fredag 5 april 2013

som en naturlag?


Är det så för er också, att när ni har ont i ryggen (träningsvärk eller annat) så tenderar allt omkring er att falla till golvet så att ni hela tiden vilt skrikande - eller åtminstone hyperventilerande - måste hålla på och böja er ner, hela tiden? Så är det i alla fall för mig. Hela dagen har jag fipplat och tappat grejer.

Sist nu så hade jag tänkt fredagsmysa till Kunskapskanalens Antikens världar med ett glas rött och en liten skål med japanska snacks jag hittade i skafferiet. Och vad händer? Givetvis viftar jag till skålen och den välter ner från soffbordet och den lilla näven ser ut att ha varit en IKEA-kasse... Skitsamma. Jag får nöja mig med vinet...


När jag letade i dokumentlådan hittade jag ett kort på mannen i mitt liv. Han som alltid kommer att finnas där. Som har min eviga kärlek. När fotot togs var han ett litet mannagryn, bara. Kanske... åtta, nio eller möjligen tio? Och jag kan inte låta bli att, lätt skakad, fundera på vart åren tog vägen. Hur kunde de liksom bara fara förbi? Har jag tagit väl vara på dem? Kunde jag gjort mer? Det är sådant som alltid dyker upp när jag ser kort på mina barn. Dessa kort, om något, är kvitton på tidens flykt... och jag hoppas innerligt att jag gav dem en fin och bra barndom... att jag aldrig missade en möjlighet att krama dem, pussa på dem, prata med dem, säga och visa att jag älskade... älskar... dem. Att de kände att jag fanns där för dem. Att jag fortfarande gör det, helt utan förbehåll. Villkorslöst. Kanske är kärleken till barnen den enda möjliga ovillkorliga kravlösa kärleken? Jag vill gärna tro att jag kan älska någon kravlöst och ovillkorat - men troligen är det bara som jag inbillar mig. Jag kräver ju frihet? Jag ställer som villkor att inte trängas in i ett hörn? Det finns nog bara fyra människor på hela jordklotet som jag skulle ge upp allt för - och det är mina barn.

Den här låten tycker jag så mycket om... fantastisk text och tyvärr känns det som att den blir alltmer aktuell... Jag hade ingen aning om att Opeth gjort en cover på den... Njutbart! Så i kväll får Hansson de Wolfe kliva åt sidan.



8 kommentarer:

Silke sa...

Jag kan relatera både till rygg och motorik. Jag har varit med om att omväxlande skrika cch skratta. Det är (för mig) så löjeväckande när man kryper runt på golvet samtidigt som någon kör in ett stämjärn mellan kotorna ;-)

magda sa...

Hh
Haha... jo, jag har kommit på mig själv med att skratta också! :D

Anonym sa...

Så himla bra! Favoritlåt från 1981.

magda sa...

Eller hur!
Hur går det med Opethlyssnandet, Cuby? :)

Anonym sa...

DEn här gick bra!

magda sa...

Hear, hear!
Jag gillar ju growl (också) men om du inte gör det så tror jag att du ska lyssna på Heritage som är helt underbar - och growlfri. Melodisk döds möter Jan Johansson, ungefär. ;)

pärlbesatt sa...

Vilka fina fräknar!

Är kärleken till barnen verkligen alltid så villkorslös? Skulle vilja fråga mammor till barn som stulit och förskingrat allt man har för att få pengar till knark, eller blivit mördare osv.

magda sa...

Jag vet inte, pärlisen. Jag kan bara tala för mig själv. Men slutar en verkligen älska sina barn även om de beter sig som skit och idioter? Eller blir en bara vanvettigt sorgsen, ledsen, arg och uppgiven? Fortsätter en att älska barnet inuti uslingen? Hatar beteendet men inte personen? Jag vet inte. Måtte jag aldrig behöva ta reda på det.