lite existentiellt sådär

Grått utanför fönstret till mitt arbetsrum. Grått inuti mig. Tunt med elever. Jag har städat nu på förmiddagen. Läst in mig på några texter jag vill presentera för eleverna under de närmaste veckorna. Men det är grått, ändå. Och det där gråa är inte bra. Det drar ner mig. Jag börjar ifrågasätta mina beslut. Åtminstone hastigheten med vilken de fattats.

Missförstå mig rätt. Jag älskar honom. Så mycket. Jag ångrar ingenting. Men det händer att jag önskar att jag kunde leva i två världar. Jag önskar jag kunde ha mitt gamla liv i mitt gamla hus - där. Och ha mitt nya liv med min älskling - här. Det går naturligtvis inte. Så... jag lyssnade på mitt hjärta och valde. Jag ångrar det inte.

Men jag behöver sälja mitt hus. Tankarna på det drar. Och drar ner.

Så. Jag fokuserar på positiva saker, i stället. Bra saker. Fina saker. Jag tänker på min älskade som jag valt att leva med. Som jag vill leva med. Jag tänker på mina barn som jag just nu saknar något alldeles vanvettigt, men vet att jag under hösten kommer få stora möjligheter att träffa ordentligt. Jag tänker på fina och sköna vänner och på att vi ska mötas och umgås, vi också. Jag tänker på den elev som faktiskt kom nu på förmiddagen och som jobbade så bra, tillsammans med mig. Jag tänker på andra elever och trevliga kollegor (och försöker att inte alltför mycket sakna ett varmt och fint kollegium någon annanstans...) och på att allt blir så mycket roligare när jag slipper vara... ensam. När verksamheten kickar igång ordentligt.

Och jag tänker på helgen som ligger framför mig. Resa till världens bästa Stockholm, igen. Bo på hotell och strosa på Söder i det finaste av sällskap! Imorgon: bröllopsfest med gamla och nya vänner! Glädje!

Och så lyfter jag ändå lite...

Stugan Vid Sjön I De Djupa Skogarna - också en fin sak att tänka på...

Utsikten från verandan... Jenny och John är där nu!