onsdag 11 januari 2012

så trött, så trött

Huvudvärken från helvetet vill inte släppa taget. Orkar inte sticka färdigt den röda tubsjalen. Orkar inte läsa. Orkar inte koncentrera mig på teven. I omgångar får jag lindring av fina long distance calls från min älskling och en längtan efter nackmassage föds. Jeffla avstånd.

Jag hade behövt vara med min älskling nu. Få hans hjälp att hålla alla tankar på replängds avstånd - eller helst köra bort dem helt.

Ingeningeningen ska behöva dö ensam. Jag vet att jag kanske är morbid men jag kan inte hindra mig själv från att tänka tankarna om hans sista veckor. Sista dagar. I vilket skick han måste ha varit, vad han tänkte och om han fick hallucinationer och om vad som händer med en människas kropp som ligger död i dagar. Veckor.

Men jag tänker också på vårvinterdagar ute vid Torö och Gålö. Midsommarfika med kaffe och morotskaka vid Tyresö slott. Porvai Express på en pytteliten indisk krog på Ringvägen. En flaska vin och hetsiga diskussioner uppe på berget ovanför Tantos kolonistugor. Vintriga promenader pulsandes i djup snö, vid Drevan och runt Flaten. Musiktips och poesitips och konsertbesök och ännu mer hetsiga diskussioner kring huruvida en viss musiker är en sopa eller ej (där huvudregeln var att alltid racka ner på den andres favoriter) - eller vikten av att vara en God Människa. Roliga mejl och väldigt goda varma mackor. Dissekering av Manowars texter. Sådant som vänskap består av. Näst Ingalill är (nej... var...) han den som lärt (lärde...) mig mest om att hitta intressanta ställen i Stockholm och dess omgivningar. Upptäcka grönskan och smultronställena.

Till sist kapitulerar jag och trycker i mig ett par Panodil Zapp. Sängen nästa. Måste sova. Länge.

4 kommentarer:

Lilla gumman. sa...

Kram från mig i riktning sydost.

magda sa...

Kram nordvästerut!

pärlbesatt sa...

Kram från Stockholmsupptäckaren nr 1. :´(

Och samtidigt som det är supersorgligt för honom, dig och andra som tyckte om honom, så är jag glad att du idag har någon att trängta efter, som kan trösta dig aldrig så lite! Lite lite lättare att bära det sorgliga då, förhoppningsvis.

magda sa...

Så är det ju, Pärlisen. För Peter är det lugnt nu. Han sitter i en vassrugge någonstans, i en brassestol, och fiskar och har kaffe och macka tillhands. Ett par svala öl också. Solen lyser på honom.

Det är ju tungt för oss som är kvar, men jag kommer till ro med detta. Inte minst för att jag har Mats...