lördag 31 mars 2012

shoppingtur

Igår var vi runt och kollade i lite olika butiker för att hitta ett par bra mc-stövlar. Till mig, då. Jag hittade ett par som satt riktigt skönt och som kändes lätta på foten, men ville ju kolla runt lite och sedan blev det inte av att vi körde tillbaka. Så det gjorde vi nu idag. Jag är alltså på väg att ekipera mig inför vårens och sommarens äventyr på två hjul! På torsdag hämtar älsklingen sin nya mc och sedan blir det åka av!


fredag 30 mars 2012

dagens boktips

Just nu lyssnar jag på Ron McLartys Jag minns att jag sprang.

En underbar bok om livet, om en man och om hans cykelodyssé genom USA och hur han utan att fråga söker svaren. Och finner dem.


the bends

En del morgnar när jag ska till att vakna är det som att jag befinner mig på botten av en varm, djup sjö. Sakta, sakta tar jag mig upp mot ytan. Jag kan se hur ljuset bryter igenom trots att jag inte förmår öppna ögonen. Hjärnan börjar tänka tankar. Dagtankar. Men jag kan inte öppna ögonen. Min älskling är ganska morgonpigg och det händer att han försöker prata med mig. Det går ganska bra. Men jag kan inte befalla mina ögonlock att höjas såpass att jag kan betrakta min omvärld.

Om jag stiger mot medvetandet alltför snabbt kan jag få dykarsjuka.

torsdag 29 mars 2012

pigall

En Peotidning och en Pigall. Så såg min helgnjutning ut när jag var tio år och gick i fjärde klass, på Herrhagsskolan i Karlstad.

När jag fick min veckopeng, som bestod av den svindlande summan fem kronor - när pappa kom ihåg att ge mig den... - skyndade jag mig alltid ner i hissen, sprang över gården och sneddade över Karlagatan där det fanns en kiosk på hörnet. I lugn och ro kollade jag sedan igenom utbudet av serietidningar innan jag slutligen, som alltid, bestämde mig för senaste numret av Peo. Först fanns Peo i serietidningen Dennis, men sedan kom den ut som egen tidning. Mest tror jag att jag köpte den för att Peo hade en underbar vit, liten häst. Jag drömde på den tiden om att själv få en häst. Fast så blev det ju aldrig.

Men att ligga på sängen och läsa Peo och mumsa på min Pigall - det var livet på en pinne när jag var tio år.

Idag ser min helgnjutning något annorlunda ut. Och Peo finns inte längre. Fast... en Pigall kan man ju ändå unna sig emellanåt. En torsdagslunch, till exempel.

lärarbrister

Jag pausar med en mugg te, lite yoghurt och en bit Pigall (smarr och barndomskänsla) och Lärarnas tidning som jag hittade i lunchrummet. OK, det är inte mitt fack men jag tror inte jag betraktas som femtekolonnare för att jag läser Lärarförbundets tidning. Eller?

Ett uppslag handlar om lärarutbildningen och de problem vi står inför om studenter i allt högre grad väljer andra utbildningar.

Jag läser med stort intresse och funderar på vad följden blir av att nu var sjätte blivande lärare har hoppat av sin utbildning. Och vad beror det på? Har de verkligen skrämts bort? Hur gör vi utbildningen och yrket mer attraktivt? Min egen reflektion är att vi lärare själva måste bli mer synliga i debatten och våga prata om de positiva aspekterna av vårt yrke. Fast det hade givetvis inte direkt känts fel att dessutom, enligt norsk modell, ha våra politiker i ryggen.

En del av avhoppen sker i samband med VFU-perioder, "den så kallade praktikchocken" som det uttrycks i artikeln där ett par lärarutbildare kommer till tals. Jotack. Vilken chock det kan vara har jag sett på nära håll och där kan det visserligen bero på att lärarstudenten inte riktigt funderat färdigt över sitt yrkesval - men jag tycker att lärarutbildningarna också bör ta på sig en stor del av ansvaret. Vilken bild ger de av yrket, egentligen?

undervisningstankar

Torsdag morgon. I've got that Friday feeling, på något vis. Klarblå himmel och fågelkvitter.

Dagen som ligger framför mig är välfylld. Lektioner med mycket skrivande blir det på förmiddagen. Vi jobbar med The Hunger Games i både första och andra årskursen nu och det är roligt att lägga märke till responsen. Flera av tvåorna frågade direkt om vi inte kan fortsätta med boken resten av terminen. Inte mig emot. Det finns hur mycket som helst att undervisa och arbeta kring. Nu har ju filmen haft premiär och vi kan exempelvis arbeta med tidningsartiklar kring den. Läsa och skriva recensioner eller kanske skriva debatterande inlägg kring den diskussion som uppstått kring åldersgränserna för filmen. Att undervisa med utgångspunkt från skönlitteratur är spännande, effektivt och givande.




onsdag 28 mars 2012

kiwimetoden

Sista träffen med skrivarcirkeln ikväll. Det kändes lite vemodigt att för sista gången prata skrivande och lyssna till varandras berättande, texter och dikter. Man hinner på något vis komma varandra väldigt nära samtidigt som vi förblir främlingar för varandra. Jag kommer att sakna samtalen, inspirationen och tankarna som föds i dialogen med de andra.  Men jag har fått ut mycket av de här fem träffarna. Jag är på väg nu. På väg mot något jag länge velat göra.


Jag passade på att låna med mig ett par ljudböcker när jag ändå var där, och plocka upp en fjärrlånad bok - Anne-Marie Körlings Kiwimetoden (nej, det handlar inte om någon bantningskur utan om pedagogik...) som jag så länge läst om men gärna vill läsa i. Måhända är tankarna i boken inte möjliga att överföra till gymnasieundervisningen. Eller så är det just det de är. Det är det jag vill ta reda på.

flickan och gud

Så länge hon kunde minnas hade tanken på Gud mest oroat henne. Där de andra tänkte kärlek och glädje kände hon bara en skavande skuld och en känsla av att aldrig riktigt räcka ända fram. Inte ens när hon verkligen försökte. Han var lagar och regler, hårdhet och straff. Om han ens fanns. Tvivlet fanns där länge hos henne.

Redan som litet barn, då när hon fortfarande bad sin aftonbön, försökte hon kohandla med honom. Jo, för Gud var naturligtvis en han. En sträng och obeveklig herre. Och ändå försökte hon utverka hans förlåtelse för förseelser som en riktig Gud knappast borde haft tid att ens lägga märke till och än mindre fästa något avseende vid. Förseelserna var så ringa att hon, i vuxen ålder, inte ens kunde minnas vad de handlade om. Det hon mindes var de intensiva envägssamtalen med honom där hon bedyrade att detta var sista gången hon bar sig så dumt åt och snälla, kunde han inte bara stryka ett streck över alltsammans så skulle hon aldrig mer göra en dumhet i hela sitt liv. Han svarade aldrig. Gav henne inte ens ett tecken. Han bara var stum och frånvarande.

Sedan förstod hon ju. Någonstans i de tidiga tonåren. Att han inte fanns. Att hon pratat med någon som inte bara inte lyssnade utan med någon som inte existerade. Varit otillräcklig inför. Duckat inför. Det var inte som en uppenbarelse, direkt. Mer som en smygande aning som växte till fullständig visshet. Och där någonstans föddes det dubbla utanförskapet. Upptäckten gick inte att avslöja hur som helst.

bloggare mår bättre


Enligt en undersökning är det så att vi som bloggar generellt mår lite bättre, enligt en notis från Språktidningen. Jag vet inte hur det är med andra, men själv mår jag alldeles förträffligt!


cheeesus

Hösten 2008 var jag i Malmö och kollade Jesus Christ Superstar, med Ola Salo i huvudrollen. En absolut fantastisk föreställning med underbara sångnummer, energi och nyöversatt och moderniserat libretto! Magisk!

Och nu blir det en ny uppsättning, den här gången i Stockholm. Om jag vill gå? Skiter björnarna i skogen? Har påven en lustig hatt?


grattis

G R A T T I S och K Ä R L E K 
till dig på födelsedagen, 
min älsklingsjenny!

 (Med Lillebror i soffan)



tisdag 27 mars 2012

om rädslor

Åh. Jag skriver mig glömsk av allt. Plötsligt har hela kvällen gått och jag har varken satt färg i håret eller hängt tvätt eller ens diskat. Bara skrivit och skrivit. Jag har så roligt!

Jag tänker om rädslor man hade som barn. Jag var ingen rädd unge, men ändå fanns det en del saker jag var rädd för. En sådan sak var Barnavårdsnämnden. Varje gång jag varit olydig (vilket var väldigt ofta...) trodde jag de skulle komma och ta mig. Ibland stod en schackrutig folkabuss parkerad mittemot vårt hus. Jag trodde det var deras var jag nu fick det ifrån? Min far kanske skojade om det någon gång?

Vad jag inte fattade var att hade de haft anledning att komma så hade det ju knappast varit jag som legat pyrt till.

Men våra rädslor är ju sällan särskilt rationella.

Vilka var era rädslor, när ni var barn?



(Typ såhär fast en buss, dårå. Jag undrar om det inte var ett tvätteris firmabil...)

pappersarbete

I två dagar nu, har jag letat efter ett Viktigt papper. Ett Väldigt Viktigt papper. Jag hade sånär gett upp när jag beslutade mig gå igenom några lösa blad i en pärm där detta Viktiga papper absolut inte hade att göra. Och - naturligtvis! - låg det just där. Ihopvikt inuti ett alldeles för litet kuvert. Lättnaden. Nu kan jag gå vidare med nästa uppgift jag gett mig själv.

I kväll ska jag ägna mig åt skrivande. Jag börjar med uppgifterna till skrivarcirkeln i morgon. First things first. Sedan ska jag lustskriva. Skriva för livet. Om livet.

Och inte fan fick jag någon lövkrattning utförd idag, heller. Å andra sidan är jag nyklippt, har ätit middag och en tvätt snurrar i tvättmaskinen. Och så har jag hittat det där pappret, dårå.

magdalena säger...

Jag har trillat dit igen. Börjat maniskt läsa Magdalena Ribbings sköna vett- och etikettspalt i DN. Det senaste inlägget handlar om många mäns ovana att alltför ohöljt intressera sig för andra kvinnor än den de för tillfället umgås med - om så i all vänskaplighet. Jag vet hur otroligt irriterande det kan vara eftersom jag levt i många år tillsammans med en man som inte försummade ett tillfälle att till exempel nästan köra upp på trottoarer och refuger så snart vi var ute och åkte och råkade passera en attraktiv kvinna (företrädesvis under 25...). Han la ner den verksamheten då jag började sträcka ut handen och lägga den på signalhornet - länge - så att den unga damen ifråga hoppade högt och blev lite grinig. Åtminstone la han ner det när jag var med.
Jag tycker att det är en trist och märkligt omogen vana att så låta sig distraheras att man inte kan hålla fokus på den man umgås med. Och är det ens partner är det dubbelt idiotiskt. Jag har inte märkt att kvinnor ägnar sig åt detta beteende i lika hög utsträckning som män - men i den mån de gör det är det precis lika ohyfsat och dumt. Hur svårt kan det vara att vara diskret om man nu inte uppskattar den man är tillsammans med? Så - jag röstar för alternativ 2!

månatliga besvär

Så. Nu har jag avverkat värsta morgonen i månaden. Jag har betalat mina räkningar. *phew* Tänk att det ska ta emot så? Värst är det med boendekostnaderna och bäst känns det med böcker och eventuella skivor... Men nu är det alltså över för den här gången och jag kan leva ganska obekymrat en månad till. Det kan rentav bli lite sus och dus. Man vet aldrig.

Det var mörkt när jag klev upp. Det gillas inte. Visserligen besvärjer jag mörkret med hett, svart kaffe och tända ljus - men jag hade ju just börjat glädja mig, och hämta energi ur, de ljusa morgnarna.

Dagen som ligger framför mig ser fin ut. Soldis och plusgrader och en stor hög prov som ska rättas. Handledning på uppsatsskrivande och så kika på treornas projektarbeten som nu finns utställda lite varstans i skolan. Jag ska ge mig själv en lunchpromenad, tänkte jag också. Lite livsnjut.

