tisdag 31 maj 2011

hunting the moors...

Igår: Whitby och the Moors. Allvarligt... allt här ser ut precis som Hem till gården, om ni minns den (den går förresten fortfarande). Stora gröna, delvis trädklädda kullar rullar mot horisonten och igår, när vi haft ett par timmar i Whitby, körde vi vidare ut i hedlandskapet. Dramatiskt och man kan när som helst förvänta att Catherine kommer springande i regnet (jo, det regnade en del igår, men idag skiner solen!), ropandes efter Heathcliff. Eller... man kunde förväntat sig det om det hade varit mörkt. Just sådan natur jag bara älskar.

(Roland har hittat första cachen i Whitby och Susanne dokumenterar!)

Vi passerade Hogsmeades station också, där vi hade turen att just då få trainspotta lite. Ett litet tåg draget av ett ånglok kom just in på stationen. Fast ni fattar ju att det inte var det riktiga Hogsmeade utan platsen där man filmat delar av Harry Potter (andra delar filmade i Whitby). Egentligen heter byn Goathland. Av många dock känd som Aidensfield. En av de där långkörarna som sändes i Storbritannien mellan 92 och 09. Den går möjligen fortfarande i Sverige. Åtminstone gjorde den det för ett par år sedan. Här heter serien Heartbeat.

(Whitby Abbey)

Efter att också ha besökt ett alldeles för stort museum över andra världskriget, Camp Eden, vände vi tillbaka till Scarborough. Lite vila, lite middag och en runda på stan för att se vad ungdomarna sysslade med och sedan en avrundande öl, innan det trillades i säng.

Innan jag trillade i säng såg jag dock till att signa upp mig på geocachingsajten för att börja kolla upp, mer seriöst, hur allting funkar. Igår fick jag följa med på lite skattjakt, i Whitby, och jag är helt enkelt fast. Så är det. När jag kommer hem ska jag köpa mig en GPS. So be it.

(Whitby)

Idag blir det mycket vikingar. Vi ska till York! Det finns massor av cachar där också!

måndag 30 maj 2011

on the road

(Inloppet till Harwich)

Hela vägen från Emmaboda till Esbjerg berättar Roland för mig om skattletande (geocaching). Till slut blir jag galen. Inte för att jag tycker han tjatar utan för att jag OCKSÅ vill leta skatter! Han har lovat mig och Susanne att vi ska få följa med honom på en eller annan skattrunda under vår vecka här.

I övrigt är resan händelselös, på ett positivt vis. Både lärare och elever är vid gott mod och ingen verkar ha drabbats särskilt hårt av sjösjuka trots att det gungade en del i lördagskväll.
Tre nya ölsorter har jag provat: New Stout och Humle Fryd från Skandsbryggeriet (på båten över) och en Smooth nånting, här på guest houset. Den senare är en draught från Tetley’s (jag trodde de bara gjorde de) som var lite lustig – så gott som ingen kolsyra alls men god beska.

Jag har shoppat också. Det är inte direkt min avsikt att shoppa loss (jag har tandvård och ett hus att betala – och möjligen också en GPS…) men en stor påse Turkisk Peber är ju en rätt nödvändig sak liksom en liten rosa axelväska av märket Converse. Väskan är ett komplement till min stora Timbuk2-bag, vid smärre utflykter. Att bara hålla plånkan i handen är alltför riskabelt. Rätt vad det är har jag lagt den ifrån mig någonstans, och glömt bort den.
Det är intressant att resa tillsammans med andra. Som kollegor känner vi ju varandra vid det här laget, men att exempelvis samsas tre kvinnor (varav två - och ingen av dem är jag – har ”ganska” stora resväskor med sig) i en trång 3-bäddshytt är ett intressant experiment. Vi skötte oss dock exemplariskt; vi var hänsynsfulla och artiga och fann, utan särskild kommunikation, en logistisk ordning kring hur vi rörde oss i hytten, öppnade resväskor och dörrar osv.

Vårt Guest House (eleverna är inkvarterade i familjer) förtjänar ett eget inlägg. Jag återkommer om det.

Idag blir det en tur till the North Yorkshire Moors med en del intressanta stopp utmed vägen. Men först ska jag fixa mig en mugg kaffe. Mycket civiliserat att det finns så man kan göra sådant direkt när man vaknar på morgonen. Och så ska jag hitta det utlovade trådlösa nätet så att jag kan lägga upp det här.

Regnet hänger i luften.

lördag 28 maj 2011

karneval

Idag är det karneval i Emmaboda. Jag hoppas det blir en lyckad tillställning för dem som engagerat sig i den. Vädret är allt annat än karnevaligt. Grått, kyligt och regntungt. Själv brukar jag sky den sortens jippon. Men det är väl kul för de som deltar i tåget. Och för köpmännen.

Däremot är det utmärkt väder att åka buss i. Och det ska jag göra. Första anhalt är Esbjerg. Sedan blir det till att åka båt till Harwich. Buss till Scarborough. Vi är där i morgon eftermiddag. Lite dryg resa, men i nuläget med isländska askmoln känns det ändå rätt bra att vi valde den resvägen.

Apropå isländska askmoln - länkade jag till detta häromdagen? Annars gör jag det nu, i vilket fall. En text som ger lite perspektiv på tillvaron, kanske?

Och... för de som ska dansa samba i snålblåsten idag lägger jag upp något som alltid värmer lika gott:

ryska pussen


Jag sitter här i arla morgonstund och dricker mitt kaffe. Minnenas television håller mig sällskap och det handlar om ryssarna och deras tidigaste rymdfärder. Den landade kosmonauten Titov hyllas av folket och jag tycker det ser lite gulligt att ryssarna kysser varandra på munnen, istället för på kinderna. Kosmonauten i fråga slätar inte bara av sin mamma och pappa nu, utan en hög med militära kamrater och en och annan högre dignitär, dessutom - t o m Chrusse själv. I övrigt var det ju inte särskilt gulligt i Sovjet på den tiden. Och nu finns det inte...

fredag 27 maj 2011

får man vara med?

På SVT:s nyheter hörde jag om en forskningsrapport som påvisar att mobbning och utsatthet i skolan kan få påföljder, för den som utsatts, lång tid efteråt såväl fysiskt som psykiskt.

Jag hörde till de där barnen. Ungdomarna. Jag befann mig ständigt i utanförskapets gränsland. Aldrig riktigt utanför. Men heller aldrig riktigt innanför. Att byta skola åtta gånger på nio grundskoleår förbättrade ju inte direkt läget (vad tänkte mina föräldrar på, egentligen?... Eller... det vet jag ju... de tyckte att skolan var oviktig och klasskamraterna ännu oviktigare... att få vänner där var inget att ha... ).

Om jag mår fysiskt dåligt av det idag? Kan jag inte tänka mig. Men... känslan av att inte höra till, att alltid vara utanför... och aldrig veta om jag passar in... om jag får vara med... för att jag är jag och inte för att det måstes... om andra tycker att jag är okej... de känslorna börjar jag förstå att jag får dras med resten av mitt liv. Jag är sedan flera år medveten om mitt värde - även i andras ögon - och jag är stolt och glad över mig själv. Men ärren i min själ försvinner aldrig och emellanåt gör de sig påminda lite extra. Då tystnar jag. Drar mig undan. Precis som jag gjorde då, då jag lärde mig att gå min egen väg - om än bara på insidan, ibland.

Jag har min flock. Mina barn. Familjen. Där är jag totalt trygg. Både för att jag känner dem så väl - och de mig. Och för att jag är... Alfan.

gissa vem som kommer på middag

Jag lekte lite på Facebook i eftermiddags. Slängde ut en undran om vilka fem personer (nu levande, döda eller fiktiva) man skulle vilja se på middag hemma hos sig, ikväll. Det var roligt - jag fick många svar! Själv valde jag, efter visst övervägande, följande personer:

1. Frank Zappa. Motivation är egentligen överflödig, men förutom att han skulle kunna berätta precis hur mycket som helst kring sin fantastiska musik och sina turnéer var han ju en oerhört intelligent människa, med kloka åsikter och idéer. En middag med honom torde bli synnerligen givande och underhållande. Om jag nu hade fått fram ett enda ord själv. Antagligen hade jag blivit totalt starstruck.

2. Genghis Khan. En liten mongolkille som gjorde en sjusärdeles klassresa, hade oerhörda visioner och var orubblig i sitt genomförande av dem. Strategisk och astuff. Dessutom mycket älskad av sitt folk - inte minst kvinnorna - vilket indikerar att han nog hade en hel del andra intressanta sidor, också.

3. Bang! En skarpsinnig, engagerad och välformulerad skribent som dessutom visste hur man festar!

4. Erlend Loe. En man som skrivit böcker som exempelvis Fakta om Finland, Doppler, Volvo Lastvagnar och Expedition L måste, med sin skruvade humor, vara en galet trevlig och rolig middagsgäst. Dessutom pratar han ju norska och ingen riktig middag är komplett utan en norrman!

5. Mattias Gardell. Ni är inte förvånade, va'? För att han är min inspiration, ögonöppnare och ... idol. Vem kan egentligen motstå en skitläcker, socialistisk professor i religionsvetenskap, klädd i skinnbraller och mc-stövlar? Inte jag i alla fall. Eat me, Mattias!

Vilka skulle du välja?

it's all in a day's work

När jag gick från jobbet idag hade jag rättat, bedömt och betygsatt den sista tentan samt arkiverat årets hela skörd. Läst DN ordentligt. Druckit en stor mugg kallt kaffe (för att straffa mig själv så jag kanske n å n gång kan lära mig natt dricka upp det kaffe jag vanemässigt hämtar i automaten). Dammtorkat mitt skrivbord, sorterat lite mer papper (läs: slängt), mejlat lite fram och tillbaka, pratat med elever och kollegor, glatt mig åt att en kollega får en fast tjänst till hösten (jag blev faktiskt så glad att jag gick in till chefen och tackade honom för att han löste det) och ätit en skvätt vaniljyoghurt. Skrivit under några betygskataloger och sambedömt ännu en uppsats (nationella proven), hittat en trave riktigt bra böcker nere i källarförrådet (skolans - inte mitt) som jag kan ta lite texter ur, för extrauppgifter framöver. Sett glädjen... stoltheten... i en killes ögon... över ett VG i religionskunskap... och för att han erövrat sitt betyg genom fullständigt lysande resonemang, jämförelser, slutsatser och utanför-lådan-tänkande.

Till slut var klockan nästan tolv och med gott samvete gick jag hem. Eller... det gjorde jag ju inte. Jag hade bilen med mig (för att ta hem en bautakasse med facklitteratur jag släpat dit, och som inte kommer att behövas förrän nästa vår) så jag körde bort till affären och hämtade ut några flaskor vin jag beställt på Systemet (Appassimento... det där som marknadsförs som Amarone Light - det är verkligen mycket gott!), handlade några förnödenheter och faktum är att jag dessutom körde bort till det föga fashionabla Family House där jag lyckades hitta mig en klockad linnekjol. Det känns ändå ganska trevlig att ha, nu när det är vår och allting.

Väl hemma satte jag igång med allt som stod på min att-göra-lista. Askade ur brännaren, betalade räkningar, packade ihop en liten fölsedagslåda till Johanna, diskade, fikade med min house-sitter som kom för att hämta nyckeln, gick en promenad för att skicka iväg Johannas låda, gick hem igen och packade ner allt jag tänkt ha med mig i min röda lilla resväska. Sorterade (städade) och plockade ner Viktiga Saker i min schyssta Timbuk2-bag, färgade ögonbrynen, pratade med Mannen i telefon, letade resultatlöst efter laddaren till kamerabatteriet (den förefaller ha gått upp i rök...), lackade naglarna och gick ut med soporna.

Och nu sitter jag här med middagen (nypoppade popcorn) och ett glas rött och känner mig rätt färdig. I fler än ett avseende. Fötterna på bordet och snart är det Trädgårdsfredag. Sedan ska jag sova. Trött, men nöjd med att ha gjort allt det jag föresatt mig!

fula gubbar

Fin Fredag. Och den har börjat Fint, med det bästa av sällskap till morronkaffet. Nu sitter jag ensam i tevesoffan, dricker mer kaffe och tänker.

Jag ser fram emot att gå till jobbet (som vanligt). Mitt skrivbord börjar se riktigt prydligt ut och läsårets alla tentor, utom en, som jag ska rätta idag, ligger prydligt packade i arkiveringslådor och när den där sista tentan är rättad ska den också ner i en låda och sedan kånkar jag ner hela härligheten till vårt arkiv. Jag tror minsann att jag ska dammtorka mitt skrivbord innan jag går hem idag!

Jag är glad att slaktaren från Srebrenica, Ratko Mladić, är "fångad".

Synd bara att han nu är en krasslig gammal gubbe som kanske, likt Slobodan Milošević, trillar av pinn innan den troligen långdragna rättegången är över. Och... även om en rättegång kan fullföljas... vad kan en rimlig och rättvis påföljd (läs: STRAFF) vara för ett sådant vidro? Det är nog bra att inte jag sitter med i domstolen i Haag. Blotta tanken på vad han är ansvarig för tar fram mina allra lägsta och mest primitiva instinkter...

(Slobo)

Maktens män... fula gubbar...

torsdag 26 maj 2011

bråda dagar

Jag vaknade före fem den här soliga morgonen. Jag kände mig inte alls stressad utan liksom bara råkade vakna till. Kollade klockan och såg att jag kunde sova mer än en timme till och lyckades somna om. Andens seger över materien. Typ.

Annars är det mycket nu. Två dagar kvar att knyta ihop det mesta. Men faktiskt inte så mycket på jobbet. Där kan jag snart knyta ihop säcken. På hemmaplan däremot återstår ganska mycket att ordna med. Jag måste nog skriva ihop en att-göra-lista för det som ska kirras imorgon. Det ska askas brännare och klippas gräs och lackas naglar och träffas med house-sittern och diskuteras praktikaliteter och fixas med reslektyr och färgas ögonbryn och laddas iPod och dammsugas och hämtas några flarror rött som jag beställt och en hel del mejl ska skrivas och räkningar ska betalas och något måste köpas och paraply kommas ihåg och sedan måste det ju faktiskt packas också. Men det gör jag sist av allt.

Men än är det bara torsdag. Klockan är inte så mycket och jag fyller på kaffemuggen och begrundar en del av morgonens nyhetsflöde. Försöker att inte irritera mig på kungens idiotier (avsätt skröplet!), ignorera sportnyheter (men hur lätt är det när det är huliganbråk och fanskap?) och bortse från att Evalis Sirén sitter i tevesoffan (inte min - den i SVT:s studio!) och lyckas prata som Mona Sahlin. Ni vet så där långsamt som om alla som lyssnar vore smått retarderade.

Medan jag duschade och lyssnade på P1-morgon gjorde jag en snabb reflektion. Detta är kanske året då vi lär oss om världens olika torg? Torget i Tala (Tunisien)... Torget i Homs (Syrien)... Tahrirtorget (Kairo)... Pärltorget (Manama) ... Befrielsetorget (Sanaa)... och så Syntagmatorget (Aten)...

Jag undrar när Centrumtorget (Emmaboda) hamnar på nyhetskartan? ;-)

onsdag 25 maj 2011

fallenhet

Allting bara faller.
På plats.
En bit i taget.
Lägger sig stilla.
Jag har koll.
Jag har styr.
Allting bara faller.
På plats.

There's no such thing as a free lunch.

i väntans tider

Jag väntar smått. Bara så ni vet...

inspiration

Kanske är "inspiration" fel ordval. Det handlar mer om... nej... det är nog ändå en slags inspiration det handlar om. Det där jag känner när jag träffar kvinnorna i nätverket. Igår var vi verkligt konstruktiva och arbetade fram några riktigt spännande förslag för höstens aktiviteter. Det gäller ju att vara ute i god tid om det ska bli bra.

Men inspirationen handlar ju också om annat, mer personligt. Vi är alla skrivande kvinnor, på olika vis. Och jag har fått ta del av de andras texter, både publicerade och sådana som är under arbete och jag känner mer och mer att det är något jag själv vill utveckla mer. Igår pratade vi om arbetssätt och metodik och jag funderade mycket på detta efteråt. Jag ska inte sticka under stol med att jag också känner den där inspirationen när jag nu läser Beata Arnborgs alldeles utmärkta biografi över Barbro "Bang" Alving. Hon skrev verkligen helt fantastiskt, ordrikt, med skärpa och humor och i de mest skilda ämnen!

Summan av kardemumman när det gäller mina tankar är att jag helt enkelt tänker avsätta tid för skrivarbete. Tid då jag helt strukturerat ska sitta ner och skriva. I och för sig gör jag ju redan det - jag bloggar ju varje morgon mellan dusch och arbete, medan jag dricker mitt kaffe och kollar in nyheter. Det tänker jag fortsätta med. Men... jag har så många uppslag och idéer och det är dags att sätta igång med dem nu. Med "nu" menar jag inte... nu. Terminen måste sluta först. Det finns liksom ingen möjlighet att peta in exempelvis en timmes skrivande om dagen, som mitt schema ser ut just nu. Har jag tur hinner jag kanske hitta mig ett fint och praktiskt arbetsbord också, innan jag sätter igång. Annars har jag ju både köks- och matsalsbord...

towel day

Idag är det International Towel Day, till minne av Douglas Adams. Den högtidlighålls av tusentals människor över världen och jag vet i alla fall två: Linus och jag själv. Vi har redan utbytt hälsningar via sms.

Vad är då detta med handdukar? Ptja... enligt den utmärkta handboken The Hitchhiker's Guide to the Galaxy ligger det till så här:

"A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value - you can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a mini raft down the slow heavy river Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or to avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (a mindboggingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you - daft as a bush, but very ravenous); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: non-hitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, face flannel, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it, struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is is clearly a man to be reckoned with."

Jag har planerat en lektion kring detta. Såklart!

tisdag 24 maj 2011

jamen... grattis, dårå

Han är inte en av mina favoriter. Och ändå... tror jag det till stor del är hans förtjänst att rocktexterna lyfte från banaliteter till lyriska höjder. Utan honom hade det kanske fortfarande mestadels sjungits trallvänligt och ofarligt? Han är inte oäven som tonsättare, heller. Många av hans sånger är ju helt fantastiska i andras version. Det enda jag vid närmare eftertanke har emot honom är hans nasala, gnälliga sångröst och - värst! - när han misshandlar ett munspel. Men... ibland glimrar han till desto mer och då blir han faktiskt... bäst.

Jag kunde inte hitta något youtubeklipp med den här låten, som hör till mina älsklingar, så ni får hålla tillgodo med en groovesharklänk. Ladies and gentlemen (och... ja... ni andra också) - jag ger er Desolation Row...

Och du... Bob... Grattis på 70-årsdagen!

måndag 23 maj 2011

semesterfundileringar

Jag kanske skulle göra något alldeles nytt den här semestern? Åka på stickläger i Norrland? Bokcamp i Älvdalen? Skrivarkurs på Öland? Jag tror jag hade gillat det. Men... nå... jag får se. Kanske... nästa sommar? Jag har ju min Stockholmsvecka spikad, sista veckan innan skolstarten precis som förra året, och det tänkte jag göra till en återkommande tradition. Stockholm i mitt [besökar]hjärta!

Men än är det ett bra tag till semestern. Först är det tre veckor kvar på läsåret och sedan ska jag arbeta tre veckor på sommarskolan. Engelska, förstås. I mitt huvud pågår planeringen för fullt. Förra året kände jag ganska stor stress och press för att hinna räcka till för alla, men i år vet jag hur upplägget ska vara för att det ska fungera optimalt och jag har en del idéer kring hur vi ska arbeta. Det blir intensivt, såklart, men ännu mer roligt!

