toksömn. Så jag glider bort några minuter innan andra ringningen. Då sätter jag på radion, lyssnar på morgonandakten (hoho...) och vädret och sedan, vid tredje påminnelsen, går jag upp. Egentligen skulle jag ju lätt kunna ligga en halvtimme till, kanske mer, men hur skulle jag då kunna sitta vid köksbordet, se ut i trädgården och sakta sakta dricka mitt morronkaffe medan jag tar in omvärlden via P1-morgon och nätet och samlar ihop tankarna innan arbetsdagen drar igång.

Idag ska jag möta två stora elevgrupper som är nya för mig. Jag har sett att några redan skrivit till mig (engelska) i vår kursblogg, vilket känns bra. Vi får känna varandra på pulsen lite idag, kolla våra virtuella klassrum och påbörja arbetet i någon ände. Mycket religion blir det. Och lite engelska, då. I religionskurserna brukar det fungera bra att börja med att prata om meningen med livet. Vad är egentligen meningen? Vad är det viktigaste? Vad vill man få ut av livet? Vad tycker du? Just idag tror jag vi ska lyssna på början av Kristian Gidlunds sommarprat som en ingång till dessa samtal...

Grått och vått ute. Nästa vecka tror jag att jag börjar med lite höstigare kläder. Då är det ändå snart september. Jag pratade med en kollega igår, som kommer att gå i halv pension från och med september. Han berättade att ända sedan han var liten och började skolan har han drömt om att få vara ledig hela september. I skolans värld är det inte möjligt. Tyvärr. För jag förstår honom precis. September är den vackraste och skönaste av årets alla månader. De fantastiska färgerna, temperaturen, höstljuset och den klara, höga luften som bär fram alla ljud på ett alldeles speciellt vis. Ingen månad lockar mig ut i skogen som september. September är själva kvintessensen för "den vår, di svage kalla höst".

I september är allt möjligt!


onsdag 21 augusti 2013

stoj

"I'll do the stupid thing first,
and then you shy people follow.
.."
(Frank Zappa)
Nej. Ingen promenad idag. Jag blev kvar på jobbet alldeles för länge och är nu ganska slut. Dels hade jag två sena möten och dels har jag... fixat med saker. Dropboxinvitationer och sådant. Men det känns bra att ha diskat undan det mesta av sådana praktikaliteter. I morgon hinns det inte med. Däremot ska jag ut och powerwalka/jogga imorgon. Idag får jag nöja mig med att njuta lite av att jag faktiskt känner en viss träningsvärk. Jag hade tydligen ett par nonchalerade muskelgrupper som togs i bruk igår. Det känns gott!

Jag har just njutit ännu en nyskördad tomat, också. Långsamt. SÅ gott! Addictive!

När jag landade i mitt kvarter var det fullt liv och tjosan. Fatima var ute med ett barnbarn och två barn nerifrån gatan kom hojande och ville leka med honom och jag kom ihåg att inte bara ge Fatima hennes tallrik (som jag en gång fick en bit chokladtårta på) utan också en flaska av min hemgjorda äppelsaft. Grannen mittemot, Rose-Marie, var också ute och grejade i trädgården och undrade vad jag gör av alla äpplen och jag sa att jag ger bort så gott som allihopa till en vän som sedan lämnar dem för mustning. Hon undrade vart det musteriet ligger och jag lovade ta reda på det. Så mycket action kan jag inte minnas när det var sist här på gatan! Det gillas!

Idag har jag också gjort en pirrig och spännande sak. Jag har sökt en av kommunens tre förstelärartjänster. Chansen att just jag får en av tjänsterna är antagligen inte så stor. Inte på grund av att jag inte skulle vara kvalificerad/meriterad nog. För det är jag*! Utan för att "minst en" av tjänsterna ska vara knutna till matematikämnet. Det betyder att jag bara kan vara med och konkurrera om en av de tre tjänsterna, egentligen. För skriver de "minst en" låter det ju som att huvudmannen redan bestämt sig för att tillsätta två Ma-förstisar. Eller..? Nåväl. Handsken är kastad. Må bästa kvinna/man få jobben!

