onsdag 30 november 2011

langetterier

Mitt syprojekt tar form. Jag insåg snabbt att det inte låter sig göras med maskin utan måste göras helt för hand och med den finaste langettsöm. Det kan faktiskt bli fint! Men det är tungt att sy för hand och jag har avslutat för ikväll. Nya tag imorgon!

Jag har hittat en liten ensemble som faktiskt ger mig en skön Downton Abbeykänsla. På onsdag ska jag hämta den i en mig närbelägen, större stad!

Annars är kvällen lite tråkig. Jag känner mig ensam och tom. Saknar. Jag funderar på att strax lägga mig och läsa en lååång stund. Somna och vakna till en ny dag, en ny morgon.

effektiv dag

Idag har jag hunnit göra precis allt jag föresatte mig när arbetsdagen började. Prov är rättade, lektioner genomförda och nya planerade, seminariefrågor till inte mindre än tre olika bokseminarier är förberedda och uppladdade i de respektive virtuella rummen i vår lärportal. Samtal som ska ringas är ringda och mejl som ska skrivas är skrivna. Som avslutning på dagen blev det en gofika med mentorsklassen SP3 och på hemvägen gick jag ett ärende och hämtade upp lite papper.

Nu när jag är hemma tänkte jag fortsätta på min inslagna väg och få lite pyssel gjort. Ett av mina djärvare syprojekt som kräver inte så lite koncentration får inleda kvällen och när jag sedan känner att det vore skönt att sjunka ner i soffhörnet ska ett stickprojekt åka fram, i stället.

Under tiden kan jag tänka på uppgifterna till sista skrivarträffen för den här gången. Jag har egentligen skrivit den största uppgiften redan (vi arbetar fortfarande med minnen), men det blev så oerhört personligt att jag helt enkelt inte kan dela det med de andra i gruppen. Det finns nog bara en person i hela världen jag kan dela det med och det är den person jag delar minnena med. Tids nog ska jag göra det.

So long!

saffransaffransaffran

Lussebullarna blev, helt i enlighet med traditionen, skitfula. Men saftiga och goda. Det vet jag eftersom jag, också helt traditionsenligt, åt upp de två mest missbildade. Hur jädrans svårt ska det kunna vara, egentligen, att få till de där krumelurerna? Nu ser de ut som olyckshändelser. Men - som sagt - ljuvligt goda är de. En lite skum sak var att halsen började svida en kort stund efter att jag ätit upp dem. Den svider fortfarande, men inte på ett sådant där jag-håller-bestämt-på-att-bli-förkyld-vis. Saffransallergi? I hope not. Det vore synnerligen orättvist. Jag som älskar saffran. Måste utforska detta vidare - på fredag ska jag laga en bouillabaisseinspirerad fiskgryta att bjuda Lillmysen på.

Den här allra sista skälvande skärvan av november är än så länge kolsvart och lite råruggig. Jag tänder ljus och dricker Byns godaste i djupa, njutningsfyllda klunkar. Lite nyheter på teve, kelsjuka Systrar och direktuppkoppling till det Förflutna fulländar min onsdagsmorgon.

tisdag 29 november 2011

pysselkväll

Utanför arbetet har mitt liv för tillfället växlat in i ett nytt, lite lugnare, spår. Inga möten och sådant på hela veckan. Jag har laddat min Kindle och lagt in en hög med läsning i den. Fälgarna är på plats på verkstan för påkrängande av nya vinterdäcken. På torsdag ska det skiftas på bilen. Jag har sett reprisen av Downton Abbey och dessutom hittat en klänning som är överkomlig i pris. Jag har ett skriv i huvudet, men det får stanna där för nu ska jag baka lussebullar och ösa Trans-Siberian Orchestra. Mina gamla brända CD:ar från förra julen har gått varma i skolcafeterian idag. Sweet!

Tjao!

baka!

Nu är det den tid på året då jag trippar på saffran! Framförallt i vanliga, lite småfula lussebullar men till söndagens skrivarträff (den sista...) tänkte jag göra en saffranskladdkaka. Saffran är också ljuvligt ihop med fisk - och då inte nödvändigtvis en bouillabaisse även om det också är helt fantastiskt gott. Tror jag ska tänka ut något gott recept att pröva när Linus kommer och hälsar på i helgen!

December snart, alltså. En njutmånad liksom november, men med lite större förväntningar. Jag vägrar som vanligt hets, press och stress. Stänger in mig hemma med Trans-Siberian Orchestra, massor av ljus och en och annan gofika med sköna vänner. Jag måste göra en raid till en närbelägen stad (köpa väggfärg, bland annat) men tänker göra det en vardagseftermiddag då jag tänker att utsikterna är mindre att behöva bli nertrampad.

Men än är det november. Morgonmörkret ligger tjockt utanför mina fönster och kaffet doftar ljuvligt. Jag laddar för ännu en dag av arbete. Ser fram emot den.

måndag 28 november 2011

lite av varje

Jag har fått en del småsaker fixade idag.

Kindlen ligger på laddning och jag har fått en "trave" läsning också, från Matilda.

Mitt mobila bredbandsabonnemang går snart ut så jag har förnyat det och passade då också på att få mig en router på köpet, och större bandbredd, så att jag kan ha fem datorer uppkopplade samtidigt om jag skulle vilja. Det blir svårt, men tre laptops och en stationär skulle jag ju kunna skrapa ihop om jag skulle få för mig att till exempel LANa med mig själv. Framförallt blir det najsigt att ha en möjlighet till uppkoppling både på övervåningen och undervåningen och möjlighet för barnen att kunna surfa och dona när de är här.

Pellets är beställt liksom nya vinterdäck. Jag har telefonerat med tre av fyra barn.

Jag har grepp om läget.

Dessutom har jag en ny historia som börjar strömma genom systemet och flöda ut genom mina fingrar och rakt ner i tangentbordet. Den kommer att bli fin. Och den kommer jag att dela här när den är klar.

Nu ska jag sova. Jag är så dödsens trött att jag inte orkade repetera med kören idag.

G'natt.

vånda

En berättelse har legat och väntat inuti mig. Den har bidat sin tid. Igår kom den till mig och jag samlade ihop den och formade tankarna och känslorna till ord och meningar. Jag har lagt den på ett särskilt ställe där den ska få ligga och mogna lite. Eller... snarare är det jag som vill dröja. Vänta. Berättelsen vill bli läst men först måst jag samla mod att visa den, mitt hemliga lilla barn.

måndag igen

Tyst morgon hemma i mitt Hus. Fast alldeles tyst är det ju inte, förstås. Elementen susar svagt och rätt vad det är hörs det hemtrevliga rasslet från pellets som rinner genom matarröret. Jag har kommit på att det känns väldigt gott nu när det är lite kallare ute. Då vet jag att allt funkar och att jag inte kommer att behöva frysa. Teven sköljer över mig med nyheter, men volymen är låg. Ibland hörs ljudet av Systrarnas små tassar som trummar mot golven när de jagar varandra genom rummen, eller kraset när de krossar sin mat med de sylvassa tänderna. Men... annars är det tyst. Nattens storm har ebbat ut. I fönstren lyser några stjärnor och en och annan ljusstake. Tända ljus på mitt soffbord. Doften av nybryggt kaffe från en mugg som står bredvid mig. Tankar på dagarna som just varit. En tidsresa jag nu vill vila i.

Men HEJ! det är måndag och arbetsveckan ska kickas igång! Nu går vi in i slutspurten på terminen. Tre dagar med elever och undervisning den här veckan, två dagars kompetensutveckling. Näst sista repetitionen med kören ikväll, innan första konserten. Få hem och bära in en pall pellets imorgon. Ninjamöte på onsdag. Städa och fixa på torsdag. Och så The Friday Mys med älsklingssonen! Det blir en fin vecka!

Apropå barna mina... När jag kom hem igår, urblåst och regnvåt efter att ha stretat hemåt den korta vägen från stationen, kom jag på att jag skulle kolla postlådan fast jag gjorde det i fredags. Och... där låg ett paket från DHL. Eller... paketet var alltså inte från DHL - det var från barnen. Igen! De är GÄLNA de där. Gälna men underbara. I paketet låg en... KINDLE! Jag säger bara... WOW... Vilken grej!

Fan vad jag är bortskämd och vad jag har det bra! Helt sanslöst...

söndag 27 november 2011

bytt bytt kommer aldrig igen

Den här helgen har jag inte laddat mina batterier. Istället har jag bytt ut dem mot nya. Just nu är jag fullt kapabel att ta ner månen och städa kattlådan simultant. Så känns det i alla fall. Och det kan behövas då november snart är slut och jag måste hålla ihop och ut ända till jul.

Jag har vandrat vida i det gamla reviret. Mitt i Nuet med det Förflutna som vägvisare. Sett det som varit med nya ögon. Trådarna i min hand är nu oskiljaktiga och sammantvinnade och kommer att så förbli.

another time, another place

Nää... men... lite frukost på det här, då?

lördag 26 november 2011

tidsresenär

Jag går ur ett drömmars land rakt in i ett annat. Utan att passera gå. Nattens värme stannar kvar och håller om mig. Kaffemugg i mina händer. En hel dag att njuta ligger framför mig. Inga planer är lagda. Dagen får komma och ta mig vart den vill. Nya stigar kommer säkert att trampas i det gamla reviret.

fredag 25 november 2011

det är gott att leva

Fredagskvällen tar form. Tända ljus. En god middag och ett gott vin därtill. Fina samtal. Glada skratt. Lite musik på det. Just så gott är livet just nu.

scum

När jag klev på tåget mot Växjö satt det en tant på min plats. Jag log vänligt, sa att jag ville ha min plats och kände mig samtidigt lite o-snäll. Tills jag fick syn på hennes skrikigt fulblå ryggsäck. Nya moderaterna stod det på den. Hon hade en (m)-badge på den också. Sedan tyckte jag att vill tanten sitta lugnt får hon välan lösa sig en platsbiljett. Sådeså.

Jag läser ETC och fastnar för rabaldret kring uppsättningen av SCUM-Manifestet och det feministhatardrev som försökt stoppa det. Det förefaller vara ett borgerligt mansnätverk, med bland andra Pär Ström i tätposition. Men förvånansvärt många män jag känner blir också provocerade av feminism - även i dess vardagligare mer inkluderande former. Det eller så säger de ingenting alls. De träder inte fram till försvar för verklig jämställdhet eller för att protestera mot exempelvis det våld som utövas mot kvinnor för att de är just... kvinnor. Och som saknar motstycke i den värld som är männens. Det gör mig besviken. Jävligt besviken.

Många män har läst Män som hatar kvinnor och tyckt den var bra. Men det verkar som de har missat vad den egentligen handlar om.

den finaste fredagen

Fin Fredag! Vad gör vi av den? Ger vi den möjligheten att kanske bli den Finaste Fredagen? Målar silverkanter på den och njuter av att vara i den?

Jag gör vad jag kan, i alla fall. Fint armband och röda naglar. Favoritstövletterna jag köpte i Stockholm och en hyfsat good hair-day. Huset lyser varmt och inbjudande för nu har jag tänt upp stjärnor och ljusstakar. Fint ska're va'! Sedan är det ju inte färdigt. Garderobsliljan i vardagsrumsfönstret ska ersättas av en stor vit orkidé i en vacker kruka, till exempel. Men sådant tänker jag pyssla med allteftersom.

Morgonen försilvras (jag är ju egentligen mer förtjust i silver än guld) av ett par stora muggar nybryggt, mörkrostat av Byns godaste och lite skön musik från Youtube.

Innan jag somnade igår lyssnade jag på Patricia Tudor-Sandahls Tankar för dagen. Hon pratade om att våga vandra gamla stigar och se vad nytt man kan finna där. Boken jag la ifrån mig som trettioåring kanske tilltalar mig nu? Den där CD-skivan som jag spelade om och om igen då för så många år sedan - hur känns den att lyssna till nu? Böcker jag läst och som gett mig så mycket genom åren, ser jag nya saker om jag läser om dem nu? Jag tycker om tanken på att inte enbart läsa, eller lyssna till, allt det nya utan också att läsa om, eller lyssna på nytt, till det som redan finns. Mina böcker fyller mina bokhyllor och jag ser dem varje dag, men ser dem ändå inte. Nu ser jag på bokhyllan med andra ögon och vad ser jag då? Vilken bok skulle jag först välja att läsa på nytt? Vilken skulle du valt?

En sak är säker. Det Förflutna blir aldrig vad det varit. Men det kan bli något nytt och spännande om man släpper in det i Nuet.

torsdag 24 november 2011

stigar

En tyst och mjuk kväll för eftertankar.
Jag tänker mig långt bort i tid och rum.
På det som varit och på det som ska bli.
På det Förflutna som kommit så nära.
Klivit rakt in i mitt Nu.

Nya stigar ska trampas upp i gamla revir.
Det är dags.

inspiration de luxe

Den här dagen har varit en bra dag. En riktigt bra dag. Det är verkligen som om onsdagen är en puckel på många sätt och när man väl kommit över den så är det nerförsbacke i sin allra bästa mening. Kandidaten lyfte lite idag under de samtal vi har varje dag. Gott hopp, alltså! Andra goda samtal också och en allmän känsla av koll och sammanhang.

Jag hann hem innan det var mörkt och i min postlåda fanns en avi på ett paket. Spännande! Det här fanns fint inslaget när jag öppnade kartongen:

Najs! Jättenajs! Supernajs! Jag har verkligen de guldigaste och gulligaste barnen! Puss, Johannahjärtat mitt!