Via facebook hittar jag en läsvärd länk till Aftonbladet. Eftersom jag inte vill stödja s k kvällstidningar brukar jag inte ens läsa den på nätet, men Rosanna Dinamarcas inlägg i riktning Jan Björklund är väl värt att läsa och fundera över. Att sätta stopp för fenomenet skolan som vinstgivande bolag behöver faktiskt inte vara svårare än så. Och jag tycker Dinamarca är rätt snäll. Jag tycker personligen att vinstdrivande företag av den sorten som driver skola som om den vore en industri ska ges en fot i ändalykten och skickas ut i evig omloppsbana runt någon fjärran planet. Rakt av. Våra ungas lärande får bara vara föremål för vinst om den vinsten sedan, till sista öret, vänds tillbaka till skolverksamheten och därmed gynnar eleverna.

Jag gick inte och klippte mig idag. Jag tar det en annan dag. Kanske imorgon. Arbetsplatsmötet drog ut på tiden och jag hade inte hunnit med både klippning och slängande av skräp, på Miljöstationen. Miljöstationen vann. När jag var klar där körde jag bort till bibblan och lämnade en liten trave böcker - och lånade på mig nya, förstås. Bland annat en biografi över Bang som jag hört så mycket om i alla år, men aldrig bekantat mig med.

Jag vet att jag i morse umgicks med planer på att ge mig ut och gräva någon timme ikväll, men till det fanns ingen energi att uppbåda. Kanske imorgon. Vi får se. Jag har ingen direkt brådska. Det är ju en av de sköna sakerna med trädgården; jag ska ha den i många, många år. Det jag inte hinner, eller orkar, idag kan jag ju göra... om två år. Trädgården är till för min glädje och njutning. Inget annat.

Ungefär som min soffa. Ikväll ska jag vila i den, drickandes te och tittandes på teve ett par timmar. Vetenskapens värld och Himmelblå. Sedan flyttar jag över till sängen...

hej måndag!

Jag kom mig i säng tidigt igår kväll. Före tio. Jag hade tänkt läsa en stund innan jag somnar (vilket är en skön vana jag haft sedan jag lärde mig läsa, ungefär...) men var så trött att jag gav upp försöken, släckte lampan och låg och lyssnade till regnets smattrande mot fönstren och altantaket.

Vid ett tillfälle blixtrade det till och ett klent åskdunder hördes en bit bort. En annan gammal vana, som jag haft nästan lika länge som den att läsa, är att räkna tiden mellan blixt och knall (mississippi-ett, mississippi-två, mississippi-tre osv.) Det blir gärna så när man bor på landet i slutet av ledningarna och åska innebär att telefonen ringer, eldkvastar slår ut från kontakterna och propparna smälter. Eller när man har en mamma som är hysteriskt rädd för åska och tvingar ut en mitt i natten för att sitta i bilen... I mitt fall en kombination av båda dessa faktorer. Men lyckligtvis har mammas åskskräck inte smittat av sig - tvärtom tycker jag om åskan. Till min besvikelse bestod nattens åskväder av denna enda smäll.
Men... sommaren har knappt börjat än. Det blir fler tillfällen!

Jag vaknade en stund före sex. Utvilad. Klev upp och satte på kaffebryggaren när jag passerade den på väg till duschen. Det är molnigt ute och kanske blir det mer regn? Håret är nytvättat, naglarna i gott skick och jag känner mig allmänt taggad för den sista (hm... allt är relativt...) riktigt stressiga veckan på det här läsåret. På schemat idag står allt från att vakta en tenta åt en kollega till arbetsplatsmöte och dessemellan muntliga examinationer i engelska (komvuxelever), en komplettering i religion A och så lektioner, förstås. Efter jobbet borde jag gå och klippa mig. Jag tror jag ska göra det. Och om jag har någon energi kvar så ska jag lägga någon timme på krigföring i kirskålslandet...

Kom an, måndag!

söndag 22 maj 2011

älskade pion

När jag går här i min trädgård och gräver och kapar och river och sliter tänker jag att även om det är underbart att ha en egen trädgård så är det inte alltid lika idylliskt som Trädgårdsfredag får det att verka. Pernilla och John går där och småmyser och drar i en liten kvist här och tar ett spadtag där. Jag ger mig fan på att de har en hel stab av trädgårdsfunktionärer som jobbar järnet i veckorna mellan programmen. Ändå blir jag inspirerad. Bevisligen går det ju att få fason på även den mest motsträviga trädgård. Alltså kan såväl kirskål som bergenia besegras. Det handlar bara om vem som är envisast! (Sätt en slant på mig, mina vänner!)

Och... när jag blir lite trött går jag en runda med kameran och småmyser åt sådant som blommar lite här och var. Här är min skatt... my precious... min pion... Den är full av knoppar! Undrar vad blommorna har för färg? Jag hoppas på... röda!

(Älskade pion)

trädgårdssöndag

Det är skönt att ta ut sig sådär rejält att man nästan går av på mitten. Och att bli svettig och jordig. Rispad av vassa grenar och taggar. Åtminstone ibland.

En del av häcken som vetter in mot grannen på västsidan av Huset är förfärligt risig. Jag hade inte möjlighet att göra allt idag, eftersom jag egentligen hade velat köra allt ris till tippen, men har ju inte drag på bilen. Så jag tog såpass mycket som jag kunde få plats med på min trädgårdskompost. Det blev ett par tre meter i alla fall. Genast ser det mycket trevligare ut! Antagligen även från grannens sida. När jag klippte ner riset i lite mer hanterliga enheter och lassade det på komposten tänkte jag att det ju blir ett fint litet ide till en igelkott, i vinter. Inte för att jag sett några här i Byn, men det kanske är för att det är dåligt med vinterlogi?

(Senblommande sort av pingstlilja)

Jag har en tanke med min trädgård. Mest handlar det ännu om vad jag inte vill ha i den. Hur jag inte vill att den ska vara. När jag arbetar i trädgården växer en känsla fram. Idéer börjar gro. Det ger mig den energi jag behöver för att orka göra även det tyngsta. Idag var det bergeniarabatten som stod på tur (bergenia cordifolia). Rabatt är att ta i. Monstren växer i en stor rektangel på drygt 1 x 4 meter och har antagligen gjort så i drygt 40 år. Hela marken är täckt av feta "grenar" som ringlar sig fram ovan jord, och rotsystemet under jord visade sig se ut ungefär likadant, plus en massa tunna vita trådar, förstås. Men som om detta inte vore nog så har kirskålen lyckats ta över hela "rabatten" så att bergeniorna nästan kvävts. Då förstår ni hur pass kaxig den där förbannade kirskålen är, också. Jag visste att jag inte skulle hinna eller orka gräva mig igenom hela alltet idag, och dessutom hade jag bara fem säckar att lägga rötter, blast, grenar, sniglar och annat skrafs i. Så först ryckte jag loss så mycket jag kunde så att jag kunde se marken där under och sedan började jag helt sonika gräva och spadvända i ena änden. Jag kom kanske en och en halv meter idag. Sedan sa ryggen stopp och säckarna tog slut. Men... det är så roligt! Jag sliter och svettas och grepar och tänker och drömmer om nästa sommar då jag inte behöver jobba fullt så hårt. Kanske. Vem vet vad jag vill göra då?

När jag verkligen inte orkade göra ett enda dyft mer plockade jag ihop redskapen och gick in. Bryggde mig en kanna kaffe och sedan gick jag upp på övervåningen för att röja undan det totala kaos som uppstått där de senaste veckorna när målning och golvläggning pågått i gästrummet. Färgburkar bars ner i källaren (jag gjorde ett fynd - jag har takfärg så det räcker till hallen också!), tomma dito staplades nere i hallen tillsammans med säckar med brännbart skräp, gamla golvlister, plastsjok som kylskåp och annat varit emballerad i, formplast, gamla tidningar, nån sliten mattstump, en gammal vägghylla, en hemsk takarmatur och lite annat smått och gott. När det var tömt däruppe dammsög jag och gjorde fint och sedan packade jag bilen full med allt elände som nu stod på nedervåningen, så att det bara är att köra till Miljöstationen imorgon efter jobbet. Sist av allt dammsög jag hallen och köket också. Samt diskade.

Tror ni det var skönt sedan att först ta en lång, varm dusch och sedan laga en stor mugg te, bre ett par mackor och sjunka ner i soffan med fötterna i ett härligt fotbad? Jomen. Det var det. Medan jag satt där, och tittade på Sista chansen och lät fötterna dra ordentligt i det badsaltbemängda vattnet ringde, ringde Matilda och så fick vi en god pratstund. Nu har det mörknat på ute och lite regn har fallit. Bra. Imorgon, innan jobbet, ska jag slänga ut lite gräsfrö på en numera befriad, jordig rundel på gräsmattan och sedan får det gärna regna lite till.

Jag antar att jag kommer att somna innan huvudet landar på kudden ikväll.

(Förresten, Fru Gartner - eller någon annan som kan? - ... vad är detta för en rar växt? Jag har bara två exemplar av den och de står helt för sig själva i rabatten jag grävde ut för ett par veckor sedan. Jag trodde först det var någon sorts hosta/funkia men den verkar så mycket... segare?)

skön söndag

Över morronkaffet pratar vi om Obamas Israelutspel, om baksmällor (nej, inte alkoholgrundade utan sådana där vinklade järngrejer som man bland annat använder vid läggning av golv...) och möjliga semesterplaner. Jag är sugen på att utforska det lokala musiklivet, i form av t ex musikfestivaler på Korrö och i Urshult.

(Gott med surdegsbrödet till frukost!)

Mannen föreslår att vi kanske ska göra en mindre roadtrip till några besöksträdgårdar vilket jag finner vara en mycket bra idé. Helst om vi kan hitta några i närheten, så att det är samma växtzon som Byn och idéerna man får kanske går att förverkliga trots bistra vintrar. Mannen nämner en i närheten av Kalmar. Kan funka, även om det är kustklimat. Jag tror det finns en norr om Växjö, också, som skulle kunna vara fin att besöka.

