torsdag 28 februari 2013

men krångla!

Känslan när jag resettat min trådlösa router (eftersom den blivit allt mer dysfunktionell och behövde uppgraderas) och upptäcker att nätverket ligger oskyddat och den febrila aktiviteten innan jag lyckats komma på hur jag gjorde sist (för mer än ett år sedan...) och var jag gjorde det och sedan få igång allting och ställa om i telefonen så den kan ansluta... Men nu så. Nu har jag krånglat klart.

Jag har haft en snickare här i eftermiddag för att kika på altanen och komma in med en offert på vad det skulle kunna tänkas kosta att renovera den. Inget storvulet utan bara så den ser fräsch och inbjudande ut. Jag tänker positivt men det är ju inte säkert det hjälper. Nästa vecka, när offerten kommer, får jag veta vad ett sådant kalas kan tänkas kosta.

Galet bra arbetsdag, förresten. Igen! Just idag skulle jag verkligen behöva bubbla med någon om den... Men jag får ta det med någon vän i helgen. För nu ska jag, trots att det bara är torsdag, luta mig tillbaka i soffan knapra på sådana där underbara, megastora rostade majskorn och dricka ett litet glas rött. I fönstren brinner ljus och jag har mjuka, sköna kläder på mig och är insvept i en gosig sjal. Lite tevenyheter... eller kanske ett avsnitt från This American Life!

Americano! © M. Ronnby

hear, hear...



Twitter, alltså. Just när en börjar tycka att det är lite enahanda och småtråkigt dyker det upp något nytt. Ett intressant lektionsuppslag, en spännande reflektion eller diskussion eller kanske ett skitbra tips. Som häromdagen när jag såg en länk till en podcast,
This American Life.

Först glömde jag bort det men kom på det en kväll hemma, lyckades leta upp tweeten och sökte sedan upp podcasten via mobilen. Nu är jag helt fast!

Grymt bra program. Fullt av aktuella och väldigt ingående reportage. Som om detta inte vore nog kommer jag naturligtvis att kunna använda programmet i min undervisning!

JÄJ!




utbytet?

Detalj. Bertil Vallien. M. Ronnby CC

När jag åkte hem från Oslo förra veckan lyssnade jag på Skolsnacks podcast nr 18 och intervjun med Anne-Marie Körling, som i flera år varit en stor källa till inspiration och tankar för mig.

Under samtalet säger Anne-Marie något jag gått och tänkt på sedan dess. Hon säger att det hon gör och tänker inte alltid får uttryckas inom skolans väggar...

Hon - som ju har så många intressanta och spännande tankar och så mycket erfarenheter, kunskaper och insikter som hon delar med sig av - säger att hon troligen inte skulle varit kvar som lärare om hon inte upptäckt det utvidgade kollegiet som finns ute på nätet i bloggar och olika sociala medier eftersom hon på sin arbetsplats saknade de pedagogiska, professionella samtalen kollegor emellan. De var alldeles för få och hade inte den substans och kreativitet de borde ha utan gick mest ut på att klaga. Och hon som trodde skulle vara en plats att alltid diskutera allting... vända på allt... 

(Tänk... det trodde jag också...)


Varför är det så? Varför får inte vissa saker sägas, eller pratas om, på en arbetsplats? Vad sitter i väggarna? Hur mycket hindras vi av att vi påtvingats andras förutfattade meningar?

Så började hon blogga och... där fann hon den pedagogiska diskussionen...

Jag rekommenderar att den som är verkligt intresserad av de tankar hon delar följer länken till skolsnack och om ni får upp en lista så är det alltså nr 18 ni ska klicka på. Först. Sedan finns det väldigt mycket annat matnyttigt där också. Enjoy. Tänk. Prata om det.

onsdag 27 februari 2013

hela skillnaden

Jag ser en intervju med författaren Börge Hellström. Han berättar bland annat hur han skiljer på ensamhet och avskildhet. Avskildheten väljer man. Ensamheten inte. Snyggt. Det gör jag också. Fast i stället för ordet "avskildhet" har jag valt att "vara för mig själv". Men "avskildhet" är klart snyggare.

Tyst och lugn kväll. Läsning och tankar. Ljus som sprider en mjuk doft av vanilj.


full sluring

Galet bra dag på jobbet. Började arbetsdagen med ett gott samtal med en kollega och avslutade med ett väldigt ärligt, öppet och fint dito med en annan kollega. Ett samtal som kommer att fortsätta. Kanske redan imorgon. Däremellan ett fullständigt späckat program. Lektioner, förberedelser bokning av möten, nya spännande uppgifter och många tankar kring vår verksamhet.

Ingen långpromenad kanske efter jobbet men inte en jättekort heller. Lagom rules, ibland.

winter's still on

Det är den tiden i månaden igen. Så jag tar tag i räkningarna direkt. Lika bra att ha det överstökat så jag inte går omkring och tror jag är rik. Nu är det gjort. Och det gick bra den här gången också.

När jag la mig igår kväll var det månljust. Temperaturfall, alltså. Just nu fem minusgrader och lite halvmolnigt. Men fåglarna kör på som vanligt. De har fått vittring på det här med sol och vår och släpper inte. Bra det. Då gör jag likadant. För nu är jag trött på vinter och kyla. Jag vill ha... barmark. Skidåkningen får vänta till nästa år.

Fullt upp blir det på arbetet idag. Det är som det ska vara. Film med en klass och sedan arbete med närläsning av våra arbetsplaner etc. En klassblogg är i vardande också och den behöver en del uppmärksamhet från min sida. Ni vet... PPPPP. Det positiva med kylan är att det kanske blir lite bättre underlag så jag kan ta mig en promenad efter jobbet. Jag vill ta vara på ljuset och försöka tanka lite energi från det.

Annars är väl saker och ting som de är. Lite vattentramp, känns det som. Livet håller på att omformatera sig. Jag har mycket roligt och trevligt att se fram emot under våren och sommaren! Blandade känslor inför Matildas och Mikes flytt. Konstigt vore det väl annars. Mest är jag ändå glad!

Jag inbillar mig att om jag tar den där sköna promenaden efter jobbet kommer jag också att komma igång med Boken. Det är ju en del petande för att den ska bli som jag vill ha den, även om själva historien är klar. Angenämt arbete.

tisdag 26 februari 2013

hemmakväll och skitdrömmar

När klockan är sju tänder jag ljus i vardagsrummet, släcker i köket, drar på mig mjuka lager-på-lager-kläder, fixar största muggen te och slår mig ner i tevesoffan med stickning och laptop. Sedan stundar en nyhetstimme och därefter en kvinna jag är mycket förtjust i - Nina Björk i Min sanning i SVT2.



När min tevekväll är slut är jag det också, och då blir det skönt att krypa ner under duntäcket. Ligga där och samla ihop min dag. I tanken vandra till vart och ett av mina barn och till några av de vänner jag känner särskilt mycket för - kanske för att jag på något vis upplever att de har mig i sina tankar, just nu. Ute i himlarymden möts vi.


vilket underbart äventyr!

Så här såg det ut på Matildas FB-sida för en liten stund sedan:

And so the next adventure begins. After a few days in Istanbul, and a few weeks 
in the land of the free and home of the brave, it's time to pull an Abayah over my head
 and follow my man into the desert where our new life awaits... 


Nu är det alltså officiellt! Det jag vetat sedan november men inte kunnat säga, av flera skäl (byråkratiska mest... det tog tid att få veta till 100% eftersom visumbehandling etc var väldigt omständlig). Matilda och Mike ska lämna Norge och Sverige och flytta långt bort. Till Saudiarabien där Mike fått jobb! Vilket äventyr! Jag är galet GLAD för deras skull, som får uppleva detta tillsammans... och sorgsen för att det är ett land till vilket en inte bara kvistar över för en långweekend när saknaden blir för stor...

Och ja... ni läste rätt. Mikes namn måste stå i hennes pass. De har alltså varit "tvungna" att gifta sig, som ett led i proceduren. De har också fått en fet broschyr med allt de inte får föra in i landet. Gosedjur i form av grisar, Disneyfilmer och annat depraverat... Inte får hon köra bil heller, utanför det compound i vilket de ska bo. Ska hon vistas utanför compoundet måste hon också ha någon form av eskort - av sin man, helst... Men ni som känner Matilda (eller hennes mamma...) vet att hon knappast lär bli någon desperat hemmafru. Hon avser att hitta sig ett arbete, och om inte det går har hon en master att läsa. Och så ska hon lära sig arabiska, har hon bestämt. Hon lär inte bli sysslolös...

Och dessutom tycker jag hon ska börja blogga igen!

Bröllopsfotot? ;)  © M. Ronnby


kanske...

När jag går tillbaka till baslägret efter en utflykt till högstadiet sjunger fåglarna nästan öronbedövande. Från tegeltak och hängrännor brusar smältvattnet och solen bländar mig, genom molnrevorna, så att jag inte riktigt kan se vem jag möter. Kanske, ändå? Att det blir vår, alltså?

A Room With a View. 13:29 M. Ronnby CC



köpa, äga, ha

Bokrean pågår tydligen just nu? Kan det vara så att den börjar bli omsprungen av tillgängligheten till prisvärda böcker via nätet (bokhandlar, antikvariat och e-böcker) eftersom det varit så tyst om den? Har du fyndat något på rean i år? Jag, som aldrig någonsin missat den förut har lyckats göra det i år. Och ändå köper jag fler böcker än någonsin...


Kanske är fenomenet helt ute? Eller så är det bara jag..?

fullmånesömn

Jag tror jag somnade vid tio igår. Struntade i läsningen (bara några sidor kvar av Alberte nu) och låg och lyssnade på radion så tyst, så tyst. Kanske hörde jag tionyheterna? Jag minns inte. Jag minns bara att jag vaknade en gång mitt i en dröm och tänkte att "den här drömmen ska jag komma ihåg imorgon" innan jag somnade om och sov tills telefonens väckningssignal gick igång. Så mycket för det där med att en skulle sova sämre för att det är fullmåne.

Naturligtvis minns jag inte min dröm. Men det var nog en bra dröm. Varför skulle jag annars vilja minnas den?

I övrigt är det väl som det är. Lite ner, men också upp. Typ.

Mystik. © M. Ronnby

måndag 25 februari 2013

lite läskigt

Jag går in i vardagsrummet, när det skymmer ordentligt, för att tända de långa vita ljusen i fönstret ut mot gatan. Jag stannar till med den gula tändaren i handen. Satte jag inte i nya ljus i morse? Nu står de udda mässingsstakarna tomma. DÄM. Jag glömde släcka ljusen i morse när jag gick till jobbet. Jag som alltid brukar dubbelkolla. Men i morse fick jag en känsla av brådska och skyndade mig att larma och låsa så jag glömde dra på broddarna på stövlarna. Jag kom på det just när jag låst men orkade inte gå in och krångla med att sätta på dem utan gick lite försiktigt till jobbet. Glömma broddarna är väl en sak. Men... ljusen? Inte för att det någonsin ever hänt något på alla de år de fått brinna ut av sig själva, om än i min närvaro.

Och inte hände det något idag heller. Men... ändå. Jag får skärpa mig.

I brevlådan hittade jag två räkningar, blandad reklam och en bok av kubansk-amerikanska Cecilia Samartin, Señor Peregrino. Kenneth rekommenderade henne till mig när jag var med på deras bokklubb förra veckan och jag är glad att jag lyssnade på honom. Jag har inte fått något alls gjort efter jobbet, men jag har läst en fjärdedel av boken. Vackert språk och en skön berättelse om hopp, vilja och kanske också om kärlek. Kanske skulle fixa mig lite te nu, och fortsätta titta på Vetenskapens värld och få bekräftat det jag alltid tänkt; att fullmånen varken har med sömn, beteende, barnafödande eller menstruation att göra.

Ny bekantskap. M. Ronnby CC

jobbigt

Det är jobbigt att jobba. En blir trött. Men det är samtidigt roligt, stimulerande, kreativt och berikande. Och en slipper tänka på dumheter.

Den här dagen... film med en klass... arbete med blogg för en annan klass, där jag modellar hur en bokreflektion kan se ut... jag sticker emellan med "Sveng"-lektion på högstadiet... och återgår sedan till base camp för att fortsätta planera och förbereda veckans insatser innan det är dags att knata hemåt och hålla kväll.

A Room With a View. 15:29 M. Ronnby CC

it's a new day, it's a new dawn...

Måndag. Det känns som så längesedan jag arbetade, men det är ju bara lite mer än en vecka sedan. Igår var jag taggad och pigg på jobb. Idag är det inte riktigt lika peppigt. Men jag har inte sovit så bra. Jag har till och med sovit urkasst. Drömt oroliga drömmar och vaknat till och från. Jag tror opeppen mest beror på den dåliga sömnen och inte tvärtom.

Searching for Sugarman fick alltså en Oscar i natt. Jag visste att den skulle vara bra från det att jag första gången hörde talas om den. Och ändå... har jag fortfarande inte sett den. Jag har inte sett En oväntad vänskap, heller. Eller Story of Pi. Men det hinns väl med. Och jag har faktiskt sett The Hobbit! Det har jag... och den var just sådan som jag hoppats. Nu återstår väntan på del två...

Himlen ligger grå och låg över hustaken. Jag har inte sett några väderprognoser än men det ser ut att kunna bli mer snö. Ptja... det är ju februari. Det är vinter. Tur jag har vår inomhus!

Vackrare för varje dag! M. Ronnby CC

Och... jag är besviken på mig själv. Besviken och förbannad. För att jag kunde vara så blind. För att jag inte ville se. För att jag lät det gå så långt. Kanske är jag nu ändå en smula klokare. Mindre benägen att kasta mig ut och att gå upp i något, för att jag så gärna vill. Jag bygger ett nytt varv på muren. Så det är väl inte så konstigt att jag sovit dåligt. Och är opepp idag.

söndag 24 februari 2013

saknad

Imorgon är ledigheten slut. Den här gången har jag lyckats känna mig ledig. Jag har hunnit med ganska mycket jag velat göra och ändå tagit det så lugnt. Nu är jag laddad för nya veckor av arbete och även om en påskledighet skymtar därborta i skarven mars-april så ligger mitt fokus på närvaro i nuet. Vi ska hinna med mycket.

Men än är det söndag och än är jag ledig. Jag har druckit te, stickat och tittat på vilda, afrikanska djur och dito natur i SVT2 så som så många andra söndagskvällar. Njutbart. Nu: sängen med god bok!

Och tänk att det var så här trivsamt och familjärt för bara en vecka sedan... Goda, sköna minnen och en liten gnagande saknad. Precis som det ska vara...

Yaya's: Johanna, Andreas & Jenny. © M. Ronnby

Yaya's: Johnathon. © M. Ronnby
Yaya's: Johanna & Andreas. © M. Ronnby

skrivarsöndag

Jag samlar ihop mappar, block, pennor och dator och kör mot Åfors. Kina tänder i kakelugnen och plockar fram kaffe och fikabröd som en annan deltagare tagit med sig, och så kör vi igång direkt. Kastar oss in i texter, läser, diskuterar stryker, lägger till. Lyssnar till en av de största författarna, en stund (Virginia Woolfs Orlando). Ibland sitter vi var och en för sig och arbetar och sedan samlar Kina ihop oss igen för att titta på det vi gjort och prata om det.

Mer än sex timmar av gemenskap och arbete. Avbrott för lunch. Kina hade lagat en het soppa och till det passade mitt nybakta fint!

Väldigt, väldigt nyttig process att befinna sig i. Nyttig och oerhört inspirerande. Från och med nu kallar jag "boken" för Boken i stället! Såpass, alltså.

Vi går ut hårt! M. Ronnby CC
Om tre veckor är det dags igen och jag har mycket arbete framför mig! Härligt!

innan djävulen fått på sig tofflorna

Ja, idag är jag uppe tidigt. Får benen över sängkanten redan tjugo över sju. Ner i köket och på med kaffet. Pronto! Men inte krypa tillbaka i sängvärmen utan istället ta tag i degen jag satte igår kväll och snabbt sno ihop tre limpor av den. Nu står de och jäser på spisen medan ugnen ska bli så het det bara går. De får tillsammans med ost och smör bli mitt bidrag till dagens begivenhet - skrivarsöndag i Kvarnstugan i Åfors. Skrivande, samtal, inspiration, en sprakande kakelugn och feedback.

Jag är faktiskt lite nervös. Kina ville att vi skulle skicka över utdrag av det vi har så jag skickade henne de första sju sidorna av "boken" så hon kunde få en överblick av det vi jobbar med. Jag undrar vad hon kommer att säga om mitt skriv. Hon är ju ändå en person med gedigen författarbakgrund med eget skrivande, kurser och lektörsläsande...

Jag går på promenaden! M. Ronnby CC

Det var en så bra dag igår. En dag med viktiga samtal med sköna, goa vännen Malin och dessutom med älskade systern Malin. En dag med en härlig vinterpromenad och med stickning. Två filmer (Nader och Simin - en separation och Den nya människan) och läsning (snart klar med sista delen av Alberte). Tulpaner.

Men också en dag med möjlighet till eftertanke. Två dödsbud. Ingen personlig vän men den ena personen var en av mina förebilder inom skolutveckling och konstruktivt arbete inom skolan, och den andre en vän till vänner som blev ledsna och stumma... Båda dessa män som lämnade livet gjorde det liksom mitt i. Livet är så skört.

Därför kändes det som en liten sockerdrickig glädjebubbla att jag, just när jag börjat glida ner i sömnens glömska, fick ett fint sms; en ny liten människa såg dagens ljus igår kväll! Mats har blivit farfar till en liten ljuvlig pojke!

Livet... jämnar liksom ut sig...