Kvällen har annars ägnats åt diverse stök med stjärnor och sladdar och timers och lampor och lite vikande av tvätt samt lackande av naglar. Rödglittrigt fick det bli - det är ju Fin Fredag imorgon och första advent i helgen, så det passar fint tycker jag!

Nu blir det te och Babel!

iPad?

Jag funderar på varför en sådan här skulle vara ett bättre alternativ än min lilla röda.

What say you?

ge mig kaffe!

Vad vore en morgon utan kaffe? Antagligen lite tyngre, lite kallare, lite gråare. Att duscha och göra sig klar och sedan fylla upp en mugg hett, nybryggt av byns bästa och kura ihop sig en stund i soffan med nyheter på teve, varma katter som vill ligga tätt intill och tända ett par ljus, det är för mig det som kallas livskvalitet.

Visst, jag skulle kunna sova en timme till. Men då skulle jag inte hinna med den här stunden på dagen som kommit att bli min finaste. Jag skulle få kliva rakt ut i råkylan och arbetsdagen utan att ha hunnit bygga upp en sumodräkt av värme, tystnad och någon slags... frid.

Detta som sedan gör att jag tar mig igenom dagen med lätthet. Inget blir mig oöverstigligt. Faktiskt. Det är här i den tidiga morgonen jag hämtar kraften och orken.

Hur gör du?

onsdag 23 november 2011

jag gör det ändå

En borde inte blogga när natten faller på. Typ. Men det är ett skönt sätt att liksom tömma tankarna innan jag går och lägger mig.

Öppna huset gick bra. Det kom många, vilket väl får anses som någon slags mått på framgång. Men vi borde förberett det mycket mer och haft ett något annorlunda upplägg. Men vi ska köra repris i januari och då får vi väl visa vad vi går för. Sådana tillställningar behöver inte kosta särskilt mycket. Den viktigaste resursen är tid. Tid och våra elever! Några var med i kväll, men med lite mer framförhållning hade vi kunnat ha med så många fler - våra bästa ambassadörer, ju!

Så gick mina tankar när jag sakta gick hemåt i råkylan. Det är några plusgrader ute men luftfuktigheten är hög, dimman ringlar mellan husen i kvarteret, och det blåser en lite stygg vind. men ändå ville jag gå sakta och tänka. Känna in hösten. Sparka på några få, kvarvarande löv och lyssna på kvällens ljud. Kajorna som skränar borta vid kyrkan får mig att tänka på sköna Kajans sång, med Pugh. När jag kommer in sätter jag på en kanna te, tänder några ljus och pratar lite med Semla och Lois. Vi myser lite i soffan och jag känner hur dagen rinner av mig.

Imorgon är en annan dag.

smitare

Jag hade ett möte på IFO i samband med godmanskapet och efter det gled jag helt snyggt hem. Det är fint att någon enstaka gång komma hem när det fortfarande är dagsljus så att jag till exempel kan dammsuga och göra det bra. Dagsljus är i och för sig ett ganska relativt begrepp. Den här dagen vill ju aldrig lyfta utan gryningen gick över i skymning någonstans i höjd med lunchtid. Lunchtid är också ett rätt relativt begrepp ibland. Idag till exempel. Det fick bli en stående nödraket vid diskbänken i personalrummet. Inte för att vara sån, då, men det tar faktiskt ganska mycket på krafterna att ha en Kandidat, ibland. För att inte tala om den tid som går åt och som gör att jag måste gå extra tidigt till jobbet om morgnarna och komma hem extra sent, för att hinna med allt det som helt enkelt måste göras.

Men nu är hemmet prydligt igen och på väg tillbaka till jobbet, för Öppet hus, ska jag passa på att handla lite kattsand och städa ur lådan så att de också kan känna lite finstämning. Mittiveckanstädning är den bästa!

liksom mitti

Den här veckan går vidare. Såhär mitt i känns den en smula lång, men det är nog bara så här innan dagen dragit igång. Sedan susar det på och innan en vet ordet av är det kväll och plötsligt känns helgen inom räckhåll och jag kan börja vidta förberedelser.

I en del av mina fönster hänger nu fina stjärnor och en och annan ljusstake har också funnit sin plats. Jag hinner nog inte göra något ikväll, eftersom vi har öppet hus på jobbet, men planen är att vara klar med allt på torsdagkväll. Då blir det ännu mer ljus i mitt Hus! Samt en och annan buddha...

(Fortfarande gör barna saker till sin mamma... Detta är en hög-på-McDonald's-buddha, hehe...)