* "Nu är jag trött på att tona ner mig. 
Nu får andra se till att tona upp sig." 
(Christine Falkenland)

blått, blått, blått

Krispig, klar luft som nyper till i de bara fötterna när jag går ut för att vattna. En man joggar tyst och lugnt nerför gatan och bakom grannens björkar lurar solen. Vackert och absolut höstlikt. Jag måste nog ha en kofta eller tröja på mig, när jag går till jobbet, tänker jag. Snart strumpor också. Och en mjuk, skön sjal. Jag tror jag ska sticka mig en vackert röd, i helgen. Ett härligt garn ligger och väntar.

Onsdagar, är som mitt schema nu ser ut, höstens stora planeringsdagar. Bara en enda lektion, allra sist på dagen. Och jag har att göra. Ett par idéer gror i mitt huvud och allt blir så mycket enklare nu när jag mött ett par elevgrupper. Generellt har jag i år lite större grupper än jag brukar men det känns inte oroande. Jag fortsätter flippa* och hinner då arbeta mer tillsammans med eleverna i klassrummet. Och jag tror faktiskt, som Hattie kommit fram till, att lärande inte i första hand har med lärartäthet och klasstorlekar att göra även om det givetvis någonstans finns en kritisk punkt där gruppen blir för stor och relationerna med eleverna blir lidande. Där är jag inte än. Inte på långa vägar. Och relationer... det är det viktigaste. Ämneskunskaper, javisst! Absolut! Men har jag inte goda relationer med mina elever kommer jag ändå inte att nå dem, där de befinner sig. Så tänker jag.

Jag tänker på den joggande mannen igen och skrattar lite för mig själv. Hur ofta har jag inte haft föresatsen att kliva upp extra tidigt och ge mig ut att gå, springa eller till gymmet för att träna? Otaliga. Hur ofta har jag verkligen gjort det? Sällan. När jag bodde i Stockholm hände det faktiskt. Jag gav mig av på cykel mot Vällingby klockan sex om morgonen, eller tog ett tidigare tåg och gav mig själv tusen meters simning på simhallen som låg i samma kvarter som jobbet. Men... det var då, det. Det är fyra år sedan och det lär knappast hända igen, mer än ytterst sporadiskt. Men seriöst... jag tänkte bara så sent som häromveckan att jag kanske skulle ha en morgonrutin åtminstone för gymmet. Jag till och med kollade på öppettiderna för att se vilka morgnar de öppnar klockan sex. Men... nä.

Inspirerad av Ming har jag däremot, nu på morgonen, kikat lite på vänners statusar för att se om de skrivit något om drömmar. Några har faktiskt gjort det men jag behöver nog vara uppmärksam över tid för att se om det finns mönster i detta. Själv har jag givetvis drömt i natt, men jag har ytterst små minnesfragment av dem och det handlar inte om något dramatiskt eller uppseendeväckande. Jag har helt enkelt sovit som en sten i nästan åtta timmar.

En kusin la upp ett gammalt foto på Facebook. En av de två bebisarna på fotot var jag. Jag kan inte minnas att jag sett något så tidigt foto på mig, tidigare. Pappas foto- och filmintresse tog fart först några år senare. Jag skar ut bilden på mig själv. Suddig är den. Men det är jag. Och jag kan se likheter med hur mina egna barn såg ut som bebisar.


I'm a Fool To Want You - Billie Holiday

Jag funderar på att ha en blå period.

* Kolla här.

tisdag 20 augusti 2013

living the dream

I natt drömde jag att jag sprang. Nyss gjorde jag det. Eller... jag varvade i alla fall mitt powerwalkande med en del joggning. Det låter kanske fjuttigt, men sedan jag var i toppform och lätt (och ganska snabbt - brukade göra det på max 60 minuter) kunde springa en mil, för fyra år sedan, och sedan skadade min piriformismuskel har jag inte vågat springa ett enda steg. Jag har varit skiträdd att få så ont igen. Och dessutom har jag ju ett knä som bråkar med mig. Men idag... det kändes liksom bara rätt. Bara för att inte riskera något alls ska jag i morgon enbart gå. Kanske prova på att jogga på torsdag igen. Men de där springskorna jag önskar mig... jag behöver dem verkligen. Lön nästa vecka...

Som om inte denna framgång vore nog så har det varit en verkligt rolig dag på jobbet. Jag säger det ju varje år: de nya ettorna är så underbara. Så även i år. Fulla av positiv energi, många glada ögon. Måtte vara något i vattnet här i Byn, med omnejd? Medan jag mumsar på min första tomat, som eftermiddagssolen värmt och som smakar lite sött och helt ljuvligt, ser jag fram emot morgondagen!