Om nu är nyfnikna på brödet, som blir askalasgott, så gör jag ungefär så här.

lördag 23 februari 2013

om skidåkning

Jag har inte åkt skidor sedan jag gick i sjätte klass. Eller om det var femte? På alldeles för breda skidor med kassa bindningar, knasvalla och tunga pjäxor kasade jag svärande och snorande runt något av hatspåren på Skutbergets friluftsanläggning, strax utanför Karlstad. När en är uppväxt i Karlstad har en varit där många gånger och badat om somrarna eller åkt skridskor och skidor på vintern.

Jag visste redan då att jag hatade skidåkning. Verkligen hatade det. Hatet hade sin grund i skolaktiviteter i tredje klass, då jag tillbringade ett par skolår i Vessigebro i Halland. Där var vi också tvungna att plågas runt dåligt preparerade spår i förbannade kohagar för att ta ett märke som hette Snöstjärnan.

För att ta Snöstjärnan vill jag minnas att en var tvungen att köra två mil. Men troligen var det en kilometer. Redan det är alldeles för mycket med fel utrustning och med tvång. Och som om inte det räckte att nästan ta livet av sig för att få den där stjärnan (vem vill vara den enda ungen som inte har en i en hel klass med duktiga bonnungar?) skulle en sedan åka fler varv för att få ett jämrans litet blå-vitt-rött bomullsband som var ca 3 mm brett och 4 cm långt. Helst skulle en ha en klase med sådana där tapperhetssnören, men jag nöjde mig med två. Eftersom det var illa som det var med skolkamraterna utan att jag skulle behöva höra att jag inte orkade med de där fula banden också. Men eftersom jag utvecklat ett hat till utövandet av denna sport fick det räcka så.

Å andra sidan har liksom skolan aldrig riktigt lyckats ta död på saker för mig heller* och det är ganska märkligt med tanke på hur mycket de har försökt i vissa avseenden. Så jag tittade på jullovs- eller sportlovsteve och tänkte att det ändå såg ganska kul ut att åka utför. Så i grannens backiga kohage riggade vi skidstavarna i vinkel mot varandra och sedan åkte vi under dem. Bra balansövning och vi hade kul. Vi fick ta av oss skidorna nere i backen och gå upp (samma utrustning som det kasades runt på, på The Killing Fields of the Snöstjärna) och sedan spänna på oss dem och åka ner. I timmar höll vi på. Och roligt var det. Så roligt att en mörk vinterkväll när de andra gått hem stannade jag själv en stund för att bara åka några gånger själv.

Jag fastnade med skidan i en av "portarna" och eftersom detta var på den kassa utrustningstiden löste inte bindningen ut, mitt ben vreds nästan ett halvt varv och det tog mig en halvtimme att ta mig de tvåhundra meterna hem... Exit: skidåkning. Förutom de där påtvingade skolexkursionerna på Skutberget. Knät har tyvärr bråkat med mig sedan dess...

Men nu (och det är väl egentligen till detta jag vill komma) ser jag bilder på FB hur Matilda och Mike är i Sirdal och går på bortoverski i underbara vinterlandskap, min jämnåriga vän och kollega Ingrid berättar om sina skidturer kring Växjö och att en nu, för en rimlig peng, kan köpa jättebra utrustning... en annan jämnårig kollega och vän åker Vasaloppets öppna spår och andra är ute och bara har det kul i skidspåren. Jag såg t o m häromkvällen en motsvarighet till barndomens pepp-teve där en gammal skidstjärna (säkert tio år äldre än jag själv) höll skidskola för just sådan som mig, som hållt sig långt borta från snor och skavsår och ilskegråt och inte ens låtit sig lockas av utsikten till nyskalade apelsiner och rykande het choklad.

Och... jag känner en nyfikenhet... en liten lust att prova. Jag har scoutat lite och sett att det finns några skidspår häromkring och jag vill se om jag klarar det!

Jag är kanske lite sent ute i vinter? Jag har ju inga skidor, skor etc etc. Men å andra sidan är det nog snart skidrea?
Så här ser det lilla fanskapet ut. Bilden stulen från Ski Team Sweden X-Countrys webshop. De verkar ha slutat med de fjantiga små banden...


*Exempel: Gympalektionerna som jag allmänt avskydde (utom när vi fick spela handboll eller springa 100 meter) och mitt bästa betyg i Gympa var en 2:a vilket stack ut ganska rejät i ett betyg där det annars bara fanns i princip 5:or och en och annan 4:a - och ändå har jag alltid tyckt om att motionera/träna.

*Annat exempel: Slöjden. Särskilt syslöjden. Jag avskydde det. Fick aldrig något färdigt, utom ett par vantar till mig själv som blev så stora och sladdriga att inte ens min far kunde ha dem och synnerligen asymmetriska grytlappar. Resultat: 2:or som sällskapade med mina gympabetyg - och ändå har jag alltid hållit på med batik, sömnad, stickning, virkning, broderier, tovning, tälja superduperfina barkbåtar.

Jag tror att ovanstående exempel säger mer om mitt pannben än om skolans förmåga att skapa intresse och lust, entusiasmera och utmana...

vinterlycka

Faktum är att tulpaner som en köper själv fungerar precis lika fint som fådda. De lyser upp, skänker en stillsam lycka och en föraning om vårliga dagar!

Lycka i en vas. M. Ronnby CC

a winter's tale...

Medan telefonen/kameran laddar upp sig snyggar jag till här hemma. Genom fönstret noterar jag att det blåser lite vilket nog kan förstärka den enda minusgraden så jag byltar på mig en extra tröja och sjalar och annat som kan tänkas värma en vägarnas vandrare. Sedan går jag ut och upp mot Krysseboda. En av mina favoritrundor. Inte så lång, kanske totalt 4 km, men rätt lagom.

Snöigt. M. Ronnby CC
Vinden är lite bitig av och till men jag har klätt mig rätt och håller dessutom ett tillräckligt tempo för att få upp puls och värme. Snön hänger kvar på grenar och stammar och skapar Narniastämning. Jag möter kända och okända människor och alla hälsar vi glatt på varandra. Någon powerwalkar och några klappar en raggig liten ponny. Andra pratar i telefon eller med varandra. Alla har vi röda kinder och glada ögon.

Här är jag. M. Ronnby CC



Jag tar omvägen om affären för att köpa en sak jag ju glömt...

bästa da'n i veckan, ju!

Jag har låtit installera ett larm i mitt hus. Det täcker alla mina behov av ett sådant och som grädde på moset ingick även ett överfallslarm. Gud, eller någon annan, give att jag aldrig behöver använda det.

I Lundströms bokradio berättar Maria Sveland om hur hennes överfallslarm fungerar. Och hon är, till skillnad från mig, i stort behov av ett sådant larm. Hon bär det med sig överallt, ute och hemma i sitt eget hem.

Jag läste hennes Bitterfittan för några år sedan. Den skulle egentligen bli en reportagebok, men kom att bli en roman i stället och genom detta kunde Maria S på ett mycket tydligare sätt lyfta de frågor (svårigheten att leva ett jämställt liv... inte minst när barnen kommer) hon ville uppmärksamma. Skönlitteraturen har den fördelen, när den är välskriven. Sedan läste jag Att springa. Om två flickors sista sommar innan högstadiet. Om övergrepp, om vuxna som inte vill se och om att ställa sig på de utsattas sida. Alltid.

Nu är hon aktuell med Hatet, en "bråkig debattbok" om just... hat och hot. Det hat och de hot som många kvinnor och feminister i offentligheten utsätts för. Jag tänker att jag ska läsa den.

Inget inlägg utan bild... och hur är det egentligen med alla de där bilderna som flyter omkring på Facebook och som delas av tusentals... vem äger dem?

Lördagsmorgonen har nu smugit över i förmiddag. Vad blir det av den här dagen? Jag ska fanimej ta mig i kragen och ta en promenad. Innan jag börjar med något annat. Men jag måste ladda telefonen först, så jag kan ta lite bilder.

Därför: mera kaffe och sedan lite stickning och kanske något bra att lyssna på!

Vad gör ni idag?


we shall overcome, typ

Igår skrev jag om ensamhet. Vanligen känner jag mig inte ett dugg ensam. Men när jag börjar tänka på det kan det ibland kännas ganska ledsamt. Jag fick en del respons på det jag skrev igår, både här, på FB och via andra kanaler. Och jag tror det är så här: vi måste våga prata om att vi emellanåt känner oss ensamma. Om att vi behöver veta att det finns någon som rent handgripligen är villig att räcka ut handen och dra in oss i ett samtal, på en fika eller en promenadrunda i skogen. För ibland är nätet mer virtuellt än annars...

Jag tycker vi ska göra det för varandra. För att vi är vänner. För att vänskap är något av det allra, allra viktigaste som finns. Kan vi inte komma överens om det? Att vi vidgar oss lite? Att vi ser varandra och att vi är lite mer generösa med oss själva? För vem vet vem som behöver en vän härnäst?

Nu ska jag dricka kaffe och lyssna på Lundströms Bokradio här i sängen. Det blir en fin start på dagen.

Min disktrasa... M. Ronnby CC


fredag 22 februari 2013

birding

Jag lånade ju några filmer när jag var på bibblan igår. Efter middag och lite allmänt pyssel plockade jag ut en av filmerna och det blev Den stora jakten. En komedi. Med Jack Black och Steve Martin. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på där, när jag lånade den. Jag kollade inte ens vad den handlade om. Men jag var antagligen i skriande behov av en smula enkel och lättsam förströelse.

Nåväl. Filmen handlar om några män som är fågelskådare och som ska göra något som heter Big Year* (vilket också är filmens amerikanska titel), vilket innebär att de ska vara med och tävla om vem som ser flest arter under ett år. Fågelarter, alltså. Så de åker härs och tvärs och vinner en del och förlorar annat... och på något vis är filmen ganska söt, på ett lite småsentimentalt och oförargligt vis och det var väl ungefär vad jag pallade med ikväll.

Så det var ett bra filmval, trots allt. Men jag undrar om inte en riktig fågelskådare hade tyckt den var ganska kass. Den ende fågelskådaren jag känner läser ju min blogg emellanåt. Jag tror inte han skulle blivit särskilt impad...

Någon fågelfotograf blir jag aldrig, men det här är iaf tranor... M. Ronnby CC


*Och jag googlade Big Year och det finns faktiskt en tävling som heter så.

som en fysisk lättnad

Att dra fram papper och plastförpackningar och wellpapp och en miljard värmeljuskoppar och gamla tidningar och vinterns skörd av tomma pelletssäckar (prydligt inknölade i varandra), stuva in alltihop i bilen tillsammans med en kasse tomglas och glasburkar, en kasse PET-flaskor och en gammal gryta och sedan köra iväg till miljöstationen och ordentligt hiva allt i därtill avsedda containrar känns som en härlig katharsis. Jag kommer på mig med att le för mig själv och nynna en liten stump (Beatles).

Jag belönar mig med en runda inne på secondhandbutiken och hittar ingenting. Absolut ingenting. Utom en söt pojkskyltdocka och en holländare med ett ganska trevligt utseende. Han (holländaren) har spanat in en tunna med gamla skidor. Det är faktiskt just en sådan dag som skulle vara trevlig att tillbringa ute i ett skidspår (som inte går för mycket upp eller ner), med varm choklad och apelsiner. Kanske är det hans plan?

När jag ändå är ute och rastar bilen kör jag inom affären och pantar PET-flaskorna och köper knäckebröd och broccoli. Postar ett brev och hejar på en vän. Hon ser pigg och glad ut och det smittar av sig på mig.
Men... jag glömmer tulpaner. Jag skulle ju köpt mig en dubbelpack tulpaner. Jag ska göra det imorgon. En riktigt färgsprakande symfoni av växtvärldens bästa humörhöjare och förebådare av våren! En klen tröst är att badrummet är renskurat nu och att Huset är dammsuget.

Skyltexemplar. M. Ronnby CC

vad gör alla singlar hela tiden?

Jag tar upp tråden från förra inlägget och fortsätter fundera lite. Om ensamhet. Tro mig. Jag vet ganska mycket om ensamhet. Om att känna sig utanför. Att aldrig vara riktigt, riktigt säker på att en är välkommen, eller accepterad. Om att veta att en del vänskaper inte lönar sig att odla eftersom en snart måste skiljas, i alla fall. Att se hur sådana som påstått sig vara ens sanna och verkliga vänner vänder en ryggen i en grisblink. Att känna hur en kanske inte har en enda person i hela världen som verkligen ställer upp om det kniper.

Och jag vet, alltför väl, hur ensam en kan vara i en tvåsamhet. Det kan vara det absolut värsta slaget av ensamhet. Alla som befinner sig utanför ser ju ett par, en tvåsamhet. Den som befinner sig fastlåst inne i denna, och tittar ut, ser inget alls. Bara mörker.

Lyckligtvis vet jag också mycket om Vänskap. Om värme och kärlek, om omtänksamhet och generositet. Om att nya vänner kommer till en om en bara är öppen för möjligheterna. Om en själv kan vara en Vän. Jag vet att det finns några som finns för mig om, eller när, jag behöver dem. Och de vet att jag finns för dem på samma vis. En del av dem bor väldigt långt bort. En hel dags resa, eller mer. Vi har kanske inte så mycket kontakt med varandra på daglig-, eller ens veckobasis. Men i samma ögonblick ett mejl plingar till, eller en lyfter luren och slår ett nummer... så är det som om inga avstånd funnes - varken i tid eller rum.

Och jag vet att några av de där banden som knöts för många, många år sedan visat sig hållbara och går att återuppta efter så många år att det känns läskigt att räkna dem, eftersom det får en att inse hur förfärligt längesedan det var och hur gammal en därmed är..?

Tyvärr - och det är väl det jag kan sakna emellanåt - är en dagsresa en ganska lång, och dyr, sträcka för en spontanfika. Eller en pastamiddag med efterföljande film. Eller vad en nu hittar på.

Ett annat tyvärr: det pratas för lite om detta. Att ibland, eller alltid, känna sig ensam är på något vis stigmatiserande. Och ändå... merparten av svenska hushåll lär vara singelhushåll. Vad gör alla dessa singlar hela tiden? Minglar de på fester? Har de fullt upp att försöka trycka in middagsinbjudningar i kalendern - eller hålla egna? Är deras telefoner ständigt upptagna så att en får ställa sig i kö? Springer de på konserter och spelningar mest hela tiden? Går de utvecklande kurser i dressyrridning, glasfusing, fönsterrenovering, porslinsmålning eller hundlydnad? Spelar de gitarr, dansar squaredance eller leder yogaklasser? Reser de till härliga, europeiska huvudstäder varje helg?

Nä. Just det. Skulle inte tro det. Men... vad gör de då? Har de också dagar då de faktiskt tycker livet är lite grått och trasigt i kanterna? Har de också kvällar då de skulle tycka det vore kul med en kompis i soffan - om det så bara vore för att dricka te och kolla på Skavlan? Eller dricka vin och småljuga för varandra? Eller lägga pussel? Bara ta en skön promenad?

Varför pratar vi så lite om detta? Varför tar vi inte och slänger skämskudden i ett hörn, kryper upp i sofforna, eller samlas vid köksborden (de riktiga eller de virtuella) och pratar om det? Biter huvudet av skam och kanske inser att vi kan hjälpas åt, även med detta? Inte skönmålar och väljer att bara prata om hur skönt det är att rå sig själv (vilket det är!) utan också vågar prata om de stunder då det kanske inte känns riktigt lika kul? Och rentav stöttar varandra? Träffas? Eller tipsar?

Nå. Nu har jag prokrastinerat nog för idag. Nu ska jag dricka en stor mugg kaffe till, ta en lång varm dusch och börja kånka ut skräp till bilen. Sedan får jag se vad jag ger den här dagen för innehåll...

hur fin kan den bli?

Jag har en ledig dag framför mig. En dag att ge ett innehåll. En Fredag. Fin Fredag, rentav. En sak vet jag: jag ska köra en, eller om det blir två, vändor till miljöstationen med papper och plast och annat skräp. När jag har gjort det kommer jag att känna mig Duktig. Fast egentligen är det ju bara ännu ett Måste som är avdiskat.

Sedan tror jag att jag ska vara kreativ. Jag fick en så helt fantastisk länk till ett projekt, av rara Malin, och jag är galet sugen på att ge mig i kast med det... Men jag har bokmärkt den och avvaktar lite, eftersom jag egentligen vill göra något av de garner jag redan har, i stället för att köpa ännu mer. Jag får se. Det brukar ju hända saker när jag går upp till arbetsrummet och bara hänger där lite. Plockar med garnerna eller fingrar på tygerna.

Sedan är jag lite låg idag. Jag känner mig ensam, av och till. Vän av ordning tycker att det är jag väl ändå inte (och gillar inte jag att vara för mig själv, va'?)... jag som har barn och systrar och familj och vänner överallt. Och det har jag ju (och det gör jag ju). Men jag kan ju ändå sakna det där lite spontana... att någon bara dyker upp för en fika, eller rentav bjuder mig på en. Att äta en enkel middag i trivsamt sällskap och samtala om roliga och viktiga saker. Kila på bio med en vän. Åka till stan och strosa och småshoppa tillsammans med någon. Och sådant tycker jag att det är ganska klent med. Ibland. Och ibland inte.

Hur gör ni andra som inte lever tillsammans med någon - varken partner, barn eller någon inneboende? Ja, jag är nyfiken!

The Beauty of Decay... M. Ronnby CC
Och ni som känner mig en smula, via bloggen eller i den så kallade "köttvärlden" (vilket fasansfullt uttryck!), vet att jag redan klurar på lösningar och möjliga, tänkbara idéer.

torsdag 21 februari 2013

mot slutet av dagen

Skön dag. Jag lagade en legendariskt god borsjtj till middag (vegetarisk, naturligtvis - allt annat är blasfemi), och avnjöt den med gräddfil. Det blev såklart över så jag har morgondagens lunch kirrad. Sedan har jag äntligen korrläst "boken" och planerat lite lätt för skrivarträffen på söndag. Förutom synopsis och utskrift av "boken" har jag åtagit mig att medföra smör, ost och bröd till lunchen. Ost och smör är redan inhandlat och brödet tänkte jag baka.

