heja sociala media!

Viktigt: Igår såg jag renfana. ;)

Nu vandrar ett kul filmklipp, som ironiserar över Instagram, omkring på Facebook. Flera av mina vänner promotar det. En del med en självironisk glimt i ögat, andra med lite förnumstiga nickar. Och visst är det tröttsamt, i längden, att se samma motiv om och om igen - oavsett om det är solnedgångar, maträtter eller barn. Jag, som nyligen skaffade mig denna app, tycker mest den är kul. Jag väljer ströbilder här och där, som på något vis illustrerar mitt liv - ibland lägger jag upp flera bilder på en dag, andra dagar lägger jag inte upp något alls. Och de jag följer gör ungefär likadant. Några av dem dokumenterar kul händelser, gör en resedagbok eller liknande, andra (ett par, tre av mina vänner) har haft fotografi som yrke, eller intresse, i många år och delar med sig av ursnygga grejer.
Att ha, eller inte ha, Instagram och liknande "tjänster" är ju därtill ett fritt val.

Jag funderar vidare. De sociala medierna är här för att stanna. De är inte ett övergående fenomen och inte heller något enbart för übernyfikna snokare och bekräftelseknarkare. De är... ännu ett sätt att umgås. Inte i stället för något utan som ett ytterligare komplement till att ses, skriva och/eller ringa till varandra. Facebook, till exempel. Ett fantastisk bra sätt att plötsligt lyckas hålla kontakten med så många fler i släkten och vänskapskretsen. Att hinna hålla sig själv, och andra, uppdaterade på stora livshändelser eller bara dagsformen. I semestertider ser jag hur vänners reserutter läggs upp så att de kan besöka mig och andra. De vet att de ska resa genom en viss del av landet och tar initiativ att träffas. Sådant som kanske hade hänt ändå. Eller kanske inte. Samåkning ordnas. Vänskapliga, likväl som romantiska, dejter planeras.

För oss som har ett gediget nätverk i resten av verkligheten kan ändå Facebook vara suveränt. Hur mycket mer då för de som inga, eller väldigt få, vänner har? Som är ensamma och som, av olika anledningar, inte har förutsättningar för att bara kliva ut och "skaffa" vänner? Hur vågar folk vara nedlåtande mot det som kanske är en ensam medmänniskas enda regelbundna sociala liv? På ett ställe som Facebook finns en möjlighet att känna lite delaktighet, att ingå i en gemenskap, bli inbjuden eller själv ta initiativet till vänskap, till diskussioner och samtal. Hur kan de som menar sig vara empatiska och schyssta medmänniskor utan att rodna klassa den sortens vänskap och umgänge som mindre värd än den som odlats sedan skoltiden, eller vad det nu kan vara?

Jag har sett den sidan. Den ensamma. När jag skilde mig för 12 år sedan tappade jag hela mitt sociala umgänge* (sånär som på en fin väninna som bor långt borta i Gävle, mina älskade barn och en syster). Jag stod ensam. Hur skaffar en nya vänner? Ett tryggt och trivsamt nätverk av människor att trivs med och lita på? Går en ut på krogen och tror att det är där en ska hitta sanna vänner? Går en med i allehanda föreningar och hoppas att tiden ska verka för en? Jag var redan med i dåtidens största sociala media - Lunarstorm - och hade börjat inse att även på sådana ställen kunde en finna vän-ämnen. Och det gick så mycket fortare! En kunde efter bara ett par dagars bekantskap samtala om stora och viktiga saker i livet, ge och få pepp i downperioder, en kunde byta recept och överlevnadstips och en kunde skratta gott. För mig tror jag faktiskt att de vänner jag hade, och fick, via bland annat Lunarstorm bevarade mitt förstånd under den där första isolerade tiden. Julius, Anette, Ingalill och någon mer är med mig än idag. Liksom vänner jag fick genom att hänga på Sweden Rocks messageboard, varav jag räknar några som mina närmaste... Vi har även träffats och umgåtts ansikte mot ansikte. Stickat, promenerat, grillat, fikat, gått på konserter, åkt på festivaler eller bara hängt. Pratat. Skrattat. Gråtit, någon gång.

Alla dessa sköna människor. Som bor spridda över hela landet - och lite till - och som jag så enkelt kan hålla kontakten med just via Facebook, Instagram och, ibland, bloggar. (Twitter fyller en helt annan funktion för mig.) Jag är glad och tacksam för dem och de är en del av det sociala liv jag nu har även utanför internet (i vilket båda mina systrar nu ingår, vill jag förtydliga... ;)). Jag kan resa vartsomhelst och veta att det alltid finns någon att ta en fika med. Och finns inte det kan jag hänga en stund på Facebook, i den händelse jag känner ett behov av lite umgåsing. Jag kan få tips om vandrarhem, sevärdheter och kul grejer att göra. Jag kan göra detsamma för någon annan.

Så småningom hittade jag ju vänner på annat vis via de nya vännerna, min utbildning, jobb och annat. Men sådant tar tid. Mycket tid. Och under tiden var det skönt att ibland vila i ett socialt sammanhang på nätet. Snacka musik, böcker och annat som hör livet till.

Jag vet att nätet också är en tummelplats för allsköns drägg. Men är inte resten av livet det också? Och väljer vi inte alltid vilka vi vill ska få vara med i vårt liv och få vår uppmärksamhet och energi?

Och vi är alla beroende av bekräftelse, om än i olika hög grad. Jag är det. Du också. (Jo, faktiskt!) Det är för att vi är... människor. Vi är flockdjur. Vi vill ingå i ett sammanhang. Vi vill ha gillande. Vi vill ha "likes", helt enkelt! Och... vi vill gilla! Vi vill ha koll på andra människor, se om de kan passa in med oss - eller vi med dem. Det är sådana vi är, vi människor. Vare sig vi vill, eller inte. Bara att gilla! ;)

With A Little Help From My Friends - The Beatles

*De var inte mycket till vänner, jag vet. Jag saknade dem inte. Ville inte umgås med dem. Men det är en annan historia och jag var likafullt förfärligt ensam.