Nu blir det en stunds bibelstudier:



jag ser rött


I natt drömde jag att jag sprang. Kanske har tiden kommit då jag ska göra som, bland andra, min stronga lillsyrra Malin gjort och börja med intervaller och så småningom köra enbart joggning/löpning?

En alldeles stilla morgon. Ingen särskild värme i luften än. När jag går ut för att vattna ser jag att en av tomaterna äntligen blivit nästan helt röd. Jag tror faktiskt jag kan äta den i eftermiddag. Sedan är det bara att vänta på resten!

Riktig skolstart idag alltså, här i Byn. Som alla andra år har jag köpt ett nytt planeringsblock. Och ett något mindre block för mötesanteckningar. Motiv: en schysst kvinnlig förebild - Modesty Blaise. Annars tror jag inte jag köpt något som är särskilt avsett för själva uppstarten. Men jag läser i DN att handlarna nu gnuggar händerna och toksäljer ryggsäckar, surfplattor, pennor, gympaskor, surfplattor, klockor och cyklar. Men det är väl bra? De ska väl leva, de också.

Jag vill förresten ha en surfplatta, jag också. Och nya springskor. Men det har nog inte direkt med skolstarten att göra.

Syrrehelg är nu bokad. Näst sista helgen i september ska vi ses i en liten stuga, med kamin förstås, och bara umgås och ha det gott. En trivsam tradition som vi kört i några år, nu!


måndag 19 augusti 2013

snafu


Vilken dag det har varit. Tror jag. Jag promenerade till jobbet i solsken och gick hem i detsamma så jag förutsätter att det har varit soligt och vackert hela dagen. Fullt upp har det varit men när jag gick hem idag kändes det som om jag är bra förberedd inför morgondagen. Så förberedd en nu kan vara.

Någon lunchpromenad blev det inte men när jag kom hem drog jag på mig lämpliga kläder och gick en knapp halvmil, i lugnt tempo (vilket för mig är 10 min/km). Det var skönt att gå där och fundera och njuta varma, sneda solstrålar som silade ner mellan träden. Jag tänkte på att jag måste lära mig mer än femtio nya* elevers namn så snart det bara är möjligt. Namninlärning är inte en av mina starkare grenar. En utmaning, alltså.

En annan sak jag tänkte på var ett samtal jag och ett par kollegor hade i torsdags kväll, på en uteservering. Vi pratade relationer och huruvida det kan vara så, vilket en något yngre kollega trodde, att en blir alltmer ovillig till kompromisser ju äldre en blir. Att det känns allt svårare att anpassa sig till en annan människa. Jag tror inte att jag är mer ovillig till kompromisser. Ju mer livserfarenheter jag skaffat mig ju mer inser jag nödvändigheten av att jämka ihop. Däremot är jag väldigt klar över vilka strider jag vill ta och vilka jag direkt lämnar walk-over på. Exempel på sådant jag tycker är helt lönlöst är ju missbruk av något slag. Been there, done that (even got the t-shirt...). Ena kollegan menade att det ju kunde vara minst lika jobbigt att ens partner satt och skruvade på en motorcykel fem timmar varje kväll... Där har jag en helt avvikande åsikt. En tänkt partner får gärna vara väldigt upptagen. Ha ett eget liv, helt enkelt - oavsett det handlar om frimärkssamlande, garagehäng eller segling. Arbete, rentav. Det ger ju mig just den frihet jag behöver, och vill ha, att ägna mig åt mina intressen utan att varken behöva be om ursäkt eller få dåligt samvete för att det inte blir så mycket tid spenderad i hångelsoffan.

Föralldel. I början av ett förhållande vill en ju gärna tillbringa mycket tid tillsammans. Vara nära. Skapa gemensamma upplevelser och minnen. Men risken, som jag ser det, är att man går så upp i varandra att man bildar en bubbla gentemot omvärlden. Ett slutet system. Och slutna system är kass. Åtminstone när en tänker i termodynamiska banor. Och jag tror faktiskt det går att applicera på relationer också. Utan att låtsas vara mer naturvetenskapligt bevandrad än jag är så tycker jag ändå att termodynamikens nollte huvudsats funkar bra som förklaringsmodell:

"Om två kroppar är i termisk jämvikt med en tredje kropp, då är de även i termisk jämvikt med varandra".