På min morronteve: Den arabiska våren fortgår fast det är vinter nu. Beundransvärt med människor som kämpar så hårt och med högsta tänkbara insatser! I min soffa: två spinnande missar. Utanför mitt fönster: kolmörker och en rå kyla. Innanför: tända ljus och nybryggt, mörkrostat kaffe.

tisdag 22 november 2011

summa summarum

Det är skönt att vara ensam. Särskilt en sådan här kväll. Må så vara att jag fyller år, men det känns inte som någon anledning att inte göra som vanligt - dricka te, tända ett hav av ljus, bråka lite med adventsstjärnor av papp och sladdar som är splajs nya och som det ändå är något fel som är trasigt på. Prata i telefon och över skype med älskade barn. Påminnas om och av det Förflutna och känna hur det kommer allt närmare mig. Pyssla med håret och klappa på Twisted Sisters of Mercy. Tänka på att skriva. På att börja med utkast och drömma om en skrivarvecka någon underbar stans. En insnöad stuga med sprak i spisen och raggsockar. En terrass mot det stora blå och sluttningar med olivträd. Eller ett café vid en bullrig storstadsgata där alla omkring mig sorlar på främmande språk och ett piano klinkar diskret medan vackra tekoppar klirrar mot matchande fat.

Jag har fått fina presenter. Och mer lär vara på väg, säger mina barn. De har ofta rätt.

tankar om morgonen

Åh, vad det är skönt att sova. Jag får liksom inte nog av det! Under det fluffsiga duntäcket med sitt vita påslakan har jag min varma, omslutande drömvärld. Ibland tar det emot att lämna den, men så snart jag bara får benen över sängkanten så är det full speta igen. Till morgonens bravader hör hängande av en maskin tvätt. Fast så värst hjältemodigt är det ändå inte - jag struntade i att göra det igår kväll.

För jag var trött igår kväll. Vi hade extra lång repetition på kören eftersom vi hade vår pianist inne. Det börjar dra ihop sig till första julkonserten! Lyckligtvis hör körsjungandet till det som ändå ger betydligt mer än det tar, vilket inte kan sägas om alla mina andra engagemang. Dags för lite sållning, kanske. Jag vill ha in mera njut och mindre frustrationer. Fram med rödpennan!

Rödpenna och fortsätta på väven där Nuet får vara varpen och det Förflutna en del av inslaget. Det blir en brokig, skimrande vävnad av hållbaraste slag.

Men just Nu är det kaffe, katter och kicka igång dagen som gäller! Jag hade tänkt ge mig själv sovmorgon idag, men det snöt sig Big Time. Nå... sova kan jag ju göra när jag blir gammal. Idag är det mycket att stöka undan på jobbet och så måste jag sköta ett par ärenden i godmanskapet. Men... efter det ska jag ha tid för bara mig själv. Tänkte gå och bli klippt. Det börjar bli svårt att hålla ordning på frisyren. Sedan ska jag leka hemmaspa och eventuellt också pilla lite navelludd.

Eftersom blippandet i hallen håller på att göra mig aningens irriterad måste jag också byta batteri i brandvarnaren...

måndag 21 november 2011

en sa allri räkna ut'at...

... som den hårt prövade Raskens Ida brukade säga. Jag skuttade (jo, faktiskt!) till jobbet med långa hoppsakliv och spänst i knäna. Såg fram emot en lite arbetsbemängd morgon som sedan skulle klinga ut i en mer löst hållen arbetsdag med vissa utsikter att till och med glida hem lite tidigare än jag brukar. Jo tjena.

Så blev det inte. Rätt intensivt med Kandidaten och sedan lite hjälpa, stötta, tipsa elever som skriver fördjupningsarbeten i religion och så vikariera för vabbande kollega i Hi och Eng. Lektionen i historia fick bli självständigt arbete under visst överinseende. Men för engelskan uttryckte killarna att de ville göra något roligt. När jag, vid sådana tillfällen, bollar tillbaka och frågar vad det är som är roligt så svarar de - i bästa fall - Hangman. Inte särskilt fantasieggande if you ask me. Men jag trollade fram en ganska engagerande muntlig övning kring ställningstaganden och att kunna motivera dessa genom att visa hållbara argument. Mycket prat och en del skratt och allvar blev det. Funkade bra alltså.

Troligen ska jag hoppa in för kollegan även imorgon och för morgonlektionen finns inte heller någon direkt planering. Återigen frågade jag eleverna och de ville, precis som de tidigare tillfrågade, också göra något roligt. Ni kan aaaaaldrig gissa vad de föreslog. Eller så kan ni. Så sjukt kul ska vi inte ha. Men jag har lagt en del tankemöda på att komma på något annat som de kan tycka är roligt och som ger lite mer i form av muntlig interaktion.

Nu återstår av denna arbetsdag att samla ihop mitt pick och pack och gå hem. Trodde jag. Men så vill tjifen träffa oss i all korthet efter det att samtliga lektioner är slut, dvs 15.45. Tji hemgång.

Men... jag passar på att ta en sen eftermiddagspaus, med DN och kaffe.

tjohej

Karin Boye fattade grejen!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

mot nya äventyr!

Därborta i det Förflutna. Där var Livet ett enda stort äventyr. Ett äventyr som aldrig skulle ta slut.

Jag undrar... när slutade Livet att vara ett äventyr? När tappade vi tron på Framtiden? När slog vi oss till ro och gav upp de bekymmerslösa skratten och när försvann ljuset i våra ögon? Och framförallt...

VARFÖR?


Det måste inte vara så. Jag vägrar! Livet är fortfarande ett stort äventyr. Nej... det är Äventyret! Det enda vi får.

KOM IGEN NURÅ!

ett litet hus vid havet

Högt uppe på en udde ut mot havet låg ett hus, omgivet av pinad, vindlutad snårskog och små envetna tallar. Inte ens gräset framför huset såg ut att kunna få fäste i det tunna jordlagret mellan berggrund och himmel. Huset, med sin stormnötta, bruna fjällpanel och sitt saltfrätta tegeltak, var ett anspråkslöst hus. Det såg mest ut att vilja be om ursäkt för sin existens. Men det hade kvaliteter. Kvaliteter som framträdde först när man kom det nära, när man fick lära känna dess insida. För det var ett hus med utsikter. Från fönstren, med sina skavda karmar och bågar, kunde man skåda ut mot världen. På den lilla stensatta altanen kunde man sitta stilla och se havet möta himlen, långt ute vid en obruten horisont. De ljumma sommarkvällarna doftade av varmt, salt hav och grönska. De kulna vår- och höstkvällarna bar vinden med sig den mättade, ljuvliga doften från tången som låg i drivor nere i strandkanten och sakta upplöstes.

Som i en tunnel av vide, små björkar och slingrande kaprifol gick en vindlande stig ner mot havet, väl upptrampad av ivriga fötter. Långt därnere vidgade den sig mot strandängar med betande kor och får och en liten strand med den vitaste, finaste sand. Om somrarna solades, badades, fikades, lektes, flirtades och skvallrades det medan stora trutar och måsar lågsniffade efter obevakade läckerheter. Borta vid båtakåsen, vid de två vinda, skevande fiskebodarna låg vi på mage på den saltsträva, solblekta bryggan och fiskade krabbor, med hjälp av musslor vars skal vi krossat och sedan bundit fast i hushållssnören, medan fiskargubbarna rensade garn, sög på sina pipor och pratade.

Sådana var mina sommardagar med kusinerna, i den tid då sommaren var oändlig och leken aldrig tog slut.

När hösten ändå kom och kusiner och sommargäster försvunnit, lekte vi fortfarande nere vid havet, Yvonne, Mikael, Anne och jag. Mikael som hade godis i fickorna och en vit katt utan svans, men med olika färg på ögonen. Mikael som alltid var lite försiktig och rädd för tjuvar. Yvonne som var snäll och lite knubbig och som alltid doftade svagt av sin morfars lagård, där vi ofta smet in för att kela med de små spädgrisarna, och som inte pratade särskilt mycket om sin mamma. Och Anne, med sina berättelser om Svarta Madam, som fick Mikael att vilja cykla hem innan det blev mörkt.

En sen höst drev delar av en kapsejsad fiskebåt i land vid vår strand. Den blev vårt högkvarter under många och långa lekar. Mest var det vi tjejer som lekte där. Vi lekte skattletare, Pippi på de sju haven och sjörövare. Vi drog dit filtar och kuddar och tog skydd från blåsten i det som var kvar av styrhytten och satt där i den skumma dagern och huttrade och berättade spökhistorier tills det nästan blev mörkt och vi kom på att vi måste vandra tillbaka uppför stigen, genom tunneln av låga träd och buskar, i eftermiddagsdunklet. Vi höll varandra i händerna och stärkte vårt mod med att sjunga, eller snarare skrålade, tills vi såg det varma ljuset i fönstren till det där bruna, lite timida huset uppe på berget. Då släppte vi varandras händer, slutade sjunga och sprang som om Svarta Madam själv var oss i hälarna. Mot värmen, tryggheten och doften av varm choklad och mjuka smörgåsar med ost på.

I spisen i det lilla vardagsrummet brann ofta en brasa. Vi matade den med torr drivved som pappa brukade plocka med sig på sina promenader och satt sedan och lyssnade på spraket och knallarna och stirrade in i elden där blå och gröna eldstungor slickade de gamla brädbitarna och träbitarna.

söndag 20 november 2011

samtal vid brasan

Skrivarträffarna har snabbt blivit något att se fram emot. Att sitta i stugvärmen, vid en knastrande brasa, och dela varandras berättelser och reflektioner... lyssna till glimtar ur andras liv... är något alldeles magiskt. Bara en träff kvar nu och jag vet att jag kommer att sakna det. Jag hoppas på en fortsättning av något slag efter jul. Ikväll kom idén om att kanske starta en läsecirkel tillsammans eftersom våra uppgifter till träffarna inte bara handlar om eget skrivande utan också om läsning av andras texter. Till idag skulle vi ta med någon dikt som betyder mycket för oss och jag fastnade för Bobs andas, som jag citerat tidigare här. Som tur var hade någon annan tagit med Sonja Åkesson och ytterligare någon annan Kristina Lugn och vi fick en lite dos Bruno K Öijer också, även om vi inte läste honom. Jag berättade om hans läsningar som snarare liknar rockkonserter och...

... Cina berättade att hon träffat honom när han var på Potatisgatan (ja, så heter den ljuvliga lilla gatstumpen där inte bara Cina bor utan min goda vän Lise, dessutom) en gång i det mycket tidiga åttiotalet. Då bodde Brynn Settels (a k a Dag Vags Bumpaberra) där också och Bruno var i byn för att hälsa på honom. En dag ringde Bruno till Cina och sa att "jag kommer över till dig... jag tar med mig några dikter" och så kom han. Med en stor plastkasse i vardera handen, fyllda med dikter. De läste och tittade på dem tillsammans och ur dessa två plastkassars innehåll kom så småningom hans Giljotin. Åfors är en mycket speciell by.

november rain

Det regnar inte. Men det är ändå blött, blött, blött i världen därutanför. Blött och grått. Den våta filten bäddar in mitt kvarter i tystnad. Det enda jag kan höra är Lois spinnande. Det doftar kaffe och vanilj. Mjuka, varliga höstdofter. November är snart slut. December ligger i startgroparna med andra förnimmelser. En aning av kardemumma, kanel och saffran. Av nyskalade clementiner och pepparkakor. Glögg...

lördag 19 november 2011

park lane en sen novemberkväll

(En annan kväll. En annan middag. En fin vän.)

Ikväll hade jag velat äta middag med fina vänner. Lägga en god stund på att tänka ut och sedan med omsorg och kärlek laga till något hett och inbjudande. Korka upp ett par, tre flaskor fylligt vin. Ta på mig en svart klänning och lacka naglarna mörkröda. Duka vackert och tända ljus. Välja skön bakgrundsmusik. Ägna många timmar åt fina, sköna samtal om strunt och viktigheter. Skratta oss in i natten.

Men alla är upptagna med annat ikväll.

kattlördag



Mjau. Typ.

jag drömmer

Jag drömmer om mjukaste sammet, lenaste siden, skira spetsar och fantastiska skärningar...




... och om tillfällen att bära dem.

att fånga en dag

En lång dag framför mig. En dag att använda helt efter eget gottfinnande. En dag öppen för möjligheter. Jag låter ställtiden ta sin... tid. Kaffet dricks i långa eftertänksamma klunkar och alternativ begrundas. Tankar på syprojekt att dra igång, stickprojekt att fortsätta med, en mössa som ska läggas sista handen vid, genomgång av julpynt så att allt funkar när det väl ska iscensättas. Läsa något. Eller att tillbringa timmar med att skriva. Kanske något av varje? Det ser ut att bli en innedag. Innedagar är fina grejer. Och skulle andan falla på finns ju alltid möjligheten att ta en lång novemberpromenad.

Saker jag inte ska göra idag är att tänka på dagarna bortom helgen. Inte göra något som skulle kunna betraktas som ett måste. Bara öppna mina fönster för möjligheterna och ta emot dem om de kikar in.

fredag 18 november 2011

om en liten kvart

Det börjar bli dags att avrunda en ytterst skön och avslappnad kväll i sällskap av extremt kontaktsökande missar och en skön dotter, via skype. Fredagskvällar är verkligen Fina och loja.

Nu väntar världens skönaste säng på mig. Jag läser väl vidare en stund i A Game of Thrones innan jag släcker för att så sakteliga glida iväg...

med blodiga knogar...