Jag har också hängt tvätt och läst en försvarlig bit i Flickor, pojkar och pedagoger av Kajsa Wahlström. Verkligt intressant läsning om genus och om hur en kanske tror att en är så himla medveten och genomtänkt och hur en fallerar rätt ordentligt ändå, ibland. Jag tar den med upp i säng, senare.

Nätverkat har jag också gjort. Jag har satt en spännande skolutvecklare och nytänkare i kontakt med min chef. Eller om det var tvärtom. Hursomhaver tror jag det kan bli fruktbart!

Nu har jag lust att påbörja något stickprojekt så jag ska surfa runt lite och se om jag kan hitta inspiration till stora eller små dåd.

Syster Dyster och Syster Yster. © M. Ronnby

fullt upp...

Uppskattningsvis 748 ton snö är nu undanskyfflat från min uppfart och en del av orken till det eldades på av harm gentemot den av mina grannar som jobbar i snösvängen och vars fordon aldrig kastar snön åt vänster (så att uppfarter etc inte blir inskottade) utan enbart åt höger. Det är kasst, tycker jag.

Därtill är pannan uraskad och fin och veckoförrådet uppfyllt. Nu mullrar det betryggande från källaren, till ackompanjemang från tvättmaskinen. Kylskåpet är inventerat och lite proviantering står nu på agendan. Jag är lite daring och kör till affären iförd träningsbyxor nerkörda i raggsockar, som sticker upp ur mina grova walkingskor. Stor virkad sjal och broderad hippiejacka sätter pricken över i, på denna min ledighetsoutfit.

Vad jag ska göra av resten av min dag? Så lite som möjligt, tror jag. Träning fick jag av skottningen och förutom stickning, matlagning, kolla film och korrläsa "boken" har jag en del annat att stå i...

Läsning. M. Ronnby CC


hej vinterland!

Det är full vinter här i Byn. När bussen (ja, det blev buss i stället för tåg... är någon förvånad?) rullade in mot stationen var det mellan höga, vita drivor och när jag kom hem till mitt kvarter visade sig min infart vara helt igenplogad, bilen var nerbäddad och trappen halvt osynlig. För ett kort ögonblick fick jag för mig att jag skulle gå ut och skotta, men jag kom på bättre tankar. Det får bli idag. Och så står pannan still. Pelletsen måste fyllas på. Håhåjaja. Jag ska nog får den här dagen att gå...

Himlen syns skymta, hög och blå, bakom seglande molnfluff och kanske blir det mer snö. Eller så blir det en promenad. Vi får väl se.

Jo... jag måste liksom bara säga att det här med podradio verkligen är suveränt. Det räddade min trista resekväll igår, när jag lyssnade på Stil, om Karin Larsson som den eventuellt första svenska hippien, SkolsnackGarageradios intervju med Anne-Marie Körling och på grymma Stickpodden. Suveränt privat, men också så enkelt och effektivt att jag planerar kring hur jag ska använda det i undervisningen! Lätt!

Nu: mera kaffe!
Sedan: Aska/sota/fylla på pellets och skotta!

Norsk stadskatt. © M. Ronnby

onsdag 20 februari 2013

mellanlandning

Jag stannar till i Göteborg mellan buss och tåg. Har god tid att äta en sen sushilunch och sedan dricka en stor mugg te. Läsa en stund och titta på folk. Tjyvlyssna på ett par som sitter helt nära på caféet och inte drar sig för att högljutt diskutera sina arbetskamraters tänkbara relationer, tillika den ena personens flickvän. Mannen är glad att hon äntligen skaffat sig egna vänner och olika intressen så att han kan leva sitt liv. Jag håller med honom...

Sådant är A och O i ett förhållande. Att ha, och hävda, sig själv, sina intressen och sitt liv. För att sedan kunna ha riktigt roligt och trivsamt tillsammans i övrigt. Äntligen har hans sambo roliga saker att berätta efter jobbet... om personer hon mött... intressanta saker hon läst eller hört av andra... hon föreslår utflykter och är rolig att diskutera med. Intressant. Men det kan jag ju inte gärna säga till honom, eller hur?

Ett annat fik. Igår. © M. Ronnby

homeward bound

På bygget här i kvarteret börjar de arbeta halvsju. Inte så att jag väcks av det, utan bara så att när jag ändå vaknar till så hör jag ett ganska ordentligt slambang därifrån. Då tänker jag att det är skönt med en ledig vecka och så somnar jag om. Så gott, så gott.

Men när jag vaknar vid halvnio igen hägrar kaffebryggaren ute i köket och medan jag brygger en kanna småpratar jag lite med katten. Mycket cool katt, som har synpunkter på allt möjligt faktiskt. Han gillade till exempel filmen vi såg igår.

Om en stund vaknar de andra till liv och då blir det frukost och så ska jag packa ner mina grejer i den röda resväskan och ta bussen ner till Göteborg, och sedan tåget hemåt. De här dagarna har gått fort. Men vi har verkligen hunnit umgås med varandra och det känns väldigt varmt och fint. Hade jag stannat ett par dagar till hade jag gjort tid för att träffa några andra norgebor också, men det får bli nästa gång, det.

Svindel. M. Ronnby CC
Och hemma väntar andra hälften av de lediga dagarna - med vänskap, samtal och en hel del skrivande.

tisdag 19 februari 2013

det goda livet

Vi lämnar sjuklingen Jenny ifred och tar oss en eftermiddagspromenad, Johanna och jag, i ett Oslo som skymmer. Hittar en mysigt café och får plats i varsin mjuk fåtölj framför en hittepåbrasa. Dricker kaffe och samtalar. Mycket fint och spännande händer i livet och vi delar tankar och förhoppningar.

Fiffiga vantar. © M. Ronnby

Mera Johanna... © M. Ronnby
Sedan strövar vi vidare. På en färgglad krog äter vi riktiga hamburgare och samtalen fortsätter. Hämtar en pizza på hemvägen, till patienten. Hon är vid gott mod.