Tänk den tredje kroppen som omvärlden. Intressen, vänner, arbete, egentid. Så fattar ni vad jag menar. Hoppas jag. Hur ofta har jag inte sett nykära vänner försvinna - antingen in i den egna bubblan, eller i parmiddagshelvetet. Sedan... när tid förflutit... vill de plötsligt ta upp vänskapen och gemenskapen igen. Ibland funkar det. Ibland inte.

Nå. Nu släpper jag detta. Egentligen släppte jag det redan under promenaden, men sedan dök tankarna upp igen. Nu ska jag lämna altanen eftersom vinden börjar bli lite kylig, fixa mig något att äta och sedan lacka naglar och se The Paradise på SVT Play.

Medan jag ordnar med maten ska jag lyssna på ett grymt soundtrack (från Kill Bill I). Quentin Tarantino är fullständigt världsbäst på att sätta musik till sina filmer. Brutalvolym anbefalles!




*nya för mig eller... nya.

ny vecka - nya insatser



Jag kan skönja sol och blå himmel bortom dimman som bäddar in kvarteret i ett mjukt fluff. Det blir en fin dag, alltså. Inne i mitt hus kan en viss rå fuktighet anas så jag tänder ett stort ljus på köksbordet även om morgnarna ännu är ljusa. Kvällarna, däremot, blir snabbt allt mörkare. Igår tände jag till och med ytterbelysningen en stund. Och jag tror jag ska börja ta in chilisarna om nätterna. Det var nog bara tio grader i natt.

Sista arbetsdagen innan eleverna kommer. Fullpetat. Så mycket jag vill ha på plats för att sedan kunna "koppla av". Inte för att jag gör det (kopplar av, alltså) men att ha lite kontroll känns alltid bra. De virtuella rummen ska åtminstone vara visningsbara, material tillgängligt och sånna goa grejer. Jag behöver också göra mig en lista för all information och annat som eleverna måste ha och sedan ska jag hitta en balans mellan att trycka på dem allt det nya (eller glömda) och göra något vettigt, kursrelaterat.

Kanske blir det också en lunchpromenad?

Jag kikar på min höstkalender och ser att den börjar fyllas på. Någon form av trevlighet inbokad nästan varje helg. Inte alltid så stora grejer, men kanske en skrivarsöndag i Åfors, en utflykt eller liknande. Det känns bra. Hösten är en skön årstid som brukar vara fylld av energi. Bäst att passa på, då.

Hösten är också bästa tiden att komma in i goda vanor, igen. Jag tycker jag är på god väg. Drar i små trådar här och var. Nyttigheter som gröna saker i frukostdrinken. Någon form av fysisk aktivitet så gott som varje dag. Har äntligen tagit tag i, och blivit klar med, en pytteliten beställning (jag är verkligen sämst på sådant... så fort någon ber mig göra något brukar jag vanligen få en startsträcka av olympiska mått) och därmed lättar mitt inre motstånd mot att göra kreativa grejer. Förutom ett par UFO* som måste i hamn så funderar jag på att sy mig en snygg lunchväska. Jag gjorde några förra året och gav bort men glömde mig själv...

Snackis i P1-morgon. Herr Glugg vill genomföra övningsskolor för lärarkandidater. Som om det vore något nytt? Det fanns ju förr och det fanns väl en anledning till att de lades ner? jag tror inte alls på idén. Jag tror risken är alldeles för stor att det utvecklas till någon form av "mönsterskolor" eller rentav skyddad verkstad. Det jag däremot tror på är att alla vi lärare som tar emot lärarkandidater på VFU** ska få fortbildning i detta. Att ta hand om, och få vara med och utbilda, en blivande lärare är en grannlaga uppgift som kräver mycket av handledarläraren för att det ska bli substans i det och studenten ska få med sig det hen*** behöver.





*UnFinished Objects
**VerksamhetsFörlagd Utbildning
*** Se där ett bra exempel på när det omtvistade ordet "hen" har en fullständigt praktisk användning!


söndag 18 augusti 2013

första tantsöndagen efter fruntimmersveckan

Litet och gott: djungelgurka (Melothria scabra)

Idag har jag bejakat min inre... tant. Jag har broderat. Korsstygn. Förvisso fult och på beställning men det ändrar ingenting i sak. Jag skulle kunna visa vad jag gjort, men jag lovade beställaren att vara diskret så inte en tänkt sörprajs skulle förstöras. Det får bli en annan gång.

Medan jag funderade på hur arbetet skulle se ut (förutom de givna ramarna) upptäckte jag att fuldesign.se inte längre finns. Det var synd för det har i flera år varit lite av en inspirationskälla. De finns i och för sig på Facebook men inte lika kul och alla gratismönstren verkar vara försvunna.

Nå. Då får jag väl fula mig själv, då.




Bulgarian Carrot
Men det var rätt kul och jag funderar på om jag inte skulle göra något mer. Dock inte idag. Mina skuldror brinner, känns det som. Nu ska jag i stället lyssna på tvätt som torkar och se om det blir någon åska, eller något regn, av det där svarta molnet som just är under uppsegling.


Jag ska också fundera på vad jag kan göra med mina chilifrukter som nu börjar bli klara att skörda - åtminstone Bulgarian Carrot. De andra får jag nog fråga gurun i Duvemåla om, för jag hittar dem inte på nätet.

Visst är de vackra? Jag tror jag ska torka dem och sedan till exempel blanda med flingsalt. Någonstans såg jag också att man kan hacka dem och frysa ner dem med lite vatten till tärningar att slänga i matlagningen men det lät inte så kul.


Greek pepper, medelhet-het
Fatalii - redigt het!



this emmaboda life



Jag sover gott men drömmer oroligt om nätterna. Är det inte [mina] barn som försvinner eller råkar ut för hemskheter så är det som i natt; polisbrutalitet - antagligen påverkat av nyhetsflödet från Kairo och andra platser? Jag vaknar till i nattmörkret och tänker att det kanske är någon form av spänning... nervositet... inför läsårsuppstarten? Så mycket som ska sitta på plats när allt drar igång. Och sedan, när det har börjat, så kommer det att flyta på och drömmarna blir andra igen? Det är den tolkning jag väljer.

Gårkvällen var en småputtrigt trivsam musikkväll i en park som utnyttjas alldeles för sällan. Det ska få bli mer av  sådant framöver. Livet känns som att det är i en bra fas, nu... familj, vänner, lagom aktiviteter på den tid som är min egen, regelbunden träning och en god balans på arbetstiden. Jag tänker det ska få bli så den här hösten. En lagom arbetsbörda ska det få bli. Som vanligt... inget hemarbete. En och annan lång dag men... BALANS.

Balans är också temat för ett litet projekt jag ska ta itu med idag.


lördag 17 augusti 2013

meditation

Jag gick alldeles för tidigt till Parken. En lång stund kvar innan förste vissångaren går på. Så det fick bli en stunds stillsam kontemplation nere vid den fina lilla sjön (med det skitfula namnet). Inte så dumt.


på promenaden

Lars Brunström, Lars Lerin Konsthall, Karlstad.

Jag hinner bara ett halvt kvarter, på min väg upp mot Krysseboda, innan jag blir beskjuten av en mycket kortväxt revolverman.
- Jag ger mig, hojtar jag och sträcker upp bägge händerna i luften.
Revolvermannen ser både nöjd och lite förskräckt ut när han sänker sitt vapen.
- Det är bara knallpulver, lugnar han. Det är bara på låssas.
Sedan hör vi skott från skjutbanan bakom hembygdsgården.
- Men det där, fortsätter han, det är på riktigt...

Efter någon kilometer känner jag att det faktiskt är ganska varmt ute. Att dra på en luvtröja var något av en overkill och resten av rundan får den sitta knuten runt midjan, i stället. Jag möter en kollega som är ute och förmiddagspromenixar med sin fru. Annars möter jag ingen alls. Om man gillar träd - och det gör jag - är den här rundan helt underbar där vägen går under, och bland, bokar, ekar och lindar. Alla i kolossalformat.

Nere vid bäcken tar jag vänster och utökar rundan med att gå runt den lilla sjön i parken, också. Förutom en farfar och hans lilla sonson får jag ha stigen alldeles för mig själv. Var är alla? Det är lördag, vädret är fint och det är ledigt?

Nu: Kaffe! Strax: dusch!


fasad

Jag lyssnar på Fasad i P1. Temat idag: gemenskap. Om olika former av kollektivt boende. Jag har under många år funderat på att bo i kollektiv. Jag tror inte jag skulle vilja bo i hyreshuskollektiv. Ni vet... med gemensamma utrymmen och egna lägenheter... det är ju ungefär som att bo i vanligt hyreshus men vara tvungen att skala potatis till 40 personer och städa vävstugan (ja, jag raljerar lite, men ni fattar...) och ändå kanske bli väldigt ensam eftersom det lilla jag sett av det slaget av kollektivboende inte alls verkade handla om att faktiskt umgås, hjälpas åt och göra grejer tillsammans.

Men en rejält stor kåk tillsammans med ett gäng goda vänner. Med gemensamma utrymmen som på något sätt skapar gemensamma aktiviteter (som kök, vardagsrum och teverum och verkstad och ateljé och whatnot) och så ett eget sovrum, bara. Ett sovrum som förvisso kan vara stort nog att kunna hänga i, om en vill. Att kunna dra sig tillbaka till när man behöver avskildheten. En kollektivlösning skulle kunna ge en möjlighet till ett fantastiskt boende till en hyfsat låg kostnad. En enorm herrgård på landet... eller något helt kustnära*? En egen ö?


Kungsholmens fort i skärgården utanför Karlskrona är till salu. För 1 krona. Dock ingår att köparen åtar sig att underhålla hela klabbet vilket beräknas gå löst på, i runda slängar, 40 miljoner om året. Så... kanske ändå inte..? Dessutom tror jag att spindlarna kan bli ett problem. En hastig okulärbesiktning gav vid handen att det är 
väldigt
 spindeltätt på ön...

Jag gillar liksom själva tanken. No man/woman left behind. Jo, jag vet. Det är idealistiskt. Men drömma kan en väl få göra, va'? Och jag tror att det skulle kunna finnas stora vinster (inte primärt ekonomiska) att göra på detta slag av liv. Men det är ju jag det...

en gammal rutin

Uppdrag 1: ett glatt arbetslag på gamla Saltöbron!

Nu har jag ju börjat arbeta igen och ser ingen anledning att inte omedelstuds ta upp mina sköna lördagsmorgonvanor. Vakna vid sju, av mig självt, sätta på radion, tassa ner i köket och fixa kaffe och sedan tillbaka till sängen och dricka kaffe, lyssna på radion, läsa och prata med någon vän via FB och liksom bara... njuta lördag.

Vädret är sisådär. Mulet men det har inte regnat i natt och jag hoppas att det inte börjar. Planen för förmiddagen är en rask långpromenad och i eftermiddag och kväll är det ju VIsfestival i Byn! Då vill en inte ha regn, ju! Vi har alla våra preferenser och jag ska se till att inte missa Caj Karlsson och Cookies 'n Beans. Lalla Hansson kanske det blir också - och Mats Molin. Det blir bra!



fredag 16 augusti 2013

pinan


Soffläge ikväll. Jag är lite matt i lacken, om än inte slut som artist. Men det har varit ett intensivt och roligt dygn och det sätter sina spår.

För att hitta till middagen fick vi, arbetslagsvis, ta oss från punkt till punkt enligt efterhand givna instruktioner (från rektorn) och samtidigt utföra uppgifter av olika slag. Ett roligt sätt att stadsvandra och samtidigt bonda med varandra. Vi kom på efter ett ganska bra tag att vi inte pratat ett enda ord om jobbet, och ändå hade vi verkligen inte ont om samtalsämnen och en del goda skratt.

Promenaden tog oss till slut till Marinmuséet där vi åt en väldigt fräsch och god middagsbuffé och umgicks. På väg till hotellet, efter middagen, gjorde vi en avstickare till The Fox and Anchor och där blev vi kvar olika länge. I morse, efter en god hotellfrukost, tog vi båten ut till Kungsholmens fort där vi fick en intressant (jo, jag tycker sådant är roligt!) rundvandring med initierad guide, picknickade och sedan tog båten tillbaka in till staun.

Så köra hem och slänga in Jimiväskan och kolla posten och sedan gå ner till Konditori Fenix för mysig FinFredagsfika och gott prat med Erica.

Nu: hänga i soffan en stund. Sedan: får jag se.

torsdag 15 augusti 2013

lite fredagskänsla


Sådärja. Nu har jag packat lite övernattningssaker och ett ombyte till kvällens middag. Det gick kvickt och jag fick tillfälle att använda en riktigt finväska till det. Eftersom promenaden till middagen ska genomföras i form av en slags "stadsorientering" (?) får en ju tänka mer praktiskt än flärdfullt. Karlskrona har kullerstenar och blåst. Så det får bli ett par snygga byxor och bekväma skor. Jag kan lugna den oroade läsaren med att jag har för avsikt att bekläda även de övre regionerna av min kropp...

Innan vi åker/kör söderut ska en arbetsdag avverkas och den är helt vikt åt eget arbete (planering och förberedelser) och det känns behövligt. Jag har en del uppslag nu, förutom det jag skrev om igår, och behöver sätta det innan jag glömmer bort. Två grupper jag är med i skulle behöva träffas också, men det får nog bli nästa vecka, ändå.

Borta i en grannträdgård står ett litet lektält och ser sorgtyngt ut, under regnvåt duk. Det är säkert fullt med äckliga kryp också (läs: lockespindlar och tvestjärtar) och hade det varit mina barns hade jag eldat upp det och sedan lovat dem ett nytt till våren. I min egen trädgård, och på altanen, står tomatplantorna fulla med frukter som inte vill bli röda. Jag hoppas på snar sol, igen! Måste fundera på hur jag ska ta vara på chilin också - den frodas och mognar som den ska!

Bradley Manning vill bli en bättre människa. Mursianhängare. Reklamfilmer för mensskydd som lovar hemleverans så kvinnor ska slippa genera sig med att köpa dem i affären och sedan genera sig själva och andra med att bära omkring på dem. Försnillade biståndspengar. Världen är sned.

Och ändå... en känsla av fredag infinner sig. Redan idag. Jag är självisk.

onsdag 14 augusti 2013

i museets vrår




Vännen Kia skriver till mig att allas våra hem kan vara Museums of Lost and Found Relationships... och det är vackert sagt, tycker jag. Vackert och klokt.

För så är det. I varje rum finns något som minner om andra. Ett ting, en tanke. Jag går genom Huset och minns, tänker, längtar... och jag tänker att det är så även hemma hos er?


du har en månad kvar att leva...

Detalj. York Minster.

Idé för lektion[er] bestående av samtal och arbete kring livets mening och livsåskådningar:

Vi börjar med att lyssna på de första 05:20 minuterna av Kristian Gidlunds sommarprat. Jag har inte för avsikt att säga särskilt mycket innan utan vi lyssnar tillsammans.

Efter att ha lyssnat och låtit de sista orden sjunka in... "...först uppfattade jag det som ett dåligt skämt. Sedan rämnade verkligheten. Den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla..." kommer vi att fundera och samtala om vad vi skulle göra i en situation liknande Kristians. Om vi kanske fick beskedet "du har en månad kvar att leva"... Vad skulle vara verkligt viktigt i livet om vi visste att det bestod av en mycket begränsad tid - vilket det ju strängt taget gör för oss alla? Hur har andra tänkt kring detta? Och så är vårt arbete igång...

the museum of broken relationships

Ett annat slags museum... fullt av brustna drömmar...

Jag lyssnar på Tankar för dagen, i P1, och en Martin Höög pratar om relationer oss människor emellan och berättar om ett museum i Zagreb, som får mina tankar att börja vandra. Jag tänker om det han pratar om. Hur mitt eget liv och hem också är fyllt av minnen av brutna relationer, både kärleks- och andra. Som till exempel foton av mina barn som påminner om deras far, förstås, en gåva från en vän jag inte längre ser, musik jag förknippar med vännen P vars liv slutade alltför tidigt, kanske en bok från en arbetskamrat jag en gång stod nära och nu inte har någon som helst kontakt med...

... och jag tänker att mitt liv och mitt hem också är fyllt av relationer som skapats. Nya band som knutits. Mellanmänskliga förhållanden som till och med, i vissa fall... lagats. Vänner, släktingar och till och med en och annan kärlek från långt bort i tid och rum som jag trott var för alltid förlorade men där vi återfunnit varandra och rentav lyckats komma varandra närmare. Därmed inte sagt att vi idag förhåller oss till varandra som vi gjorde då. Tid har flutit förbi och vi har utvecklats. Förändrats. Men kan mötas på nya plan.

Kanske ett Museum for lost and found relationships kunde vara något?