De plötsligt ljusa kvällarna är underbara men förvirrande. Det är ännu svårt att greppa att klockan är nästan sju när solen lyser in genom fönstren. Men lyssnar jag inåt känner jag att det om en dryg timme drar ihop sig till under-täcket-krypning.
Arbetsdagen var ju som vilken random dag som helst. Bara två lektioner. Inga konferenser. Inga vikariatsinhopp. Inga krissamtal. Faktiskt inte en enda brandkårsutryckning. En vanlig dag, bara. Och ändå ovanlig eftersom ingen dag är den andra riktigt lik. Egentligen tog den ju inte heller slut när jag knatade hemåt. Efter att ha storhandlat inför helgen (min älskling kommer hit i morgon), dammsugit och hängt tvätt slog jag mig ner i soffan och läst ikapp twitterflödet från mitt utökade kollegium. Kollade en liten film från Mats på Tysta tankar, som jag hittade hos Anne-Marie.
Funderade på detta en stund och på hur jag ska på ett bra vis kunna testa läs- och skrivbloggen jag la upp härom dagen. För jag tror på bloggandet som ett bra verktyg för kreativt och utvecklande skrivande. Att det finns mottagare för ens texter blir så uppenbart och man vill få saker sagda. Och det blir viktigt hur man säger dessa saker så att man verkligen når mottagaren. Och vips! gick en timme till av dagen. Till arbete. Men... jag gillart!
Och nu, då? Jag tror det får bli te, tända ljus och ett long distance call...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar