måndag 11 november 2013

42?

Även den mest obotliga optimist och lyckliga arbetstagare kan emellanåt känna ett sunt ifrågasättande av... sitt liv. Idag är en sådan morgon för min del. Ja, jag har ett väldigt roligt jobb. Ja, det går bra nu. Ja, mina elever är roliga och härliga och jag har förmånen att ha kollegor som är mestadels trivsamma och en lön jag kan försörja mig på. Och ändå... det är alltså så här det ska vara? Jobba, äta, sova, jobba, äta, sova och så spränga in helger däremellan. Helger då ett liv ska levas.

För inte är det väl det här jobbandet som är livet? Jag har alltid levt efter devisen att jag arbetar för att leva - inte tvärtom. Men den här kolsvarta, dödströtta, sänglängtande novembermorgonen undrar jag... Eller så behöver jag mer järn och vitaminer?

Vännen Malin tipsar mig om en artikel om saudiska kvinnor och frigörelse, som finns i dagens DN. Jag fick också höra, när jag var där, att kvinnor troligen får köra bil inom två, eller högst tre, år. Detta för att det inte enbart är kvinnorna som vill detta utan också en majoritet av männen, som tycker att det är både knöligt och dyrt att alltid själva behöva skjutsa eller bekosta taxi eller chaufförer. Med tanke på hur trafiken ser ut där så är väl själva körandet i sig inte det centrala utan snarare den frihet det innebär att ha körkort och bil och kunna ta sig dit en behöver, när en vill, oberoende av en man - som efter vad jag hört ibland kan vara familjens tioårige son såsom varande den ende tillgänglige, "tillåtne" bilföraren...

Inga kommentarer: