forsythiasagan

När jag var liten gick en serie på vår svartvita teve. Den hette Forsytesagan och av någon outgrundlig anledning fick jag inte se den för min mamma (jag fick inte se Monty Python's Flying Circus, heller) trots att jag nått den mogna åldern av nästan 7 år. Jag tror faktiskt att förklaringen är så enkel att min mamma som hade tre barn tyckte det var skönt om vi la oss tidigt så hon fick kvällarna för sig själv och pappa. Men jag smygtittade, förstås. Jag kunde sitta tyst som en mus i hallen, lite bakom dörren in till vardagsrummet, och titta. Ibland blev jag upptäckt. Ibland inte. Hjältinnan i Forsytesagan, som jag minns det, hette Fleur. Det uttalades Flöööör och jag tyckte hon var så vacker. Kanske var den här teveserien 1967 års variant av Downton Abbey?

Men nu var det inte Flöööör eller teveserier eller ens min mamma eller barndom jag skulle prata om utan om en stor buske som växer precis utanför mitt köksfönster. En forsythia. Därav associationerna. Men det har ni givetvis redan listat ut. Redan förra sommaren såg den ganska utlevad ut men det blev inte av att jag gjorde något åt den och sedan har allehanda småfåglar hängt i den hela vintern (kanske har den någon slags frön eller småkryp som de gillar att kruncha på?) och jag har tyckt det har varit bra för dem och tänkt att den kanske ändå ska få stå kvar. Men när jag nu ser den i full (?) blom inser jag att den är dömd. I steg ett ska den kapas jäms med fotkölarna och kanske kommer den att skjuta nya, fina skott? Om inte åker den upp helt och hållet.

Undras vad jag skulle kunna tänkas ha där i stället?

Ja, ni ser ju själva...

Ja, så går mina tankar den här söndagsmorgonen då jag egentligen inte har lust med någonting alls. Jag dricker Byns bästa, sitter vid mitt köksbord med hakan lutad i handen och ser ut på stora, vita moln som far förbi uppe på den oändligt blå himlen. På radion: Godmorgon Världen! och en diskussion om skolan. Igen. Samtalet handlar, bland annat, om att studenter som kommer upp till högskolor och universitet saknar nödvändiga färdigheter... om skolan som en supertanker som tar en evighet att vända (bullshit säger jag - med kunskaper förankrade i adekvat forskning, gemensamma mål och uppkavlade ärmar kan en åstadkomma mycket på bara några få år, vilket vissa skolor redan visat) och jadajadajada. Jag lyssnade på en föreläsning med Sir Ken Robinson igår och det var betydligt mer upplivande att lyssna till hans kloka tankar (och ja! han nämnde ändå F-ordet...) och alla kloka och goda människor som verkligen lyssnar på honom borde inse att det inte alls är kört. Att det finns så mycket vi kan göra och göra nu.

Art School - The Jam