onsdag 10 april 2013

morgonsamling

Jag hinner inte ens in i duschen innan de första skolnyheterna för dagen når mitt öra. Allteftersom barn och unga går i skolan förlorar de alltmer intresset för att lära sig (enligt rapport från SKL). Tappar nyfikenheten. Tröttnar. I samma andetag rapporteras att lärare är otroligt viktiga för hur elever upplever sin situation. Jag antar att med detta sagt så är det lärarnas fel alltihop och vi behöver bättre lärare och en vassare lärarutbildning för vi är så himla kassa och med detta ska jag, och tusentals andra, gå till jobbet idag och känna entusiasm, arbetsglädje och inspiration trots att vi uppenbarligen är så sopiga. Tack för den.

I min tevesoffa kommer nästa skolnyhet - elever som får betyg i det nya betygssystemet kommer att tas in på högre utbildningar i en särskild kvotgrupp för att inte missgynnas av att det nu är svårare att få ett A än det tidigare var att få ett MVG. Nå, det kommer att lugna en del av våra elever som har undrat.

Men fatta hur det känns att få sin arbetsplats, sin arbetssituation och sitt utförda arbete (om än kollektivt) ständigt nagelfaret. Lärare som grupp är hårdare ansatta än politiker, känns det som. Och jag börjar bli så förbannat trött på det. Visst ska en vara kritisk. Visst finns gott om utrymme för förbättringar och visst har lärarutbildningarna brister. Men det här sänder signaler till omvärlden (främst då eleverna och deras familjer) som skapar en överdriven oro och en många gånger obefogad misstro gentemot arbetet i skolan vilket jag tror också påverkar elevers inställning till sitt lärande.

För... som det är nu bär lärarna/skolan allt ansvar. Oavsett elevens bakgrund eller framtidsmål, oavsett vad eleven, eller hens vårdnadshavare, har för inställning till skola, till lärande, till eget engagemang och ansvar så är det enbart skolans/lärarens fel om eleven inte når målen. Åtminstone är det signalerna som media skickar ut.



JA, skolan har det absolut största ansvaret. JA, alla har rätt att lyckas, att få förutsättningar för det. JA, lärarens roll är oerhört betydelsefull. MEN, våra ungdomar ska också rustas för livet bortom skolan. För högre studier. För arbetsliv. För... livet. Där förväntas en kunna klara av att det ställs krav på en. Och där förväntas en ta personligt ansvar för sig själv. För sitt arbete. För sina relationer.

Eller..?

Nåväl. Arbetsdagen väntar. Och trots allt kommer det bli roligt, stimulerande och... lärande. Jag laddar med Byns Bästa och lite skön musik.

5 kommentarer:

Silke sa...

Hm, orsaken till det här har jag rätt starka åsikter om :-) Men det har alltid förvånat mig hur gärna föräldrar skjuter sitt ansvar på någon annan...

magda sa...

Orsaken till medias agerande? Till tappad lust?

Jag har också starka åsikter. Har ju fått se den andra sidan av myntet också... och vet hur frustrerande det är. :(

Silke sa...

Orsaken till att människor tror att någon annan (skolan, samhället etc...) ska lösa alla svårigheter, inkl egen barnuppfostran.

En av mina ständiga källor till förvåning har också varit hur föräldrar försätter sig i den mentala åldern av sju år när de kliver in genom skoldörrarna;-)

magda sa...

Ja, det är mycket intressant inställning. Nånannismen breder ut sig. :/

Jag tror att det är något med hur en har upplevt sin egen skolgång? Jag kan också se det där... och regredieringen är också en av de yttersta anledningarna till att jag aldrig gått på någon sådan där reunion... för att alla, oavsett nuvarande ålder och livssituation plötsligt faller tillbaka i barn- och ungdomens fulroller...

Silke sa...

Jag är så säker på att man tar ut sina upplevda tillkortakommanden under egen skoltid på närmsta lärare :-)
Reunion=sjukt