snafu

Vilken dag det har varit. Tror jag. Jag promenerade till jobbet i solsken och gick hem i detsamma så jag förutsätter att det har varit soligt och vackert hela dagen. Fullt upp har det varit men när jag gick hem idag kändes det som om jag är bra förberedd inför morgondagen. Så förberedd en nu kan vara.

Någon lunchpromenad blev det inte men när jag kom hem drog jag på mig lämpliga kläder och gick en knapp halvmil, i lugnt tempo (vilket för mig är 10 min/km). Det var skönt att gå där och fundera och njuta varma, sneda solstrålar som silade ner mellan träden. Jag tänkte på att jag måste lära mig mer än femtio nya* elevers namn så snart det bara är möjligt. Namninlärning är inte en av mina starkare grenar. En utmaning, alltså.

En annan sak jag tänkte på var ett samtal jag och ett par kollegor hade i torsdags kväll, på en uteservering. Vi pratade relationer och huruvida det kan vara så, vilket en något yngre kollega trodde, att en blir alltmer ovillig till kompromisser ju äldre en blir. Att det känns allt svårare att anpassa sig till en annan människa. Jag tror inte att jag är mer ovillig till kompromisser. Ju mer livserfarenheter jag skaffat mig ju mer inser jag nödvändigheten av att jämka ihop. Däremot är jag väldigt klar över vilka strider jag vill ta och vilka jag direkt lämnar walk-over på. Exempel på sådant jag tycker är helt lönlöst är ju missbruk av något slag. Been there, done that (even got the t-shirt...). Ena kollegan menade att det ju kunde vara minst lika jobbigt att ens partner satt och skruvade på en motorcykel fem timmar varje kväll... Där har jag en helt avvikande åsikt. En tänkt partner får gärna vara väldigt upptagen. Ha ett eget liv, helt enkelt - oavsett det handlar om frimärkssamlande, garagehäng eller segling. Arbete, rentav. Det ger ju mig just den frihet jag behöver, och vill ha, att ägna mig åt mina intressen utan att varken behöva be om ursäkt eller få dåligt samvete för att det inte blir så mycket tid spenderad i hångelsoffan.

Föralldel. I början av ett förhållande vill en ju gärna tillbringa mycket tid tillsammans. Vara nära. Skapa gemensamma upplevelser och minnen. Men risken, som jag ser det, är att man går så upp i varandra att man bildar en bubbla gentemot omvärlden. Ett slutet system. Och slutna system är kass. Åtminstone när en tänker i termodynamiska banor. Och jag tror faktiskt det går att applicera på relationer också. Utan att låtsas vara mer naturvetenskapligt bevandrad än jag är så tycker jag ändå att termodynamikens nollte huvudsats funkar bra som förklaringsmodell:

"Om två kroppar är i termisk jämvikt med en tredje kropp, då är de även i termisk jämvikt med varandra".

Tänk den tredje kroppen som omvärlden. Intressen, vänner, arbete, egentid. Så fattar ni vad jag menar. Hoppas jag. Hur ofta har jag inte sett nykära vänner försvinna - antingen in i den egna bubblan, eller i parmiddagshelvetet. Sedan... när tid förflutit... vill de plötsligt ta upp vänskapen och gemenskapen igen. Ibland funkar det. Ibland inte.

Nå. Nu släpper jag detta. Egentligen släppte jag det redan under promenaden, men sedan dök tankarna upp igen. Nu ska jag lämna altanen eftersom vinden börjar bli lite kylig, fixa mig något att äta och sedan lacka naglar och se The Paradise på SVT Play.

Medan jag ordnar med maten ska jag lyssna på ett grymt soundtrack (från Kill Bill I). Quentin Tarantino är fullständigt världsbäst på att sätta musik till sina filmer. Brutalvolym anbefalles!

The Lonely Shepherd - Gheorghe Zamfir

*nya för mig eller... nya.