torsdag 6 september 2012

så lite tid

... så många böcker att läsa. Min egen att-läsa-hög växer fortare än jag hinner beta av den. Det tycker jag om. Så här på morronkvisten funderar jag kring hur jag skulle bära mig åt för att till exempel göra en hel skolklass till... läsare. För jag är övertygad om att den som hittar en väg in till böckernas och läsningens värld verkligen lär sig något för livet. inte bara något att använda och glädjas åt hela livet, utan också ett lärande. För livet. Om livet. I livet.

Är det för sent att göra läsare av gymnasieelever som inte fått med sig sådana vanor från tidiga[re] år? Hur skulle jag göra för att ge dem möjligheten att pröva på livet som läsare och samtidigt hinna med det som ryms i ämnesplanen. Vad skulle vi läsa? När skulle vi läsa? Hur skulle vi läsa?

Så tänker jag en himmelsblå septembermorgon medan det heta, nybryggda kaffet svalnar något i muggen och min älskling sover gott. Och så kommer jag på att jag ju ska med en klass till vårt fina, fina kommunbibliotek för bokprat med en av bibliotekarierna. Det är en god början!


2 kommentarer:

Lilla gumman. sa...

Det där har jag åxå funderat över!
Jag har aldrig varit en bokläsare. På ett sätt så har jag väl kanske varit lite avundsjuk på de som kan sluka böcker. Tänk så mycket man kan lära! Tänk så många nya tankesätt man plöjer igenom! Vidga sina vyer, se på saker från ett annat håll, och sånt där.
Men så tänker jag att jag inte behöver vara avundsjuk, eftersom jag sällan har problem med att slappna av eller somna på kvällen, eller svårt för att sjunka in i andr världar med tusenvis av ton med fantasi. För jag hämtar så mycket tankesätt och fakta och fiktion och fantasi från allt annat rundt mig, både levande och olevande saker.

Jag tror det dära unset av avundsjuka ligger i den där bilden av en människa med en bok. Bilden där en människa sitter i en park full med folk, eller i en tunnelbanevagn i rushtrafik eller mitt i spädbarnsgråt, med en bok. Runt människan är en aura som inga ljud, inga dofter, inga ljus kan tränga genom. Det är bara människa och bok, just nu, just där.

DET tycker jag är coolt!

magda sa...

Underbart inlägg och sköna tankar! Tack!