Många av oss minns sin egen skoltid och inte alltid som någon särskilt angenäm historia. Bob Hansson är en av dem som både minns och har möjlighet att berätta för många, på ett väldigt berörande vis. Har vi inte alla (mer eller mindre...) varit i samma situation. Skrivit, tecknat, målat eller på något annat vis åstadkommit något vi känt stolthet och glädje över - bara för att sedan sågas jäms med fotknölarna av en oförstående lärare som haft kursplaner och betygskriterier intatuerade i ögonen? Fått markeringar och kommentarer med röd anilinpenna och förgäves väntat på att nån gång få vara en av dem som klistrar små guldstjärnor i skrivboksmarginalen, eller vid namnteckningen på konstverket?
Det vill jag alltid minnas. Inte bara nu i betygstider utan i samband med all bedömning och allt lärande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar