rikläjma rasterna?

Minsann. Mina fatalii-chilisar börjar skifta färg nu!

Det visar sig att flera av oss som ses i de mjuka sofforna, framför brasan, i tehuset om torsdagskvällarna, arbetar i skolans värld. Någon drar sig till minnes hur stickning var en självklarhet om studiedagarna förr, för att ha något för händer och hålla koncentrationen uppe. En föreläsare hade lackat ur totalt och vägrat säga ett enda ord innan alla hade stoppat undan sina stickningar.

Själv minns jag att jag pryade (jo, det hette så på den tiden) på ett lågstadie, när jag gick i nian. För första gången fick jag chansen att se skolan backstage. Varje förmiddagsrast, och efter att ha ätit lunch på lunchrasten (som då hette middagsrast) satt fröknarna och drack kaffe, rökte och stickade. Och pratade. De pratade massor.

Sedan försvann stickandet ur det offentliga rummet för ett tag - åtminstone i skolans värld - eller så kanske det var så att skoldagarnas upplägg förändrades så att rasterna blev kortare och lärarna förväntades vara supereffektiva precis hela tiden och sedan i stället ha möten i all oändlighet för att avhandla mycket av det som tidigare avhandlades över kaffebordet och med stickningen (eller pipstoppandet eller tidningsprasslandet eller vad-det-nu-kunde-vara) - det vill säga samtal om elevers situation, pedagogiska spörsmål, planering och annat.

Kanske dags att riklajma riktiga raster igen? Och ha en stickkorg i fikarummet? Ta med stickning, eller virkning, till nästa kommundag?

School Mam - The Stranglers