Vi är lite småstela och har lätt träningsvärk (jag mest i... fötterna?) av gårdagens slit med att lägga in det fina golvet i gästrummet, där Mannen stod för ungefär 90% av arbetsinsatsen. Klickgolv? My ass! Det klickade väldigt lite. Mest var det ett jävla slambang. Men fint blir det! Nu ska vi bara leta rätt på en "baksmälla" så att sista raden kan tryckas till ordentligt och så ska listerna på - sedan är det klart! Sweet!

Mannen har kört hemåt nu, jag har bäddat och tagit in tvätten (åh... vad jag älskar doften av tvätt som fått torka ute!) och funderar allvarligt på att gå ut och rensa lite i häcken som vetter mot grannens. Bort med allt risigt och dött!

Kanske bara fixa sig lite kaffe först?

lördag 21 maj 2011

an unhappy camper?

Jag sitter här vid mitt köksbord och lyssnar på Stil på P1 medan jag dricker en mugg underbart gott kaffe. Utanför lyser solen från en oklanderligt blå himmel och en svag vind får den enorma björken att vaja värdigt. Jag har vattnat mina krukväxter, ute och inne, och om en stund ska jag ta den bubbliga surdegen och sätta en deg att baka matbröd av.

Det förefaller helt enkelt som att jag fortfarande lever, att världen åtminstone inte är i sämre ordning än igår och att Harold Camper alltså hade fel. Igen. Så skönt för alla oroliga [amerikanska] hundägare. Och jag... ja, jag blir helt enkelt tvungen att klippa gräsmattan ändå. Eller... egentligen ska det inte smälla förrän vid sextiden ikväll - kanske skulle vänta med klippningen tills i morgon, ändå?

(Jag undrar hur Mr Camper känner sig i morgon vid den här tiden. Inte alltför nöjd, kanske?)

fredag 20 maj 2011

'armageddon, schmarmageddon...

OK. Om nu världen skulle gå under i morgon så har jag bara en sak att säga:

njuta ensamheten

Nätverksmöte ikväll, med besök från Nybro. Vi pratar feminism och vi samtalar om skillnaden mellan solidaritet och välgörenhet. Vi diskuterar hemlöshet och grader av engagemang. Annat på tapeten är vad som är så jävla tokfel i vårt samhälle när unga människor kan förnedra sig Big Time i dokusåpor för att få sina femton minuter, roller som unga tjejer och killar känner sig tvingade att leva upp till, rika män som köper unga människors kroppar och en hel del annat...

Dessutom diskuterar vi Sweden Rock!

När jag cyklar hem i den sköna försommarkvällen noterar jag att det är ovanligt mycket bilburen ungdom ute. Erinrar mig sedan att det är Strippen imorgon. Om jag ska dit? Nä, jag ska cruisa här hemma. Med gräsklipparen. Och baka surdegsbröd på grunden jag satte nyss.

Resten av kvällen tillbringas med att njuta av ensamheten, i sällskap av endast något glas rött. Njutbart!

fredelifredag

Vad skönt det är att sova. Och vad skönt det är att komma i säng så tidigt att jag vaknar några minuter innan väckaren drar igång och känner att det är helt okej att gå upp. Utanför skiner solen och himlen är alldeles blå. Fredagen är fullpetad (arbete, målning och sedan nätverksmöte) men har ändå alla förutsättningar att bli precis hur Fin som helst - eller kanske just därför?

Vågar jag till och med hoppas på att kunna sitta i skymningen ute på min altan och bara njuta tystnaden en stund, i kväll? Jag stod där ute en stund igår kväll. Doft av syrener, hägg och lite kvardröjande äppelblom i en enda röra.

Min surdeg börjar bli färdig också. Den ska matas lite nu på morgonen och sedan bör den vara klar att användas, så ikväll ska jag sätta en deg. Vildjästen bubblar på och är nog också klar snart. Mysigt!

Mindre mysigt - men välbehövligt - är debatten kring Bamse, mäktiga snuskgubbar som hinns ikapp av rättvisan och Lars von Triers nasseutspel.

BRB.

torsdag 19 maj 2011

skriver för livet

Allt går så fort. Livet förtjänar att vi minns det.

Det är därför jag alltid skriver om det.
Även trivialiteterna är värda att kommas ihåg.

en torsdagsmorgon i maj

Jag tänkte skriva om sell-outen Bamse men min vän Birgitta har redan gjort det så jag länkar till henne här.

I stället tycker jag att Daniel Boyacioglu är skittuff som ska cykla till Gibraltar. Det är vad jag kallar ett sommaräventyr! Själv kan jag inte komma upp med en enda semesterplan som känns särskilt rolig. Kanske en roadtrip? Men vart? Holland hade varit kul, men Johanna är hemma i Sverige när jag har semester så den resan känns som jag vill skjuta lite på.

Kanske är det här helt fel tid på året att fatta den sortens beslut. Det är rätt tjockt på alla fronter nu och det som inte måste bestämmas, eller göras, får anstå. Jag vill ändå inte göra något stort och speciellt. I stället ser jag fram emot att njuta av min trädgård och av att vara tillsammans med familj och vänner. Egentligen skulle det räcka perfekt. Göra som så många somrar tidigare och köra Pensionat Magda. Det tål att funderas på!

Dagen som ligger framför mig handlar om dubbla tentor, handledning och samling inför englandsresan. När arbetsdagen är slut ska jag måla det allra, allra sista i gästrummet så att det blir klart för golvläggning. Det rummet har tagit väldigt lång tid att få klart och det borde vara spöstraff på att måla dörrar och snickerier mörkbruna. Fyra strykningar för att få det att täcka fint är en för mycket. Men nu är det ändå inte mycket kvar och det ska bli så roligt att ha ett rum till klart att börja inreda. Och ett rum till för gäster!

Nu ska jag fylla på min kaffemugg och mata en surdeg. Till helgen blir det bak här i mitt hus!

onsdag 18 maj 2011

ropen skalla - tandvård för alla!

Efter att ha bitit av en halv tand i söndags aktualiserades mina frågor kring varför i glödheta tandvård inte ingår i den allmänna sjukförsäkringen. Jag förstår det inte. När och hur fattades det beslutet? Av vem eller vilka? Det skulle jag vilja veta.

Jag skulle vilja veta hur resonemanget gick när det bestämdes att tänderna inte är en del av kroppen. Hur tänkte man då? Det har ju varit känt ganska länge att tandhälsan påverkar resten av kroppens välbefinnande och hälsa. Dålig tandhälsa ökar till och med risken för hjärt-kärlsjukdomar.

Och med en fri prissättning har kostnaderna för att ta hand om sina tänder ökat mycket, även om det alltid varit generellt dyrt med tandvård. Dessa ökade kostnader har medfört att många inte anser sig ha råd att gå till tandläkaren. Flera av mina vänner undrade, efter min fadäs i söndags, om det satt så det inte syntes eller om jag var tvungen att gå till tandläkaren. Vänner med jobb och inkomster.

Alla vet att en skadad tand måste ses över och lagas eftersom det för eller senare blir bekymmer med den annars. Ändå är det inte längre naturligt att göra det - inte ens för oss som har ett arbete och en lön som vi kan leva på. Men... alla som inte har det? Som är underbetalda, arbetslösa, studerar eller är långtidssjukskrivna eller av andra anledningar faktiskt inte har råd med sådana nödvändigheter. Hur blir det för dem? Ska de plågas av inflammationer och värk och så småningom tvingas småle i smyg bakom handen (inte för att de kanske har så mycket att skratta åt i det läget)?

Tandvård är en vattendelare. En av de tydliga skiljelinjerna i vårt klassamhälle. Låt mig se dina tänder och jag ska säga dig var du hör hemma...

Är det så vi vill ha det?

Här är förresten en kille som ganska väl kan illustrera hur det kan bli...

(Shane McGowan)

Och även om 13-14 minuters tandläkarinsats kostade mig 1480 spänn så är det inte jättesynd om mig. Jag kan betala det, även om det innebär att jag får omprioritera en del av vad jag tänkt att min skatteåterbäring skulle kunna användas till.

never surrender

Igår kväll var det ett program om hemlöshet på teve. Jag tänkte på det när jag gick förbi ett trist, nerslitet sunkhus på min väg till tandläkaren i förmiddags. Jag är bekant med en person i det där huset och kom att tänka på honom sådär som man ibland gör när man påminns om någons existens. Han jobbar på fabrik. Jag hoppas att han trivs med det. Det tänkte jag när jag gick förbi huset och sedan började jag tänka på det där som jag så ofta begrundade när jag bodde i storstan och hemlösheten och utanförskapet hela tiden var så närvarande.

För... linjen som skiljer oss från dem... är så oerhört tunn och skör. Minsta lilla snubbel och det kan vara min tur.

Eller din.

Då som nu tänkte jag på hur det kommer sig att fler av oss ändå inte bara släpper taget och låter sig falla fritt. Min bekant med fabriksjobbet, till exempel. Om han till äventyrs inte skulle trivas... vilken bedrift är det då inte att faktiskt bita sig kvar. Kliva upp på morgonen. Gå till jobbet. Jobba. Gå hem. Och så samma sak fem dagar i veckan, fyrakommatvå veckor i månaden i ungefär elva månader och så år ut och år in.

Frågan är vad det är som driver oss att göra så? Är det rädslan att annars falla ur ett system som troligen inte kommer att släppa in oss igen, så som det nu ser ut? Eller är det någon slags lutheransk moral som sitter på ena axeln och pickar oss hårt i huvudet? Av de två alternativen vet jag faktiskt inte vilket som är tristast.

Jag har förmånen att ha ett arbete som jag trivs något alldeles oerhört med. Men jag är också medveten om att det inte är någon större garanti för att jag inte skulle kunna hamna i den rännsten jag räds. Det kan hända dig också. Bara så du vet. Tänk på det nästa gång du fryner på näsan åt någon som rotar i en soptunna, vill tigga lite slantar av dig eller drar hela sitt liv i en kundvagn från ICA. Det kunde vara jag.

Eller du.

Glöm aldrig det.