Och ikväll, efter frisörbesök, lövkrattning och kanske en gofika med någon skön vän, ska jag skrivaskrivaskriva!

måndag 26 mars 2012

förlöst

Jag gjorde det. Jag liksom bara satte mig ner och började skriva. Boken om mitt liv som mig själv. Till att börja med är det bara för min älskling och för mina barn. Många kapitel blir det. Ungefär trettio om jag tänkt och räknat rätt. Sedan ska jag använda en del av materialet, när det är nerskrivet och någorlunda strukturerat, och göra några helt andra riktigt spännande grejer. Det viktiga är att jag nu känner att det lossnat. Jag är på väg!

Jag är så trött att ögonen kliar men känner samtidigt en sådan energi. Jag har egentligen inte tid att sova nu! Men jag antar att jag måste.

G'natt!

l'heure bleu

Nä, det blev inte så mycket krattat. Men jag gick en inspektionsrunda på ägorna och fick undanplockat lite grunkor. Torkvindan fick jag också på plats. Troligen ligger de torra löven kvar även i morgon, så kan jag ju ta dem då. Jag har i stället letat efter ett papper. Inomhus,då. Som jag inte hittar. Jag tror det kan ligga på jobbet, så jag får väl avvakta tills i morgon även med det.

Det känns konstigt att kvällen är så ljus. Först nu är timmen såpass blå att jag kan tända ljusen i fönstret. Jag har en del skriv att ta tag i så nu slår jag strax av teven och gör det jag ska. En angenäm uppgift. Men jag är så förbankat törstig. Måste nog ner till affären och köpa upp mig på några flaskor bubbelvatten (med små bubblor).

mind-boggling

Älsklingen visade mig en bild i Metro: "Ser du vad som är fel på fotot?"...

Jag tittade och tittade... tills han berättade att det inte är ett foto. Det är en blyertsteckning, av Paul Cadden. Galet läckert! Titta, njut och googla själva!

sommartid

Det kommer att behövas mer än ett dygn för att få min kropp och hjärna att gå på det här med sommartiden. Men när den väl gjort det kommer jag att glädjas åt fler ljusa timmar efter jobbet. Planen för idag är att kratta ur löv ur gräsmattan och under buskar. Och jag tror det är ganska riskfritt vad gäller kylan så att jag också kan plantera lite påskliljor och annat najsigt i utekrukorna vid grinden och på trapporna.

Ett visst pysselsug gör sig gällande också. Jag har lust på en väska. Vi får väl se vad som kan åstadkommas. Jag har ju en del skrivande också...

Just nu ska dock kaffemuggen fyllas på och mina morning pages skrivas.

söndag 25 mars 2012

kvällens dikt

Preventivsöndagen

Om Hamlets moder hade haft pessar
så hade aldrig dramat blivit skrivet.
Hur kunna vi i förväg få ett svar
på vad för slags person vi vill ge livet?
Om Henry Millers mamma ätit piller
så funnes kanske inte Henry Miller.

(Ur Postilla.Tage Danielsson)

man kan undra lite...

... vad livet egentligen är. En räcka märkliga sammanträffanden och slumpar - eller resultatet av ihärdigt planerande, av visioner och målmedvetna ansträngningar?

Vi samtalar om det ikväll. Varför allt blev som det blev. Hur livet hade kunnat bli om vi bara... eller om vi inte. Och det märkliga, det förunderliga i att livet hann upp oss. Att något vi uppfattar som Rättvisa kom ifatt oss. Och hur vi båda vill - måste - förvalta det vi fått. Hur vi liksom kan veta att detta aldrig någonsin ska komma att tas för givet, eller slarvas bort. Och inte då heller.

bilder

Vattenpölen finns i skogen här bredvid. Det är tre veckor mellan bilderna.

så kasst och ändå... inte

Jo. Jag vet. Jag är kass med uppdateringar på helgerna. Men tro mig - ni vill inte läsa om gosiga sovmornar, långsamma frukostar, solskenspromenader, soffhäng, matlagning och alfapetspel hela tiden. Inte heller om en massa skratt, blues, mera sol - fast ute på altanen, goda viner, sommarplaner och tillbakablickar. Inte ens om diskussioner kring allt från relationer och inredning till politik och motorcyklar. Det vill ni inte. Och det är just sådant som mina helger består av just nu.

Men vi isolerar oss inte, egentligen. Folk kommer och går i huset och igår var vi både på husesyn hos grannen och i Kil för att fika och fira att Fanny fyllt femton. Prinsesstårta, cellospel och snack. Trivsamt med la famiglia!

Sommartid idag, alltså. Jag har inga problem med att komma mig upp även om jag tycker att det är en fullständigt värdelös idé. Dessutom tyder viss forskning på att det till och med kan vara farligt för hälsan. Där ser man. Men oavsett vad det står för tid på klockan känns det att det är om inte sommar så i alla fall vår. På riktigt. Okej, det blir nog bakslag nästa helg, med snöblask och elände, men ändå - krokusar, våreld, påskliljor och stockrosor börjar dyka upp i rabatterna liksom blåsippor och tussilago i gläntor och dikeskanter. Solen värmer skönt och liksom drar ut en ur huset. Idag kan det nog bli en vända till havet, höll jag på att säga. Det blir det naturligtvis inte, men väl en tur till Vänern som väl ändå kan sägas vara ett innanhav. Fika ska tas med. Filtar. Och jag lånar med mig älsklingens teleobjektiv ifall det dyker upp något intressant vid horisonten. Och kanske makrot också - ifall jag får för mig att ofreda småkryp.

Länk

lördag 24 mars 2012

kvällens dikt

All the World's a Stage

All the world's a stage,
And all the men and women merely players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages. At first, the infant,
Mewling and puking in the nurse's arms.
Then the whining schoolboy, with his satchel
And shining morning face, creeping like snail
Unwillingly to school. And then the lover,
Sighing like furnace, with a woeful ballad
Made to his mistress' eyebrow. Then a soldier,
Full of strange oaths and bearded like the pard,
Jealous in honor, sudden and quick in quarrel,
Seeking the bubble reputation
Even in the cannon's mouth. And then the justice,
In fair round belly with good capon lined,
With eyes severe and beard of formal cut,
Full of wise saws and modern instances;
And so he plays his part. The sixth age shifts
Into the lean and slippered pantaloon,
With spectacles on nose and pouch on side;
His youthful hose, well saved, a world too wide
For his shrunk shank, and his big manly voice,
Turning again toward childish treble, pipes
And whistles in his sound. Last scene of all,
That ends this strange eventful history,
Is second childishness and mere oblivion,
Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.

(William Shakespeare)

i natt...

... är det Tranenatten. Kanske har de värmländska tranorna inte koll på detta - vad vet jag? - men hemma i Emmajävlaboda har de det. Innan jag körde norrut ställde jag fram mina stövlar, på en strategisk plats. Månne om jag hittar något smarrigt i dem när jag kommer hem?

mysmjukfinlördag

Sovmorgon. Kaffe. Elling.

om lycka... om glädje...

När var du lycklig som barn? När är du lycklig nuförtiden? Vad är lycka, egentligen?

När var jag lycklig som barn? Jag vet inte riktigt säkert. När jag försöker komma på det tror jag att den lycka man upplever som barn är något helt annat än den betydelse som den vuxna personen lägger i begreppet - för barnet.

Men kanske är det så att de roliga och fina minnena från barndomen härrör ur någon slags lyckokänsla? I så fall var jag lycklig i leken. Jag var lycklig när jag och pappa sjöng Evert Taubevisor. När jag satt i morfars knä och vi pysslade eller när mormor och jag spelade Fia med knuff. Och jag var lycklig när jag lekte vilda lekar på mer eller mindre förbjuden mark, långt från vakande vuxenögon och dito öron. Jag var också lycklig under regniga sommardagar då Mats och jag låg i hammocken, som skyddades av ett stort plastöverdrag så att vi satt som i ett tält, och åt godis och läste drivor av serietidningar. Fantomen. Delta 99. Modesty Blaise. Kalle Anka. Och jag var lycklig vid havet.

När jag idag, som vuxen, ser tillbaka på min barndom tänker jag att jag nog var ett ganska lyckligt barn, ändå. Ända upp mot tonåren var det mesta rätt okej även om utanförskapet skavde ibland. Jag hade ju ändå kompisar och kusiner och dessutom ett rikt fantasiliv som gjorde att jag kunde sysselsätta mig i det oändliga, alldeles på egen hand. Och jag hade böckerna.

Men vad är då detta som vi benämner "lycka"? Det finns antagligen lika många definitioner som det finns människor. Jag tror lyckan är en subjektiv företeelse. Och jag tror den är små, hastigt förbiilande ögonblick av tillfredsställelse, av lugn och av bekräftade känslor och förhoppningar. Tror jag.

Kanske är det som Kahlil Gibrans profet säger: "Er glädje är er sorg oförställd"?

fredag 23 mars 2012

kvällens dikt

En diktsvit från höften, till Kosta Boda (med en blinkning till Jugnelius skriven på ett tåg igår när solen sken typ.



Kärleken är gjord av glas

& glas är gjort av kärlek,
sen är det inte mer med det…


I

(Varje skönhet kan spricka
Meden minnet av den är evigt.)

Kärleken är två smälta munnar för evigt fixerade mot varandra

Kärleken är genomskinlig och skör och rymmer pressade frukter, rymmer
porlande berusning rymmer
inget annat än möjligheten att rymma

Kärleken kan mycket riktigt ställas i en hylla bakom dörrar av glas
för att inte dammas ner, plockas fram bara till finare tillfällen
som kanske till jul eller melodifestvialfinal,
kärleken kan vara för fin för måndagar.

Kärleken kan också slängas bakom ryggen när man druckit upp den
kärleken kan vare helig och sparsmakad
eller handskas med i flerpack.
När man har många billiga istället för få som man verkligen gillar
då gör det inte lika mycket om de går sönder
eftersom man inte brydde sig över huvudtaget
Vissa kärlekar har man bara för att de är praktiska
och lätta att stapla.

Kärleken är ett förföriskt material, som ögat gärna vill tycka om
Kärleken smörar och flörtar och liksom tränger sig på och in
inte bara genom munnar utan också andra slags hål.
Det kan bli otäckt.
Kärleken är inte att lita på
Plötsligt kan den kastas i väggen och gå sönder
Eller än värre, kastat hårt mot en själv så att man själv går sönder
Kärleken kan likna vinden,
Men också isen.

Kärleken är inte evigt, den rör sig och skiftar form men alltid
så vill den dig något. Alltid.

Först flyter kärleken och allt är varmt
Sedan stelnar den och allt blir kallt och då
kan man lika gärna sälja den.

Det finns kärlek som är fin och kärlek som är för fattiga människor
Fattiga människor har sällan känslor
för stil och finess.
Fattiga människor har inte tid att njuta
de vill bara bli fulla så fort som möjligt.
Det är allt lite synd om dem.

Den finaste kärleken är den tunna, den som spricker så fort du slarvar
Den som kräver din totala närvaro,
obarmhärtigt.

Den som vill att mellanrummet mellan mun och njutning
ska vara tunn som självaste luften
Spunnen av ljus
Inget annat än ljus
En kärlek att dö för.

ll

Den finaste av kärlekar,
är den som är blåst av en mun och därför liknar en mun
Den finaste av kärlekar är den
som verkligen vill dig något
och inte bara bli glodd och tittad på
den som vill ge sin skönhet till dig
inte för att söva, men för att störa
den som om galler finns, vill visa galler

sjung med:
för bara den som ser sitt fängelse
kan bryta sig ut ur det.

(- Jojo. Precis som man för att överklaga sin dom
faktiskt först måste få reda på den….)


IlI.

Under läppstiftet en inskription;
V a k n a e l l e r d ö .


de putande läpparna
är inte enkla, aldrig bara enkla

de är livsfarliga.

© BOB HANSSON
(Och här lånade jag den...)

hemkomst

Den envetna marssolen tvingar mig ut. Jag kämpar i och för sig inte emot. Hur irriterande det än kan vara när den långa sidluggen hela tiden blåser över ögonen så förlåter ändå mjukheten i brisen allt. Och hur hårt jag än måste kisa, eftersom jag valde bort linserna och därmed också solglasögonen, så är solvärmen mot mitt trötta ansikte som den finaste lyckosmekning.

Jag går genom skogen och kommer ut på den gamla landsvägen som går in mot människobyn. Fågelsången är nästan bedövande och det luktar sött och liksom hopp. En lycklig stund. En annan by än min By. Men ändå så bekant. Liksom lite min i alla fall. Jag strosar runt i det lilla centrumet och funderar allvarligt på om det kanske är dags att begå uteserveringspremiär när jag ser att det lilla konditoriet fått ut möblerna och att de står mot en läig solvägg. Men jag vet en ännu mer inbjudande solvägg vid min älsklings hus och jag lovar mig själv att sitta där när jag kommer hem igen.

Jag sitter här nu. I tunn, kortärmad topp, kjol och tunna strumpor. Jag trodde jag skulle behöva en varm jacka att värma ryggen med, men istället rullar jag ihop den och använder den som kudde under mina skolösa fötter som jag lagt upp på en annan stol. Skorna står bredvid. Jag trodde jag skulle frysa utan dem. Då och då tar jag en klunk ur den svarta kaffemuggen på bordet bredvid mig. Jag läser lite om det värmländska musiklivet och inser att vad jag än känner och tänker om alla mina år på bästkusten så är det nog ändå värmlänning jag är. Här är jag som mest hemma. Här känner jag att jag har många små, fina rottrådar som fortfarande förbinder mig med landskapet och människorna. Rötter helt enkelt. Här. Mina. Jag är... hemma här.

Jag lutar mig tillbaka i stolen. Blundar och vänder ansiktet mot solen. Det hettar. I skogen på andra sidan den lilla vägen hör jag en hackspett. Eller om det är en spillkråka. Eller kanske en gröngöling? Låter gör den i alla fall och jag tycker det låter trivsamt.

Om en stund kommer min älskling hem från jobbet. Han vet inte om det än, men vi ska sitta en stund här i solen. Ta ett glas vin. Småprata. Njuta av det oerhörda och fantastiska. Att vi har varandra.

skrivarfredag

Jag avrundar arbetsveckan på mitt eget vis. Liten sovmorgon, det finaste morronkaffesällskapet och sedan en förmiddag med läsning och skrivande. Jag lyssnar på P1 och småmyser över en överraskning från min älskling i form av två fina kassar i snygga tyger, den ena i synnerligen fint linne (från Klässbol?), och med ett roligt innehåll - bland annat en packe skrifter fulla av värmländsk kultur. Ett lån, från en vän till oss, som jag ska plöja igenom idag.

Redan medan jag bläddrar i den första drar minnena iväg med mig och jag minns en historieberättande dam, som kunde hela Dalby socken och dess historia, på sina fem fingrar. Jag googlar upp hennes namn och minsann om hon inte finns där, trots att hon själv gått ur tiden för länge sedan. Där är hennes berättelser som jag minns dem från hennes finrum med kokkaffe i tunna koppar och sockerkringlor till det... och fotografierna hon hade på väggarna, eller tog fram och visade mig. Jag är glad att hon blev färdig med boken hon arbetade med så att de människorna lever vidare och talar med oss över tid och rum.

Dags att brygga på en kanna till och försvinna in i läsningen en stund.

torsdag 22 mars 2012

kvällens dikt

Inom dig finns en konstnär
du inte känner till... Säg ja
snabbt om du vet det, om
du har vetat det
sedan tidernas
begynnelse.

(Jalai Ud-Din Rumi)

on the road

the jury

Förra veckan hade vi temadag om sex och samlevnad här på skolan. Idag är det dags för den enväldiga och fullständigt omutliga juryn att utse de fem bästa alstren från textverkstaden vi hade. En verkligt grannlaga uppgift då de absolut flesta är riktigt, riktigt bra!

På onsdag meddelas vinnarna. Jag anar att det dessutom blir ett och annat hedersomnämnande - både för innehåll och utförande!

tio minuter

Nu: tio minuters andrum i en i övrigt oavbruten arbetsdag. En sådan dag, helt enkelt. Men jag klagar inte. För jag har roligt. Och minsann om inte mina elever verkar ha det också! Energin när de arbetar med sina spoken-word-texter tar man inte miste på!

Och nu: jag kanske hinner med en mugg te innan jag och industrieleverna far till Indien för att studera hinduism tillsammans.

Ciao!

en ny bekantskap

Jag trodde jag läst det mesta av Astrid Lindgren, utom hennes pjäser (men av dem har jag i alla fall läst Ingen rövare finns i skogen) men igår kväll när skrivarcirkeln passade på att lyssna till besökande Maria Nilson fick vi stifta bekantskap med Astrids tidiga hjältinna Kati. Det kändes riktigt intressant och förvånansvärt fräscht att höra Maria berätta om närläsning av böckerna om Kati och hur Astrid, genom bokens hjältinna, framför en ganska så vass samhällskritik - mitt ibland humorn och skratten. En supersnabb hjältebibliotekarie lyckades, under den korta föreläsningens gång, hinna ner i källaren och minsann hitta de tre böckerna om Kati. Jag ska faktiskt låna och läsa dem. Bara för mitt höga nöjes skull.














(Någon av er som känner igen/har läst dessa?)


Annars sätter skrivarcirkeln igång så mycket i mitt tanke- och själsliv. Jag får uppslag och ingångar. Den struktur jag vet mig behöva tar form. Först inuti mitt huvud och sedan ska jag rita ner den på ett vanligt papper. Old school. Jag behöver det väldigt visuella. Men det händer mig nu. Något är i vardande. Jag vet ännu inte vad eller hur, men jag anar det som den islossning man brukar slå vad om uppe i min ungdoms Klarälvsdal. Däruppe fryser man fast en flotte på älven om hösten och sedan slår man vad om när isen ska släppa den och låta den segla iväg. Men vi ska nog inte ha någon vadslagning här i bloggen. För när det lossnar kan jag kanske inte säga det. Inte just då i alla fall - av rädsla för att jinxa alltihop.

Dagen idag är arbete precis hela dagen. Ända in i kaklet ska jag innan jag kan sätta mig bakom ratten och köra norrut, i sällskap av Aino Trosell och hennes Hjärtblad. I slutet av resan väntar min älskling.

Jag laddar med kaffe, tända ljus och nyheter på P1 här vid mitt köksbord. Ute är det grått och disigt, men yr.no säger att det ska bli både soligt och varmt och det tar jag fasta på! Solglajjer på!

onsdag 21 mars 2012

kvällens dikt

Men

When I was young, I used to
Watch behind the curtains
As men walked up and down the street. Wino men, old men.
Young men sharp as mustard.
See them. Men are always
Going somewhere.
They knew I was there. Fifteen
Years old and starving for them.
Under my window, they would pauses,
Their shoulders high like the
Breasts of a young girl,
Jacket tails slapping over
Those behinds,
Men.

One day they hold you in the
Palms of their hands, gentle, as if you
Were the last raw egg in the world. Then
They tighten up. Just a little. The
First squeeze is nice. A quick hug.
Soft into your defenselessness. A little
More. The hurt begins. Wrench out a
Smile that slides around the fear. When the
Air disappears,
Your mind pops, exploding fiercely, briefly,
Like the head of a kitchen match. Shattered.
It is your juice
That runs down their legs. Staining their shoes.
When the earth rights itself again,
And taste tries to return to the tongue,
Your body has slammed shut. Forever.
No keys exist.

Then the window draws full upon
Your mind. There, just beyond
The sway of curtains, men walk.
Knowing something.
Going someplace.
But this time, I will simply
Stand and watch.

Maybe.

(Maya Angelou)

en tacksam elev

Matilda skickade mig den här helt underbart söta länken...

(Klicka på bilden!)

... och kom sen inte och säg att elever inte uppskattar undervisning!

läsetips

Jag har en ny läsfavorit! Magdalena Ribbings etikettsspalt har fått stryka på foten till förmån för en annan DN-spalt, nämligen FRÅGA BIBLIOTEKARIEN. Synnerligen cool! Läs, bli upplyst och - fnissa!



Länk

muntert värre

På ledarplats i dagens DN kan man läsa vidare om kommande lärarbrist och inte ser det alltför muntert ut. Och inte kunde skribenten heller hålla sina skrivarfingrar från den finska syltburken heller, vilket framkallade en del diafragmasammandragningar hos mig. Men jag fick ändå behålla morronkaffet. Jag säger inte att det korrelerar, men... samtidigt som Finland uppvisar fina skolresultat har de också ett av Europas mest skrämmande självmordstal, bland unga män. I'm just sayin'.

Jan Björklund har nu börjat tagga ner värsta reformivern och talar om tålamod. Joråsåatte...

Vad gäller tankarna kring statushöjandet av yrket; de enda som kan höja statusen* är vi som arbetar i skolan själva. Jag kommer att upprepa detta tills tungan trillar av. Det handlar inte om att ändra vårt görande så mycket som att synliggöra det vi redan gör. Göra våra röster hörda i mediabruset. Delta i debatten. Ta plats! Att för oss själva återupprätta vår yrkesstolthet och yrkessjälvkänsla. Individuellt och kollektivt. Och det görs svårligen i det tysta...

Jag tycker att Anne-Marie uttrycker mycket kloka tankar här.


*Sedan kan det mycket väl vara så att bättre utbildningar, högre löner etc gör sitt till. Men i sig själva är detta knappast incitament för högre status. IMO.

njutbart

Tända ljus vid mitt köksbord. P1-nyheter. Kaffe - nybryggt, hett och svart. Gårkvällens knäckebrödsbak blev lyckat. Jag bryter en liten bit till frukost. Brer den sista klatten aroniamarmelad på den. En njutbar morgon.

Utanför mitt fönster syns alltmer av himlen mellan tunna vita, guldrosa soluppgångsmoln. Termometern visar nio plusgrader. Det blir en fin dag. Snart dags att ta fram vårjackan, tänker jag! Vilket i mitt fall är en symbolisk handling. Jag har fler än en jacka som kan fungera som "vårjacka" och dessutom använder jag dem som höstjacka också.

Soptunnan utdragen till gatan. En tvätt just hängd. Pelletsbrännaren mullrar fint nere i pannrummet. En koltrast pinnar runt på gräsmattan. Jobbar och står i. Själv lutar jag mig tillbaka och tänker på dagen som ligger framför mig.

Idag ska vi arbeta med spoken word på en av mina lektioner. Kolla youtubeklipp, förstås. Och göra eget. Som lärare vill jag också modella hur man kan göra. Visa att det inte behöver vara så svårt. Eller pretentiöst. Inte ens särskilt långt. Jag tänkte översätta en dikt jag gjort själv...

Önskelista

Lite respekt. Ska det vara så jävla svårt, va'?
Lite tillit. Vad är problemet?
Lite uppmuntran. Är verkligen avund en slags beröm?
Lite frihet. Kan du släppa ditt patologiska kontrollbehov?

Så. Typ.

För övrigt är det tentavaktande åt kollega, litteraturlektion med C-kursen, möte kring Englandsresan, handledning och rättning av deltenta i religionskunskap. Bland annat. Jag hinner då aldrig ha tråkigt på jobbet.

Och i kväll är det skrivarcirkel igen!

tisdag 20 mars 2012

kvällens dikt

Tanke om tolerans

Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv, och så fann
nån sorts mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:
att då gäller denna sanning bara mej.

(Tage Danielsson)

en slags upprop

Just nu på P1: Lärarbrist i Sverige om några år. Varför? De två stora förklaringarna är som vanligt låg lön (jämfört OECD) och låg status (jämfört med vad, egentligen?).

Varför har vi lärare tillåtit att medias bild av vårt yrke och vår arbetsplats, skolan, blivit så ensidigt negativ? Hur kunde detta få ske? Skäms på oss!

Jag tycker som Anne-Marie härförleden. Låt oss resa på oss och visa vad vi faktiskt gör! Låt oss tysta den trista kritiken, räta på ryggarna och visa att vi är skickliga pedagoger med gedigna ämneskunskaper som undervisar och gör skillnad för tusentals unga människor varje dag! Låt oss vara stolta över vårt arbete - inte bara oss emellan utan ute i det offentliga rummet!

Är ni med?



Och om någon säger "Finland" igen så kräks jag. No offence, finländare... Ni har säkert inte bett om att ständigt dras upp i debatten - lika lite som forna tiders elever bett om att stigmatiseras som klassens ljus...

gud i kreativitetsprocessen?

Jag lyckades hitta ett exemplar av Julia Camerons The Artist's Way på Bokbörsen. Härligt! Jag finner många av övningarna väldigt inspirerande. Men. Jag stör mig samtidigt på hur hon hela tiden drar in gudskonceptet i den kreativa processen. Uttalanden av typen “You do not need to work to become spiritual. You are spiritual; you need only to remember that fact. Spirit is within you. God is within you”. För mig har han sannerligen ingen del i min kreativitet. Eller snarare - inte alls på det sättet som Julia tänker sig...

i'm not much of a statistician

När jag pluggade på högskolan var det obligatoriskt att ta en statistikkurs inför arbetet med uppsatserna. Jag antar att det fortfarande är så på högskolor och universitet. Det enda roliga med den kursen var kurslitteraturen: Statistikens grunder av Staffan Stukat, statistiker. Som språkmänniska måste man bara gilla just det.

Men. För ett tag sedan såg jag ett teveprogram, en söndagskväll, som fick mig att inse både hur statistik funkar och hur sjukt roligt det - under rätt förutsättningar - kan vara! Givetvis försvann klippet från SVT Play lika fort som en löning och inte fasen kunde jag komma ihåg namnet på mannen som gjorde det hela så intressant, heller. Inte förrän idag då jag snubblade över hans namn hos Jan Lenander, vars blogg jag läser tämligen troget. Och sedan *lycka* så fann jag programmet på Youtube.

Ladies and gentlemen. Jag ger er... Hans Rosling and The Joy of Statistics!

Joy of stats 1 - Crime spotting
Joy of stats 2 - Averages
Joy of stats 3 - Florence Nightingale
Joy of stats 4 - saknas...
Joy of stats 5 - Correlation
Joy of stats 6 - Automatic translation

google translate

Många av mina elever förlitar sig fortfarande i alltför hög grad på Google Translate. Det är det tydligen en del andra som också gör.

I Babelbloggen hittar jag ett exempel på hur en boköversättning skulle se ut om översättaren använde Googles översättningsprogram i stället för sina egna språkkunskaper och sin egen känsla för en författare och hans språk.

Det här kan vi kika på, och samtala kring, på en lektion!


Länk

equinox

Vårdagjämning idag. Ska man vara helt korrekt har den redan inträffat. Klockan 05:14. Då sov jag ännu. Djupt och gott. Små glimtar av drömda ting svävar förbi mitt medvetande och nuddar vid det, när jag vaknar. Fragment, bara. Men ändå. Det är ändå något. Och jag vaknar också med en idé till en dialog att skriva ner. Det är en av uppgifterna till skrivarcirkeln i morgon, men det är också en del av det skrivande som nu har antagit en något fastare form än tidigare. Eftersom skrivarblocket låg i den tomma sidan av sängen kunde jag snabbt skriva ner idén.

Skriva. Morning pages. Det är inte så enkelt att verkligen göra det varje morgon. När min älskling varit här har jag inte skrivit något alls. Varför, frågar jag mig. Och jag kommer fram till att det inte har med honom att göra, utan med mig själv. Jag är rädd. Rädd att verka pretto. Att ta mig själv på alltför stort allvar. Och hur korkat är inte det, då? Måste man inte ta sig själv på allvar för att det ska bli något av saker och ting i ens liv? Jag varken räds eller blygs att ta mig själv på fullt allvar i min yrkesroll - hur skulle det annars bli för mina elever? Om inte jag tar min undervisning på allvar så lär ju knappast de göra det heller. Och... om jag inte tar mitt skrivande på allvar - hur ska det då kunna bli något vettigt av det?

Så. Jag ska skärpa mig. Ge mig själv mitt allvar.

Hela livet är allvarligt. Vi har bara ett. Och vi måste ta det på allvar, så att vi inte missar att leva det fullt ut. Så vi inte slarvar bort glädjen, kärleken och de oändliga möjligheterna.

måndag 19 mars 2012

kvällens dikt

Ett moln i byxor

Prolog

Dom tankar
som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat
här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år.

Ni ömsinta
vill älska till violiner!
dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.
Men ingen kan vända ut och in på er
tills ni blir bara läppar som jag!

Kom ska jag lära er -
byråkratissor korrekta som en liga av änglar
batistklädda i de eleganta gemaken.

Som håglöst bläddrar genom läpparna
som köksan genom sidorna i kokboken.

Om ni vill -
blir jag bara en kropp som kreverar
- i en annan tonart himmelens lyror -
om ni vill -
kan jag uppträda ömt och belevat
- inte en karl men ett moln i byxor!

(Vladimir Majakovskij)

fulla dagar

Jag fyller mina dagar. Eller om de fylls för mig. Ibland tänker jag att det är så.

Jag låter en klass arbeta med första kapitlet i The Hunger Games. Först frågar jag vad de brukar se på teve och det första svaret som dyker upp är Big Brother vilket ju helt naturligt leder oss in på andra realityserier och samtal kring hur långt man kan gå i underhållningens namn...

Eftersom jag inte har ljudboken läser jag högt. Det blir snabbt stilla och det blir tydligt att vi alla har gemensamt fokus på berättelsen om Katniss och livet i District 12. Jag uppmuntrar eleverna att följa med när jag läser och, som alltid, ha pennan i handen så att de snabbt kan markera ord eller uttryck som är nya för dem. När läsningen är klar tar var och en reda på sina ord och försöker företrädesvis hitta synonymer eller förklaringar på engelska. Svenska har ingen plats i vårt engelska klassrum.

Nästa lektion arbetar vi med textinnehåll och textförståelse. Det blir en del grammatikarbete också och, som avrundning, en skrivuppgift. Sedan: utvärdering.

Innan lektionen är det resurs- och utvecklingssamtal med chefen. Vi pratar arbetssituation, kompetensutveckling och framtid. Tjänstefördelning och uppdrag. Lön. Och jag lägger korten på bordet när det gäller hur min höst kan tänkas se ut. Ärlighet och öppenhet är en förutsättning för oss båda, tänker jag.

Eftermiddagen går, via samtal med kollegor, åt till efterarbete efter lördagens tenta och förberedelse inför morgondagens. Jag har egentligen tanken att kanske gå hem lite tidigare för att sätta mig med lite rättningar men kommer på andra, bättre, tankar. Jag kan ju göra en del av det i morgon när jag vaktar tentan då.

Väl hemma väntar dammsugaren och pelletsbrännaren/pannan på min uppmärksamhet. Och förstås ett long distance call...

Resten av kvällen får bli arbete med uppgifter till skrivarcirkeln. Och tedrickande. Mysigt värre!

om träning i läsning

Ingen idrottsman- eller kvinna skulle drömma om att ställa upp otränad inför en tävling. Och ingen tror nog på allvar att man kan förbättra konditionen utan att motionera. Men hur många tänker sig att även en god läsare har fått ägna sig åt målmedveten träning för att uppnå detta?

Anne-Marie länkar till den här mycket bra artikeln i Litteraturmagazinet. Jag rekommenderar den!

(High five!)

hjärta kulturtanterna!

Här på jobbet ligger gårdagens DN och jag tar mig en liten stund att ögna igenom den. Jag fastnar direkt för en artikel i kulturdelen: Älskade kulturtant. Utan henne stannar kultur-Sverige. Artikeln (som ännu inte föreligger i nätversion) redovisar statistik som visar att dessa (vi?) som lite nedlåtande, och överseende, kallas "kulturtanter" är de som faktiskt bär upp kultursverige genom sin kulturkonsumtion. Vilka är i majoritet bland teater- eller balett/danspubliken? Kulturtanten. Vem besöker Bokmässan? Kulturtanten. Vem frekventerar bibblan mest? Kulturtanten. Vem är den meste museibesökaren? Kulturtanten. Vem står för det mesta av skönlitteraturläsandet? Kulturtanten. Och - hör och häpna! - kulturtanterna är t o m något fler än männen på pop- och rockspelningar! Sug på den, va'!

Det är verkligen sant, det där som sades av numera nedlagda Lärare i Allmänhet, på Facebook: Gudrun Sjödénkläderna är egentligen superhjältemantlar!

resan går vidare

Vardagsmorgon med kaffe, tända ljus och älsklingen är jag inte bortskämd med. Så min vecka har startat ovanligt fint. Nu har han kört norrut och jag tar tag i dagen.

Mycket att göra idag; inledningsvis Resurs- och Utvecklingssamtal med min chef. Det är alltid spännande och intressant. Direkt därefter lektion. Jag har modellat fram hur jag och en klass skulle kunna använda The Hunger Games som lärobok i engelska och idag (och ett par lektioner framåt) tänkte jag pröva mina idéer tillsammans med en klass. Därefter har jag en rejäl hög med tentor (bl a i religion) att ta tag i.

Men först ska jag ju dricka morronkaffe, lyssna på P1-nyheter och fejsboka. En sak som jag funderar mycket över på facebook är alla dessa upprop för än det ena och än det andra. Och jag noterar hur tragedier och skamfläckar som exempelvis krigsövergrepp, mobbning, barnslaveri och hemlöshet ofta får betydligt mindre uppmärksamhet än inlägg och länkar om diverse djur som far illa. Inte så att det inte är behjärtansvärt och viktigt att värna om djuren (för det är det) men har inte fokus blivit lite skevt när man bryr sig mer om djur som far illa än om människor som gör det - vilket alltså ofta verkar vara fallet?

söndag 18 mars 2012

kvällens dikt

On the Road to T'ien-T- Ai

On the Road to T'ien-T- Ai
Wrapped, surrounded by ten thousand mountains
Cut off, no place to go...

Until you're here, there's no way to get here.
Once you're here, there's no way to go.


(Mei Yuan)

tredje dumsöndagen före påsk

(Forsen i Åfors)

När jag vaknade i morse utnämnde jag det här till den tredje dumsöndagen före påsk. Jag är lite oförtjust i söndagar eftersom de ofta innebär avsked. Skilsmässa. Lång bilfärd mot ensamhet. Början på dagar av saknad och längtan.

Det var innan min älskling avslöjat sin genialiska plan: att inte köra hem förrän imorgon.

Droppet från taket, som jag hör på ovanvåningen, kommer inte från smältande is. Den är sedan länge försvunnen. Det har regnat i natt. Och allt är gråttvåttgrått. En dag att stanna inne. Tända ljus. Lösa korsord och småprata och kolla faktateve. Brygga på en kanna till och mumsa i sig en bit focaccia. Sitta inne och kika ut. Laga en god middag någonstans därborta i eftermiddagen. Dessförinnan: Vem-vet-mest-maraton. Värme. Närhet. Kärlek.



Ibland kan man faktiskt få precis allt man önskar sig.

lördag 17 mars 2012

kvällens dikt

Contemplating Hell

Contemplating Hell, as I once heard it,
My brother Shelley found it to be a place
Much like the city of London. I,
Who do not live in London, but in Los Angeles,
Find, contemplating Hell, that it
Must be even more like Los Angeles.

Also in Hell,
I do not doubt it, there exist these opulent gardens
With flowers as large as trees, wilting, of course,
Very quickly, if they are not watered with very expensive water. And fruit markets
With great leaps of fruit, which nonetheless

Possess neither scent nor taste. And endless trains of autos,
Lighter than their own shadows, swifter than
Foolish thoughts, shimmering vehicles, in which
Rosy people, coming from nowhere, go nowhere.
And houses, designed for happiness, standing empty,
Even when inhabited.

Even the houses in Hell are not all ugly.
But concern about being thrown into the street
Consumes the inhabitants of the villas no less
Than the inhabitants of the barracks.


(Bertolt Brecht)

glas

Kärleken är gjord av glas

& glas är gjort av kärlek,
sen är det inte mer med det…

(Bob Hansson)

ta en till...

Jan Lenander bjuder oss ännu en syrlig karamell.