Nu blir det The Hobbit.

Johanna... © M. Ronnby

sjuklingen

Sjuk. © M. Ronnby

Jenny är ruggigt förkyld. Snorar, hostar och har ont i halsen. Då hjälper det med te på torkade limefrukter, färsk ingefära, lite chili och honung.

Och en one-piece, då.

Sjukare. © M. Ronnby

walking on sunshine

Sol i Oslo! Vi tar en skön promenad på isiga, hala trottoarer. Vid fängelset kikar vi in på Bennys Butikk. Vi håller på att missa den eftersom den ligger i ett hörn inne på gården och innehåller en trasmatta, några handmålade glasfast och en keramikmugg. Vi tycker att Benny får beflita sig lite mer...

Liten street art. M. Ronnby CC

Nere i stan dricker vi ingefärste på Cafe Sør innan vi traskar hemåt igen. I den suveräna affären där jag handlade middagsmaten igår går vi in och köper torkade limefrukter och färsk ingefära för att koka te på till Jenny som är dunderförkyld.

Så här långt... ännu en fin dag i Oslo!


View From a Room. 11:05 M. Ronnby CC

litterärt sällskap

Oslo 18:01. M. Ronnby CC
I någon slags tillbakahållet duggregn begav vi oss mot Grünerløkka (jag gillar Oslos stadsdelsnamn) för att ha bokklubb tillsammans med Sara och Kenneth. Boken för denna uppstartskväll var Erlend Loes Doppler. Kanske lite lättviktig, tyckte någon, men det finns verkligen en del att reflektera över i den. Så lite bokprat blev det ändå, och Kenneth högläste ett stycke också, även om kvällen mestadels gick åt till att dra dråpliga historier ur livet och att kose seg i största allmänhet. Vi fick en god middag och i det lite skamfilade, men trivsamma, vardagsrummet låg cigarettröken tät... Kvällen avslutades på en lagom sunkig bar med varsin öl.
Litterära efterlämningar. M. Ronnby CC
Jag tycker det var en bra bokklubbskväll. Mer pretentiös än så behöver den ju inte vara! Till nästa möte, om en månad, läser klubben Abu Rasuls (aka Matias Faldbakken) Unfun. Knut Faldbakken vet en ju vem det är, men sonen har jag inte läst. Jag ska se till att få tag på hans trilogi när jag kommer hem! Och så tipsade Kenneth mig om Cecilia Samartin vars böcker jag också ska kolla upp! I gengäld fick jag tipsat honom om Jonas Gardells Torka aldrig tårar... Så allt som allt var det ändå en mycket litterär afton!

måndag 18 februari 2013

meatless mandag!

Det går bra att undvika kött om måndagarna även i Oslo. I synnerhet här på Grønland där det finns helt fantastiska butiker med all världens grönsaker och bönor och kryddor, och med priser som är allt annat än norska! Jag trotsade snön som liksom strilar ner och gick loss i en av de där affärerna och nu fixar jag middag så att vi kan äta när Jenny kommer hem och innan Johanna går till jobbet. En favorit i repris puttrar sakta på spisen.

Och katten håller ett vakande öga.
Grumpy? Me? © M. Ronnby
Jag upptäckte förresten en sak sedan jag installerat Dropbox även på min telefon; när jag tar bilder med kameran laddas de automatiskt upp i Dropboxen. Galet fiffigt, if you ask me!

planer för dagen

Nä, men jag får väl ta mig ur sängen. En snabb dusch och så förflyttning till och sticka en stund, tillsammans med katten. Jag funderar på en spatsertur också, här på Grønland. Det tar inte många minuter att gå in till Karl Johan, heller, men Grønland är roligare! Fullt med folk och små pakistanska butiker som säljer grönsaker och frukt, tyger och sådana där små blinkande skyltar som det står OPEN, eller INTERNET eller PIZZA på. Jag skulle vilja ha en sådan. Jag vet inte riktigt var jag skulle hänga upp den, men kanske på... altanen?

Men först dusch och stickning och katt. Är en ledig så är en. Ikkje noen stress här!


Station to station. M. Ronnby CC

a family affair

Middag igår på Yaya's. Om en gillar thailändsk mat och dito miljö (och det gör vi!) är det ett väldigt bra val för en familjesöndagsmiddag. Så vi gick dit (nej, vi åkte tunnelbana o buss) igår kväll och drack drinkar med paraplyer och plastpalmer i, drabbades av en hastig tropisk storm med tillhörande strömavbrott, åt het mat och drack sval öl av märkena Singha och Tiger. Tramsade och pratade och liksom bara var. Tillsammans.

En bit av Thailand. M. Ronnby CC

söndag 17 februari 2013

javel da, då drar vi ut på tur!

Och ni trodde att norrmän tillbringar söndagarna ute i naturen, på tur? Att alla Oslobor tar närmaste trikk eller tunnelbana upp på Holmenkollen för å gå på ski? Att Oslos gator fylls av vallfärdande gutter å jenter i alla åldrar, med vandringskängor på fötterna eller med bortoverskidorna över axeln, med näsorna pekande mot närmsta snötäckta skogsdunge?

Då trodde ni rätt!

Det var ju knappast som att det bara var jag och Jenny i hela stan som kommit på idén att dra upp till Sognsvann, precis. Men skogen är stor och det finns plats för alla. Dessutom imponerade det grymt att promenadvägen runt vattnet (som för övrigt är is- och snötäckt) var rejält bred och fint plogad! Bättre plogad än trottoarerna inne i själva stan. Eller trottoarer och gångvägar hemma i Byn också, för den delen!

Majorstua stasjon. © M. Ronnby

Så där fick vi oss en skön timmes pulshöjande promenad och en massa frisk luft därtill! Så himla mysigt!

Och väl hemma fixade Jenny en sallad och medan vi åt den vaknade Johanna till liv. Mera gos! Nu softar vi en stund och ikväll blir det middag ute på byen, igen. Viva la famiglia!

Sognsvannet. M. Ronnby CC

i gott sällskap

Kaffekompis...


Miau. En småländsk katt i Norge. M. Ronnby CC