(Banksy)

Så kan tankarna vandra när jag går till tandläkaren. Att ha råd med tandvård är också en klassfråga. Men det får bli ett annat blogginlägg. Kanske nästa.

rörigt II

Nu ramlade det in ytterligare ett inlägg från förra veckan, som Blogger lyckades radera när de hade serverproblem. Det om korderoj, alltså.

Nå. Det får vara som det är när det inte blir som det ska.

Den devisen kan idag få lov att gälla en del annat i mitt liv, också.

tisdag 17 maj 2011

korderoj

På sjuttitalet. Då kunde man ha grön jacka, bruna braller och gröna skor utan att dö av skam. Skorna var av anilinskinn och resten av manchester. Eller korderoj som det hette ännu längre tillbaka i tiden.

(DÄM vad jag älskade den där jackan!
Jag misstänker att det här är 1973. Eller möjligen 1974.)


Hunden är strävhåriga taxen Buster. En kaxig typ som dog som han levde - jagandes bilar på E6:an.

Stugan är ett finnpörte inte långt från Luossastugan i Grangärde finnmark, där diktaren Dan Andersson understundom vistades. Peter Tägtgren från Pain är också därifrån krokarna.

Min far gillade att släpa omkring familjen på diverse kulturella resor. Jag gillade det måttligt då. När jag kollar i backspegeln känns det ändå rätt coolt.

rörigt

De två inlägg som ligger under detta ramlade plötsligt in n, trots att jag skrev dem för flera dagar sedan. Ur led är Blogger.

imorse krånglade blogger... mitt morrondravel kommer här:

Mitt i natten vaknade jag av att det åskade. Jag gillar åska. Åskvädret varade inte så länge, men det var mysigt att ligga där under täcket och se blixtarna och lyssna på mullret så länge det höll på. Idag är himlen lite disig och asfalten på gatan är fortfarande våt. Äppelträden blommar och mina syrener slår ut vilket minut som helst. Snart helg. Då ska jag njuta av det.

På morronteve stod nyss vår skolminister Jan Björklund och försvarade att skolk ska skrivas in i terminsbetygen. Varför kan han aldrig försöka åtgärda orsaker i stället för symptom?

I natt drömde jag att jag började använda knallblå ögonskugga. Jag tror inte jag ska analysera det vidare. I stället ger jag er en favorit i repris. Olle Ljungströms En apa som liknar dig. Den är så sjukt bra att det knappt är sant och här bevisar han att han skriver fantastisk lyrik!



Ha en trivsam torsdag, hörni!

siccan a day III

Det blir inte stressigare än så här. På det viset har det varit en bra arbetsdag - det kan ju bara bli softare, liksom. Men det har varit en bra arbetsdag även på andra vis, med många sköna prestationer från ännu skönare elever. Av bara farten hann jag med lite annat också.

Det är lämmelår i år. När jag var liten ville jag gärna ha ett marsvin men det fick jag inte. Jag var galet avundsjuk på barna i Norrland. Jag trodde fullt och fast att de bara kunde gå ut och plocka sig en lämmel, eller två, när lämmeltåget drog förbi. Men jag har aldrig hört talas om någon som klarat det. Jag antar att det bara funkade i min fantasi.

Jag funderar lite på vad jag vill göra på min semester. En solovecka i Stockholm blir det ju, i augusti. Och en del huspyssel, som kanske en uppryckning av altanen. Men jag skulle vilja göra en roadtrip också. Frågan är åt vilket håll?

42

Som den någorlunda beläste känner till är 42 svaret på frågan om livet, universum och allting.

Att svaret redan finns hindrar inte att jag ofta funderar på just denna fråga. Jag tror att det är viktigt för den fortsatta utblicken på livet. Hur jag vill ha mitt liv nu och i framtiden. Att liksom bara slå mig till ro ligger inte för mig. Kanske förväntas det av en, när man levt mer än halva sitt liv? Jag ser det runt omkring mig men förstår det inte. Vi lever ett enda liv. Vi lever det här och nu och jag är övertygad om att det är vårt ansvar gentemot oss själva att göra så mycket som möjligt av det. Inte rosta fast i soffan (även om jag gillar min soffa väldigt mycket och den är en skön tillflyktsplats när jag är trött och behöver återhämta mig) utan utvecklas. Göra saker både för sig själv och för andra. Jag tror det är sådant som ger tillfredsställelse. Jag har möjlighet att göra detta inom ramen för mitt yrke, till viss del. Jag kan försöka (jag försöker!) göra skillnad för de unga människor jag arbetar tillsammans med genom att inte bara ge dem möjligheter att skaffa sig kunskaper och färdigheter utifrån Skolverkets ramverk utan dessutom se dem, samtala med dem och - viktigast! - lyssna på dem!

Men för mig räcker inte det. Jag vill mer. Det kan handla om så enkla saker som att skapa mötesplatser i form av stickcafé, avslappnade middagar och fikor hemma eller ute, eller vårda mina vänskaper. Därutöver känner jag ett växande behov av att arbeta med frågor som rör utsatta människor situation. Jämställdhets-, rättvise- och människovärdesfrågor. Miljö och klimat. Kulturella grejer. Jag tror mig ha hittat en väg, eller tre, att kunna göra detta.

Och så det rent själviska, då. Pyssla med mitt hus, njuta skön musik, läsa och studera, tänka och röra på mig. Skriva. Möta vänner - gamla som nya. Sätta upp mål som stimulerar mig till att handla, att utvecklas, att gå vidare och berika livet - mitt eget och andras.

Ptja... sådär kan det bli när jag dricker mitt morronkaffe och bara låter tankarna sköta sig själva. Jag önskar er en god dag. Det ska jag ha.

måndag 16 maj 2011

jajanejsan

Möte på IFO/Soc efter jobbet, för att prata med och om mina godmanspojkar. Sedan hem en sväng för att hitta något snabbt att äta. Jag sjönk ner i soffan en liten stund. Det skulle jag inte ha gjort. Jag höll på att aldrig komma ur den, när det var dags att gå tillbaka till jobbet för lite föräldrainformation inför Englandsresan. En av föräldrarna behöver jag ha möte med (om en helt annan sak) och han fick mitt telefonnmmer. Han såg glad ut och sa att "WOW... nu finns det en nummer till en tjej i min telefon". Oh well.

Vädret kan inte bestämma sig, och det kan inte jag heller. Men när jag sett Himmelblå blir det sängen på studs. Såpass orkar jag besluta. Tror jag.

six o'clock already...

... I was just in the middle of a dream, som The Bangles sjunger. Eller... sjöng?



Det var just så (minus Valentino, som inte riktigt är min typ). Väckningssignalen nådde mig långt inne i en dröm och kanske är det därför jag minns den så tydligt. Den började med att det var måndagmorgon och jag skulle cykla till tandläkaren innan jobbet och allt bara krånglade. Jag tog hela tiden fel cykel och fick om och om igen vända om för att hämta mig egen, men varje gång jag skulle ta min cykel hände det ett eller annat som distraherade mig och så tog jag än en gång helt fel cykel. En cykel som inte hade några bromsar och rätt vad det var hade jag Linus på pakethållaren. Vi var i en storstad i något annat land och tunnlarna vi (jag) cyklade i påminde rätt mycket om de som finns i Oslo och som man måste bråka sig igenom när man är på genomresa. Plötsligt var vi någon helt annanstans och där fanns ett par goda vänner och plötsligt släppte all stressen jag känt igenom hela drömmen...

Jag är ytterst tveksam till att drömmar ska tydas. Men kanske vill de säga oss något? Jag märker ju själv hur jag drömmer rörigare, stressigare och "tyngre" när jag har någon form av stress omkring mig. Hur är det för dig?

Precis som i lördags så vill drömmen inte riktigt släppa taget, heller, men jag gör så gott jag kan med en stor mugg kaffe, knäckemacka med cheddarost och morronteve på SVT1. Jag kan inte bry mig mindre om såväl hockeyresultat som vem som vann/inte vann ESC. Men att mudderutterna gjorde ett klent valresultat i såväl Örebro som Västra Götaland gläder mig. Synd att detsamma inte gäller även SD.

Här är förresten en film jag vill se, när den nu kan tänkas dyka upp i mina hoods. Jag tycker mycket om Ruben Östlings "De ofrivilliga" och nu spinner han vidare på temat civilkurage. Angeläget!

Ute föll nyss ett litet regn men nu ser solen ut att tränga fram. Arbetsdagen blir lång, men fin. Jag har mycket gott att se fram emot.

söndag 15 maj 2011

kirskål ist krieg

Johanna lämnade kvar en flaska till hälften fylld med rosa fotsalt, när hon reste till Nieuwegein. En del av innehållet har jag nu hällt i min fotbalja och sedan pytsat på varmt vatten. Mina fötter mår gott och jag kopplar av i soffan, tillsammans med dem. Naturligtvis glömde jag vinglaset i köket och fick torka av fötterna och snabbt tassa ut och hämta det. Det är skönt att pyssla om sina fötter, och det är nödvändigt. Nu kommer ju dessutom barfotasäsongen och då vill jag att de ska vara extra snygga, förstås. Gärna bruna, men det blir de inte förrän jag börjar sola seriöst och när jag ska hinna det vet jag inte.

Jag har föresatt mig att göra vad jag tänkte den här helgen, trädgårds- och huswise, i alla fall. Den rabattliknande delen av framsidan har grävts upp och ur och 5 säckar med huvudsakligen kirskålsrötter, men också en och annan snigel och - tyvärr! - en del vintergäck har förpassats till kommnens ristipp där man även får dumpa trädgårdsavfall. Det senare (vintergäcken) är lite deppigt men lite casualties får man ju räkna med när det är krig. Och kirskål ist kreig. Efter en liten kraftsamling fick jag också tummen ur och grundmålade dörrar och snickerier en gång till i gästrummet. Om jag orkar och hinner måla färdigt i veckan kan det kanske bli golvläggning nästa helg. Det vore väldigt skönt att ha det klart innan nästa äventyr tar vid.

