torsdag 29 december 2011

egen tid - egen rymd

För mer än åttio år sedan skrev författarinnan Virginia Woolf den sedermera välkända essän A Room of One's Own. Förvisso var dess huvudtema att kvinnor, för att kunna författa eller överhuvudtaget bedriva konstnärligt skapande, behövde dels pengar (finansiell frihet = egen tid) och dels ett eget utrymme, där detta skrivande/skapande inte bara skulle ske utan dessutom respekteras som det arbete det är. Men i förlängningen har essän också kommit att handla om vikten av att kvinnor, likaväl som män, har rätt till en egen privat sfär.

Jag klagar inte för egen del; jag har ett helt hus för mig själv. Men det har inte alltid varit så. I tidigare liv har jag, av olika anledningar, kanske haft ett "arbetsrum" men det har alltid samtidigt blivit hela familjens arbets- och hobbyrum, avstjälpningsplats, gästrum och whatnot. Ibland har det egna "rummet" inskränkts till att vara ett eget skrivbord - och ibland inte ens det. Samtidigt har alla barnen haft sina egna rum som en självklarhet. Och medan jag levde med deras far hade han, om inte annat, en bastu till vilken han alltid drog sig tillbaka för att få vara ifred (jag tänker inte gå in på vad han sysslade med där) eller umgås med sina vänner. Män i andra relationer har haft sin verkstad - eller sin replokal. Ändå är det kanske jag som haft det största behovet av avskildhet. Av en egen rymd för skrivande, skapande och... tänkande.

Och... det handlar naturligtvis inte enbart om det fysiska rummet. Det handlar lika mycket om att ha ett eget rum i tiden. Och även där har min erfarenhet varit att, så länge barnen bott hemma, min egentid har bortprioriterats (även av mig själv, såklart) för att tillgodose familjens behov, medan karlen alltid haft hur gott om tid som helst för dagslånga golfrundor, hela eftermiddagar och kvällar för sportporgram på teve osv osv ad infinitum.

Men är det då bara jag som levt så ojämställt? Nja, i dagens DN (nätversionen) kan man läsa att det tydligen är mer än vanligt att det ser ut på liknande sätt även i andra familjer. Läs här om hur män fortfarande tar sig större friheter att skapa sina egna rum - eller GROTTOR! - på bekostnad av kvinnorna. Man kan undra varför? Är det för att männen upplever att kvinnan tagit över resten av hemmet och tiden? Att de inte har något att säga till om? Eller - vill de fly undan det ansvar det innebär att ha - och driva - en familj?

Jag finner läsningen intressant. Inte minst för att vi kvinnor så ofta låter det ske. Att vi viker ner oss. Som om tids- och rumsfördelningen vore en självklarhet?

Själv är jag, som sagt, bortom det nu. Jag äger mitt eget hus. Jag rår över mina 140 kvm i eget majestät och använder både det, och min tid, som jag finner bäst. Men jag har tre döttrar och en son. Jag är mån om deras, och deras partners, frihet och livskvalitet. Deras rätt till kreativ frihet och egentid. Och när jag läser artikeln får jag kvitto på att vi verkligen inte kommit särskilt långt med den där jämställdheten.

4 kommentarer:

Andreas K sa...

Kvinnor är ju inte barn utan vuxna människor och kan de inte samtala om saken med sin man och få vad de vill så förtjänar de inget heller.

Är sjukligt leds på att simpla saker ska göras till politik och genusvetenskap. Jag känner inte till ett enda förhållande där mannen skulle förvägra kvinnan sitt eget rum och om han gör det så är det bara lämna honom.

ming wan lee sa...

Andreas K, Jag har suttit tyst länge nog nu och betraktat utvecklingen av såväl denna eminenta blogg (tack Magda!) som mitt liv som kvinna och måste säga dig att så länge som jämlikhet sätts på ett ekonomiskt plan kommer det alltid finnas en förlorare och en vinnare. Därmed inte sagt om det ena är en kvinna eller en man, jag känner även män i omvänd roll, men detta är mer ett undantag som bekräftar regeln. Det är lätt att säga "lämna" om man har en grund att stå på, ett säkrat arbete, en familj eller trygg ekonomi, alltså olika nätverk. Traditionellt sett är mannen den som uppbär de utomhusliga nätverken och kvinnan har varit den som har tagit störst ansvaret för barnen. Man har försökt att skylla detta på biologiska faktorer, men dessa har oftast haft en politisk eller ideologisk grund och förklaring. För en kvinna som dessutom fått byta namn vid äktenskapet innebär äktenskapet ett avståndstagande från ett brett socialt nätverk. För att finna samhörighet, en grundläggande tillhörighet har det därför varit enklast för henne att lita på det givna, det som definierat hennes rum, familjen och hemmet. Hade vi kunnat ändra på och omdefiniera alla arbeten som likvärdiga, utan ekonomiska aspekter i enlighet med bankernas system, då borde även uppfostran och matlagning, trygghet och omsorg kunna värderas på ett samhällsbegreppsligt plan. (läs gärna Thomas Moore, som beskriver det på ett otroligt simpelt sätt i Utopia från 1516) Vi ser nackdelarna idag, genom alla barn som far illa, samhällsekonomiska konsekvenser som är en indikator på att vi inte klarar oss utan ett fungerande hem.
Att lämna sina barn vind för våg får konsekvenser. Så är det, det är bara så att alla inte har insett det - eller känner att de behöver ta ansvar. Det är inte så simpelt som det kan tyckas nämligen.

Matilda sa...

Andreas > Det är ju inte alltid det är riktigt så enkelt. Och så länge det handlar om vem som tar mest ansvar (frivilligt eller ej) i hemmet, så ÄR det en jämställdhetsfråga - om det nu är det du menar med "genusvetenskap".

Mamma > Tack för allt du gett oss :)

magda sa...

ming wan lee> Word!

Matilda> Kärlek till dig!