Igår var det visning av Bo Widerbergs Ådalen 31 i Åfors Folkets hus. Klart sevärd film och dessutom en fin liten resa i tid och rum, i den gamla lokalen från 1950-talet. Den till och med luktade som jag minns att sådana där gamla lokaler brukar göra, fast det säkert var trettio år sedan jag satte min fot i en. God fika och riktigt bra trubadurmusik bjöds det på efteråt.

Här är samma trubadur, fast från ett annat sammanhang:



(Peter Olsson och Keops pyramid, vilken han bjöd på även igår)

Lohla-Marie guidade på hemvägen, så att vi bara körde på gamla, slingriga vägar - den gamla kungsvägen som en gång gick från Stockholm till Karlskrona, men som vissa tror kan vara oerhört mycket äldre än så, med tanke på att den till stor del följer gamla grusåssträckningar.

Men jag har också varit trött. Inte fysiskt (därav orken att gräva och måla) utan mentalt. Och imorgon är det redan en ny vecka. Med en massa mer måste-hinna-saker. Fullt ös medvetslös rakt in i nästa helg. Hej och hå. Typ.

lördag 14 maj 2011

in your dreams...

Jag gillar inte när drömmar ligger alltför nära verkligheten och sedan vakna precis i slutet av dem så att den olustiga känslan stannar kvar i huvudet och kroppen även i vaket tillstånd. När det händer är det lika bra att kliva upp, är min erfarenhet. Jag hade en sådan dröm nu på morgonen och hade ingen som helst lust att ligga kvar när jag väl slagit upp mina blå. Alltså svingade jag benen över sängkanten, drog på mig morgonrocken och gick ner i köket för att brygga mig en kanna kaffe. medan det puttrade klart gick jag ner i tvättstugan och slängde in en maskin tvätt. Det ser ut att vara rätt bra torkväder idag.

Just nu sitter jag i soffan och kollar lite på TV4:s morronteve, dricker mitt kaffe och låter tankarna driva. Det gör de så gärna och jag tänker på en katt... på mina systrar... på arbetet... på vänskap och på kärlek... på pioner och på hur jag trivs i det här Huset. Jag kan liksom inte sluta förundras över den varma, trygga känsla det ger mig. Det närmaste jag kommit känslan tidigare är lägenheten jag köpte vid skilsmässan. Under alla år jag bodde där var alltid min första tanke när jag kom in i hallen att "ahh... frid... och detta är... mitt...". Här i Huset är den känslan ännu starkare.

Jag har en plan för framsidan, där Mannen för ett par veckor sedan hjälpte mig att få väck de där risiga fula monstren. Jag tänker mig bambu i hörnet mellan trappverandan och huset... en japansk blodlönn (kan hållas nere så att den blir buske i stället för träd)... och ett par pionbuskar... Och kanske en rönnsumak ute på gräsmattan (med tanke på dess rätt aggressiva rotsystem)? Vad tros om det, Fru Gartner? ;)

fredag 13 maj 2011

grymme gunnar

I min bokhylla har jag en tjock bok med Gunnar Ekelöfs samlade dikter. Jag läser inte i den så ofta, men i morse föll andan på mig och jag tog ut den ur hyllan och bläddrade lite på måfå. Alldeles av sig självt, liksom, dök en dikt upp som passar extra bra idag när läsårets sista munta i religionskunskap har hållits...

HELVETES-BRUEGHEL
detalj

Vad helvetet är 3vligt!
Där sitter lorteraner och kissoliker
och bönar på latrin och kräkiska:
Glor jag in excelsis Deo?
Pax in terrore!
Hå, min i busken bonae voluptatis!


(Ur diktsamlingen NON SERVIAM från 1945)

ruttet

Something is rotten in the state of Denmark (Hamlet akt 1, scen 4). Åtminstone pågår det skumma saker med Blogger. Dels har jag inte kunnat skriva, eller läsa eventuella kommentarer, sedan igår kväll och dels har inläggen från igår försvunnit? Nå. De återkommer säkert.

Jag tror jag jobbat femtio timmar den här veckan. Det känns. Jag hade tänkt klippa gräset efter jobbet idag, men lyckligtvis var det lite för blött fortfarande, efter ett par rejäla skurar under eftermiddagen. Så jag hällde upp ett glas vin, tog med mig en bok och njöt av en stunds kvällssol på altanen. Njutbart.

När jag tyckte vinden blev lite väl sval drog jag mig inomhus och slog mig ner i soffan, i stället. Här tänker jag stanna tills jag går och lägger mig. Teve har inte mycket att erbjuda så antingen ägnar jag mig mestadels åt att bara vegetera, eller så kanske jag läser något hyfsat seriöst. Eller somnar.

Jag har ett disigt minne av att ha tackat ja till något spännande på det som vanligen kallas "höstlovet" men som för lärare innebär tre dagars kompetensutveckling. De där tre dagarna kan ibland ha ett något tveksamt innehåll, till kompetensutvecklingen sett, men kanske blir det jag ska delta i ett undantag? Jag får återkomma med detta. Så småningom.

Förresten... Jag kanske skulle kolla in The Rutles? Det var ett tag sedan.



Alla andra tributeband kan slänga sig i väggen. Bättre än så här blir det inte!

onsdag 11 maj 2011

för tretti år sedan

För trettio år sedan dog Bob Marley. Helt i onödan (vilket ju egentligen gäller de allra flesta dödar...). Det var alldeles för jättetidigt, dessutom. Han hann göra en väldigt massa skön musik och jag väljer en av mina absoluta favoritlåtar, i en schysst version.



Vila lugnt, Bobban...

siccan a day... II

Elva timmars arbetsdag skojar man inte bort. I synnerhet inte om den bestått av muntliga examinationer av 22 teknikettor. Inte alla samtidigt och hela tiden, förstås, utan i grupper om två eller tre. Varje grupp har rätt till ett lika fräscht och vaket mottagande, vilket ställer en del krav på examinatorerna. Men det gick fint och jag är väldigt glad och stolt över alla eleverna i TE1!

Innan jag gick hem hämtade jag, och sorterade upp, morgondagens nationella prov och ordnade med lite information till tentavakterna. Småpratade lite med en kvardröjande, pluggande elev och en kollega som skulle ha kvällskurs i italienska.

Sedan cyklade jag hem och slängde upp trädgårdsambitionerna på hyllan i hallen. Men jag har vattnat mina krukväxter. Det har jag. Och snott ihop något pastakolijox på 11 minuter blankt. Ibland är mat så fruktansvärt ointressant att jag inte ens orkar handla hem det. Då är det bra med lite skräp i skafferiet. Med frånvarande min och trötta ögon försöker jag hänga med i Kulturnyheterna och lite andra nyheter. Ambitionen är att försöka hålla mig vaken till 20.30 då Från Sverige till himlen börjar. Och helst en halvtimme till, då. Sedan får det bli bingen. Pronto.

fasligheter

Just idag... den här morgonen... önskar jag att det vore en ledig sådan... Veckan är tung och jag skulle så gärna vilja odla min trädgård. När jag kommer hem på kvällarna står den där och väntar på mig. Och jag orkar knappt gå runt huset för att upptäcka vad nytt som kan ha kommit upp. Jag lovar mig själv att klippa gräsmattan på fredag (jag tycker det är roligt!) och sedan gräva och planera på lördag och söndag. Antagligen blir det kallt och regnigt, då.

Inslag just nu på SVT1 om Fas 3, från Uppdrag granskning. En arbetsmarknadsåtgärd som är så förnedrande och hopplös och ineffektiv att man blir mörkrädd. Människosynen som ligger bakom ett politiskt beslut av den digniteten luktar äckligt, och att regeringen bara ignorerar de röster som höjs mot Fas 3 säger allt om den. Hoppet nu står till oppositionens initiativ.

Jag hör själv till de som har jobb och dit ska jag traska nu. Eller... inte nu. Men om en stund. Och jag traskar inte - jag cyklar. Jag ska ta omvägen om Fenix och köpa en lunchbaguette och något sött till kaffet. Inte till mig själv utan till Håkan, som kommer in för att examinera mina elever i ReA, idag. Han gillar goda saker. Och vem gör inte det?

tisdag 10 maj 2011

siccan a day...

Det är alldeles stilla och ljummet ute. När jag cyklade från styrelsemötet passerade jag Sunkhaket där uteserveringen var fullsatt. I och för sig har de bara två bord, men ändå liksom. Det såg gott ut att sitta där och klämma en malt i den mjuka kvällen.

Min dag har varit något alldeles sanslöst lång. Eftersom det var nationella prov var jag på plats på jobbet redan halvåtta för att lägga sista handen vid förberedelserna och sedan var det fullt ös medvetslös. Nationellt prov i engelska a-kursen (där jag inledde med att spela Always Look on the Bright Side of Life medan eleverna samlade ihop sig), lektionsplanering, utvecklingssamtal, möten och rättningar. Jag stannade kvar på jobbet tills det nästan var dags för styrelsemötet, men hann träffa den ensamkommande kille jag är god man för, en stund. Mötet blev ovanligt långt men kändes matnyttigt och konstruktivt och då gör det inget.

Igår lagade jag till en smarrig paj för veckans luncher. Kom jag ihåg att ta med mig en bit till lunch idag? Nej. Just det. Så Lorenzo var snäll och köpte en macka åt mig när han var på Fenix en sväng. Men desto gladare blev jag när jag kom hem nyss och kunde värma mig lite mat snabbt som attan.

Jag skulle gärna vilja se Kobra nu, men jag tror inte jag orkar. Det känns som att jag ska lägga mig i stället. Läsa en stund och sedan sova väldigt gott.

kultigt och kulturellt och rätt kul

Sköna Ingalill smsade mig i söndags. Hon hade läst i DN om K-spaning på Konditori Fenix och kom att tänka på mig. Jag missade att köpa tidningen och inte kunde jag hitta något i nätvarianten, heller. Men i gårdagens Östran fanns en liten artikel och idag ligger den på nätet.

Trevligt, såklart, men det berättar ju inget jag inte redan visste; Fenix är extremt coolt. En värdig ersättare, för mig, till Stålboms i Falkenberg. Det ligger på alldeles perfekt rymningsavstånd från jobbet, sådär så att jag och kollegorna kan kila dit en liten stund under arbetsdagen. Jag gillar mest 70-talsdelen av caféet - där kan man sjunka ner i de rödblommiga klippansofforna med sitt kaffe och läsa tidning och prata - om man har fikasällskap.

Vädret bådar gott idag. Igen. Njut av det, ni som kan. Själv ska jag nog vara inomhus precis hela dagen. Men det är rätt okej, det också.

måndag 9 maj 2011

utsikt över en insikt


Den som är framme har en lång väg att gå..
.

(Ur en afrikansk dagbok. Tomas Tranströmer, 1966)

en dag i mitt liv

Idag lekte jag god fé. Det som var kvar av lördagens bullbak tog jag med till jobbet och jag hoppas att det gjorde mina kollegors måndag lite trevligare. Min dag var trevlig ändå, men jag smarrade en bulle ändå, utifall att, liksom. Fullt upp hela tiden med rättningar, planering, diskussioner, lektioner tillsammans med Kristina (som är sista veckan hos mig nu), fika, utvecklingssamtal, handledningssamtal inför ett projektarbete, förberedelser för morgondagens nationella prov (inklusive att möblera om lite i ett par klassrum) och så avsluta med betygskonferens för Komvux.

Snabbt hoja hem i eftermiddagssolen och hämta pysselgrejer och så susa ner till Himmel & Pannkaka för stickcafé. Idag valde jag ett fulbroderi. Fortfarande mest bara uppvärmning inför lite större projekt. Trevligt att pyssla, fika och prata.

Väl hemma surade jag ihop en stund över en fullständigt ohemul elräkning (hur i helsicke kan den landa på 1200 spänn för en månads förbrukning?), lagade en paj till veckans luncher och pratade en stund med Mannen i telefon. Jag vill måla klart i gästrummet och jag vill ut och gräva och plan[t]era i min trädgård. Men jag orkar inte. Jag har lovat mig själv att det ska bli sådana roligheter i helgen. Det ser jag fram emot! Till dess får jag kolla ikapp på Trädgårdsfredag och inspireras av hur de röjer och grejar i den där rätt förfallna trädgården. SÅ illa är det faktiskt inte i min trädgård!

Apropå helgen; på lördag ska jag gå på bio i Åfors Folkets hus. Ja, just det Åfors som jag blev lite kär i när Jenny och jag var på glasutflykt. Filmen är Bo Widerbergs Ådalen 31 och den visas på 80-årsdagen av skotten där. Ett stycke svensk historia som Göran Greider skrivit om här.

söndag 8 maj 2011

summa summarum

Söndag kväll. Mörkret ligger kompakt utanför mina fönster. Här och där lyser enstaka lyktor och lampor i grannarnas fönster. Tyst. Väldigt tyst. Jag bor i en lugn del av en lugn By.

Jag tänker tillbaka på helgen som gått [alldeles för fort]. Fredagskvällens kreativa samtalsbubbel med starka, kloka vänner. Lördagsmorgonen bullbakande och det upplivande besöket av åtta härliga herrar från Tolg. Det är som vännen Ola kommenterade det på Facebook: det finns besök - och så finns det... besök! Eftermiddag och kväll i en annan by, hos min käraste. Avslappnad samvaro, god mat, gott vin och samtal som gjorde teven fullständigt överflödig. Liten sovmorgon idag, slöfrukost i soffan och sedan ett lamt försök att vara ute, men vinden drev mig in igen och jag fick lite pysslat innan det blev en liten familjemiddag och sedan hemfärd, för min del. Knappt hade jag hunnit hem förrän Catharina ringde på min dörr, och så fikade vi och skrattade och pratade om allt möjligt.

Rush har spelat i Stockholm och Köpenhamn, Ola Lindholm tillbakavisar knarkanklagelserna, mer Usamabilder har kablats ut och protesterna i arabvärlden, t ex Syrien och Jemen, kräver nya dödsoffer när regimerna slår tillbaka mot sina egna medborgare.

Och här sitter jag med fötterna på soffbordet, kollar SVT2:s alldeles utmärkta söndagskvällssjok och dricker lite te medan jag summerar en fin helg.

Nu kan veckan få komma!


(Jag har småpysslat)

en lat jävels blogg

Solig söndag i Blekinge. Men blåsig. Jag har ingen lust att gå ut alls. Och... då gör jag inte det. Så enkelt kan det vara.

I stället sysselsätter jag mina händer med lite småpyssel. Lite arbetsprover, om man så vill. Test av garner och andra material, för att se om de kan användas på nya sätt. Diskat har jag också gjort. Och bäddat. Så något "nyttigt" har jag ju ändå åstadkommit.

Intressant det där, med vad som anses vara "nyttigt arbete" och vad som i så fall också anses "onyttigt"? Om jag blir glad av att ligga en hel helg med näsan i en bok, eller stickande varv på varv på något projekt; är det mindre värt än att gräva upp land, måla eller kanske klippa gräs? Varför skulle det vara det?

Jag har inga problem med Luther, men jag har förstått att det finns andra som har det. Som tror att bara för att solen skiner måste man ut i detta solsken. Eller att bara för att man är ledig från sitt lönearbete så måste man fortsätta vara "effektiv" på sin fritid?

Jag tänker. Ibland räcker det väldigt långt. För mig.

I eftermiddag blir det färd tillbaka hem till Byn. Kanske målar jag lite i gästrummet. Kanske låter jag dagen i stället avrundas med en fika med en god vän.

Jag är en lat jävel. Det är jag stolt över.

lördag 7 maj 2011

vattnets betydelse för sjöfarten...

... visar sig vara rätt överdriven den här lördagsmorgonen då Kapten Onedin a k a Patrik och hans mannar från Tolg ankrar upp på redden... jag menar... på gatan utanför mitt hus.

Besöket var föranmält och jag var uppe i arla morgonstund för att rådda kanelbullar till denna illustra skara herrar. Gott sällskap till morronkaffet!

Rolig och trevlig frukost blev det - och sedan seglade de vida mot nya djärva mål. Den blekingska skärgården, närmare bestämt.

Jag ska åt samma håll så snart tvättmaskinen morrat klart i tvättstugan. Fast inte ut i skärgården, utan till Björkeryd och Mannen där!

Och om bara en månad ses vi igen, Onedinlinjen och jag! Då är det Sweden Rock!

fredag 6 maj 2011

roots to branches

När man träffar sköna vänner på samma våglängd som en själv så rinner tiden snabbt iväg. Plötsligt var klockan sent. Och jag som ska upp tidigt i morgon och förbereda herrfrukost. Nå - det gör inget. Kvällens samtal gav mer än de tog och har snarare fyllt på mitt energiförråd än dränerat det!

Jag loggade kort in på Facebook för att kolla om världen är kvar, innan jag själv försvinner för densamma några timmar och en vän hade lagt in ett så suveränt underbart Jethro Tullklipp. Jag blev tvungen (fast frivilligt, liksom) att lyssna tre gånger. Ian Andersson är världsabäst, helt enkelt. Och sättet på vilket texten, sången och harmonierna liksom hånglar upp varandra är fullständigt magiskt.

Lyssna själva.



Och jag ger er texten också. Ett stycke mycket fin och meningsfull musiklyrik av bästa märke!

Roots To Branches

Words get written. Words get twisted.
Old meanings move in the drift of time.
Lift the flickering torches. See gentle shadows change
the features of the faces cut in unmoving stone.
Bad mouth on a prayer day, hope no one's listening.
Roots down in the wet clay, branches glistening.

True disciples carrying that message
to colour just a little with their personal touch.
Home-spun fancy weavers and naked half-believers --
Crusades and creeds descend like fiery flakes of snow.
Bad mouth on a prayer day, hope no one's listening.
Roots down in the wet clay, branches glistening.

In wet and windy priest-holes. Grand in vast cathedrals.
High on lofty minarets or in the temples of doom.
I hope the old man's got his face on.
He'd better be some quick change artist.
Suffer little children to make their minds up soon.
Bad mouth on a prayer day, hope no one's listening.
Roots down in the wet clay, branches glistening.

wtf

Det är inte så lite frustrerande när man stressar som en galning från jobbet och inte alls hinner att i lugn och ro utvärdera en superfin lektion hållen av min VFU-student Kristina fast man så gärna ville, och så hojar vidare till ett viktigt möte bara för att upptäcka att jovisst var det idag - men tiden är ändrad till klockan sex och "du har väl fått mailet"? En sak är säker. Jag missar inga mail. Inte. Aldrig. Alls. Det har helt enkelt inte skickats och mötet var av det slaget att det banne mig inte ska hållas klockan 18 en fredagskväll.

Nå. Jag cyklade hem, tog en macka och avreagerade mig på stereon. Linus ringde också och berättade att han, som antagligen ärvt sin höjdskräck av sin mor, putsat här idag:

På utsidan, that is. GAH!

Nu ska jag snitsa ihop en smått improviserad middag för ett par goda vänner som kikar inom om en stund. Jag gör en tomat- och löksallad och en snabb paj med tomater, rödlök, oliver, parmesan, basilika och äggstanning på en slatt grädde.

Och titta en så vacker liten pelargonblomma. Det är en Royal Rose. Hängis. Den rödsvarta färgen är helt fantastisk!

fasligt fin fredag?

Jag sitter i soffan och kollar gårkvällens Debatt, på SVT Play, medan jag dricker mitt morgonkaffe och hoppas att solen ska tränga undan kylan idag.

Fas 3 har debatterats under en tid och är också ett av ämnena i programmet jag ser. Jag blir så upprörd - igen! - att jag nästan får hjärnblödning. En från grunden jävelkorkad idé som totalt sänker de människor som redan befinner sig trampandes vatten. En människosyn som luktar väldigt illa. En man i programmet berättar att han, och ett gäng andra, skulle sitta och göra facebookgrupper och sälja till Kolmården. Andra renoverar nya möbler. Ehh? [Hur] tänktes det där? Och att tvinga människor att göra ett arbete mot ett lågt bidrag i stället för en avtalsenlig lön? Som jag förstår det hindrar Fas 3 människor från att komma in i det riktiga arbetslivet, och dessutom får man inte utbilda sig och kanske bredda sin kompetens, eller rentav skaffa sig en ny?

Jag önskar alla en Fin Fredag - utom Alliansen och deras lakejer.

torsdag 5 maj 2011

snål skata

Jajamen! Det är jag det! Förra veckan, när det var snudd på sommarvärme, skruvade jag ner värmen i Huset. Sedan kom vårkylan tillbaka. Men jag är enveten och som den naturaliserade smålänning jag blivit så tänker jag banne mig inte höja värmen igen. Det kommer snart att bli varmt ute igen. Så här sitter jag i raggsockar och varm tröja. Och har det precis hur mysigt som helst, med tända ljus, te och Babel. Just nu: Marilyn Monroe. Se där en ikon jag faktiskt haft vissa förutsättningar att likna. Om jag velat. När jag var blond hade jag samma frisyr ibland.

Nu har en del av Marilyns anteckningar blivit utgivna. De klassas som dikter. Inte särskilt djupt men mycket personligt. Utan en tanke på att någon skulle läsa det hon klottrat mer. Men nu står en fransk snubbe i teverutan och säger att det är sällsynt att någon så i ord kan återge sin inre resa. För honom är detta "stor, stor litteratur"; "Min kropp är min kropp. Varenda del av den." Djupt. (Kanske blir alla mina Facebookuppdateringar en diktsamling en dag? Eller... valda delar av bloggen?)

Hursomhaver kan det nog vara intressant läsning för oss som gillar Marilyn och vill veta mer om vad som fanns bakom den vackra ytan.



Sa jag att jag ska se Elton John i Scarborough i början av juni? ;-)

brudar, brudar, brudar

Jag var på café igår igen. Nätverkscafé. Vänsterfeministiskt nätverkscafé. I Kalmar. Ett gäng snygga, intelligenta och pålästa kvinnor som träffades, fikade och diskuterade politiska aktualiteter och litteratur. Roligt och inspirerande!

Och fortfarande har det för mig förhatliga ordet "systerskap" ännu inte dykt upp. Det bådar gott!

return of the rörmokare

Sedan ett par dagar har det varit väldigt kallt hemma. Jag har inte ägnat det särskilt mycket tanke - raggsockar, te och varma tröjor funkar fint - eftersom det också varit för årstiden rätt kyligt ute och jag har dragit ner på elementen en del. Varmvatten har jag haft. Annars hade jag nog reagerat tidigare. Men i morse ville jag kolla att brännaren funkade som den skulle. Så jag gick ner till pannrummet för att klappa på den lite. Där blinkade en röd lampa som indikerade att den inte kunde tända. Jag tänkte att jag kanske gjort något fel när jag satt tillbaka allt efter sotningen, så jag tog isär allt igen - och satte ihop det. Startade anläggningen igen. Och sipåfan om det inte började elda i den.

Efter en stund gick jag ner för att kolla igen. Då blinkade åter den röda lampan. Hmm... Vad göra? Ringa installatören, såklart. Han lovade komma, så jag la ut en nyckel och traskade till jobbet (ljug: jag tog bilen, för jag ska handla några tunga saker efter arbetsdagens slut). Efter en stund ringde han och jag väntade mig att få höra vad det var jag hade klantat till. Men det visade sig att han hade klantat. Eller åtminstone gjort en liten felbedömning vid upphängningen av matarröret, så att det gradvis rubbats och nu inte kunde mata upp pellets som det skulle. Det kändes gott för mitt självförtroende. Och nu brinner det fint!

Själv sitter jag och fryser lite i en tentasal igen. Bråda dagar...

risk för härdsmälta på parkgatan

Det är rätt mycket nu. Det jobbiga med det är att det så gott som uteslutande är bra och roliga och viktiga saker som sker (med något allvarligt undantag; se föregående inlägg...) och är på gång och därför har jag svårt att (vill inte!) välja bort något. Men jag sover gott. Det är en bra sak. Och idag, när jag ånyo ska sitta tentavakt en god stund, ska jag sortera upp, planera och skriva en att-göra-lista som jag kan pricka av. Det brukar fungera för min inre ro. Det - och ett par muggar gott morronkaffe att kontemplera över. Min egen variant av mindfulness?

Kanske kan jag då också skriva något vettigt här.

onsdag 4 maj 2011

666

En del saker träffar en som en fet smäll i solar plexus. Jag vaktar nationellt prov i engelska och passar på att kolla mail etc. Alldeles nyss öppnade jag ett mail från en skön vän, som berättar om cancer som spritt sig. Om en borttagen livmoder. Om cellgifter och strålning. Jag kan knappt andas. Fryser. Tårarna stiger i mina ögon. Det gör ont i mig - och då är det ändå inte jag som är sjuk.

Kanske läser du det här, min vän. Vet då att du är i mina tankar och att jag skickar styrketankar till dig. Varma om- och påtankar. Tankar att detta ska gå bra. För det är klart att det gör. Allt annat är otänkbart.



Detta är det 666:e inlägget i bloggen och jag tänkte raljerat lite hårdrocksaktigt över det. Istället blev det ett jävligt och djävulskt inlägg alldeles på riktigt.

requiem for a dream

För bara en vecka sedan var Johanna här. Då lyssnade vi på temamusiken för den oerhört starka filmen Requiem For A Dream (har ni inte sett den så gör det!) som är ett av Johannas älsklingsstycken. Igår fick Kronos Quartet, som har gjort en grym version av Requiem.., dela Polarpriset med en verklig rocklady, Patti Smith.

Här är Kronos Quartets version av ovan nämda stycke.



Och sällan har Patti Smith varit skönare än här:



Mitt tonårsjag ville så gärna vara som hon. Då. Men jag hade liksom inte förutsättningarna.
Och har ni inte läst Just Kids så gör det!

tisdag 3 maj 2011

jag ska aldrig bli som min mamma

Jag läser Inger Alfvéns Dotter till en dotter. Egentligen skulle jag bara läsa första kapitlet och göra en feministisk litteraturanalys på det, var tanken. Men jag råkade ha boken i hyllan och det var så väldigt, väldigt länge sedan jag läste den sist att jag helt enkelt fortsatte in i boken.

Den är egentligen inte särskilt subtil. Fulmönstren som går igen från generation till generation är tydliga. För mig som läsare. För huvudpersonen i romanen framträder mönstren först efter hand och inte alls så tydligt. Inte förrän när hon får perspektiv och distans till den delen av sitt liv som boken beskriver. Och jag tänker att det kanske är så även i verkligheten. Inte kanske, förresten. Det är så. Och det är ibland en utmanande tanke.

Jag bestämde mig väldigt tidigt för att bli en annan sorts mamma än min egen mamma, som i sin tur antagligen hade det rätt tufft med sin mamma (som jag tyckte var rätt cool - men så var hon inte min mamma...). Jag har lyckats med det. Jag är en annan slags mamma. Den relation jag har med mina barn (eller snarare "de relationer" eftersom de är unika individer och relationerna till dessa individer skiljer sig av just detta skäl) är helt annorlunda än den min mamma har med mig - eller jag med henne. Men... kanske har jag skapat andra, nya fulmönster? Jag vet inte. Kanske? Jag hoppas de inte är alltför svåra. Time will tell.

Det är inte det att jag inte skulle tycka om min mamma. För det gör jag. På sätt och vis älskar jag henne. Jag kan se somligt av det som format henne och kan förstå en del av de val hon gjort. Jag försöker ha en dialog med mina kloka barn (bara en sådan sak...) och förhoppningen är att de ska förstå mina bevekelsegrunder för de val jag gjort, eller inte gjort.

aldrig tråkigt på jobbet!

Eleven, efter lektionen:

- Magda... på tal om feminism. Vilken slags feminist är du? Jag gissar på radikalfeminist!

- Nja... Jag gillar egentligen inte att låsa in mig i någon särskild klassificering, men... lite ninjafeminist, kanske? Av typen "Don't get mad - get even", svarade jag med glimten i ögat. Fast mest likhetsfeminist ändå.

- Hmm... jag tror ändå du är radikalfeminist. I alla fall till 99 %.

Jag tror seriöst att det var menat som en komplimang. Oh well! Jag har aldrig tråkigt på jobbet!

stackars, stackars kommunchefer

Dagens Östran (pappersvarianten) har en artikel, på Emmabodasidan, med rubriken "För låga löner till kommunchefer". Där kan man läsa om hur svårt kommunen har att rekrytera kompetenta chefer och få dem att stanna, mycket på grund av de jämförelsevis låga lönerna. Chefer som slutar anger som sina två huvudskäl dels "den låga lönenivån" och dels det sätt på vilket "den politiska ledningen styr kommunen".

Den chef som har lägst lön är kulturchefen med fattiga 30.200 spänn i månaden och den som har högst är föga förvånande kommunchefen med 51.400 kronor. Stackars, stackars. Hur klarar de sig? Pantar de flaskor? Lånar av föräldrarna? Det måste vara jättetufft. Särskilt när de avundsjukt sneglar på s k "jämförelsekommuner" där "alla andra" har i runda slängar 20.000 mer i lönekuvertet varje månad. Klart att det är sura rönnbär, men jag har svårt att tycka synd om dem (vilket troligen inte heller är avsikten med artikeln...). De kan väl försöka värdera livskvaliteten och trevligheten och allt det andra som brukar tas fram som fördelar med att leva i en liten landsortskommun? De kan väl klappa varandra på axeln och trösta varandra? Och i värsta fall plocka svamp och blåbär för att dryga ut kassan?

En annan fråga är hur resten av de kommunanställda lyckas överleva? De som jobbar med renhållning, lokalvård, barn- eller äldreomsorg, på bibliotek, i skolan och andra sysslor som krävs för att hålla kommunmaskineriet igång? De vars löner ligger på hälften av chefernas?