... slog jag min knutna näve in i kaklet och igenom. När det krossats fanns på andra sidan... en inneslutande omtanke, en utsträckt hand, tunna trådar att fatta tag i.

the show must go on

Ånej. Än är arbetsveckan inte slut. En femtedel återstår. The show must go on. Hela vägen in i kaklet ska vi! För egen del fungerar det som så att oavsett hur galet trött och sliten jag är så kickar extrabatterierna in när jag vaknar på fredagsmorgonen. Jag laddar med en extra lång, varm dusch och bygger upp den Fina Fredagskänslan med lite extra omsorg om utsidan. Njuter mitt kaffe i långsamma klunkar och låter tankarna vandra vida medan jag själv stannar kvar. Här och nu. Tids nog ska jag ta tag i dagen, som blir som nästan alla dagar den här veckan: fullpetad och avslutad med ett möte. Idag på boendet för ensamkommande flyktingpojkar.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Som så ofta gör sig det Förflutna påmint och jag förundras över den självklarhet med vilken det tar plats i mitt Nu. Det är nära nu. Mycket nära.

torsdag 17 november 2011

gå in för landning

Tack, men... nejtack. Inte alltför många sådana här dagar på raken, tack. Gå till jobbet halvåtta och komma hem nästan 14 timmar senare (jobb+styrelsemöte) kan gå an någon enstaka gång. Det här var en sådan gång. Nästa vecka ska det bli hemmakvällar. Åtminstone två...

Jag har försökt varva ner en stund men det går inget vidare. Hela systemet går för högtryck. Lika bra att skippa den fasen och gå direkt på nästa: sängen.

sömnen

Tänk att det är så skönt att sova. Att vi sover i stort sett varenda natt hela livet ut och liksom aldrig tröttnar? Utanför ens medvetande går livet vidare medan man själv bara ligger där på laddning.

I skrivande stund är det ändå artificiell laddning som gäller - kaffe. Jag har nästan helt övergett Zoegas Blue Java till förmån för det krav- och rättvisemärkta Hazienda som är ett mycket gott kaffe. Byns Godaste har helt enkelt blivit ännu godare.

Galen dag idag. Tur jag har ett arbete jag älskar! Förberedelse, sista handen vid en deltenta i religion, lektioner, feedback till elever på inlämnat uppdrag, utvärdering med Kandidaten, stödundervisning/handledning, utvecklingssamtal, köra deltentan, förbereda morgondagens lektioner, arbetsplatsmöte och Pedagogiskt Tema till klockan 18. Styrelsemöte i (v) 17.30. Schysst ekvation där på slutet. Hem. Dricka te. Stupa i säng. Och... soooooooooova.

Karin Boye hade kläm på det här med sömnen. En dag valde hon den eviga...

Till sömnen

Nattens dop av djupet,

du, i vars flöden
anden tror sig snudda vid

det hav som kallas döden --
det är livets hav han rör,

livets bävansvärda
bortanför...


Skänk din dvalas gåta!

Långsamt jag stiger

i det underjordiska
dimmiga vattnet ut
det som osett sköljer

vårt dagslivs rötter,

det som bär

vårt dagslivs skum --

det ur vars mörker

lyfte sig vaknad,
alltför djup för vad tanken vet,
kroppens fina, vördnadsvärda,
mäktiga, mäktiga härlighet.


Skänk din dvalas gåta,

skölj från min ande

den gångna dagens vissnade

rester och damm!
Död, som ger livet,
låt mig åter dyka

livsförnyad i ljuset fram!

onsdag 16 november 2011

varva ner

Lång dag går mot natt. De sista trötta minuterna. Landar i min soffa. In transit. Mjuka sängen väntar mig. Vill sömnen. Vill natten. Nu.

comfortably numb

Verkningarna från gårdagens tandläkarbedövning dröjer kvar i mitt system och ger en nästan utomkroppslig känsla. Eller snarare som att jag har en för liten kropp inuti en som är aningens för stor. Mellan dessa två storlekar finns ett vibrerande spänningsfält som gör mig yr och varm och avtrubbad på ett liksom lite skönt vis. Märklig upplevelse.

Jag soffar en stund med te och om en stund lättsam middag innan det är dags att bege mig till kvällens diskussionsträff med emmaninjorna. Må tekniken vara med mig. Om den är det blir detta en väldigt bra kväll då långt fler än vi trodde har aviserat sitt deltagande.

Kandidaten jobbar på. Det kan nog bli bra det här. En ny period, under våren, är redan spikad. Idag var dessutom min kandidat från vårterminen inne, för att vikariera för en kollega. Ett trevligt och roligt återseende!

närvaro


Mitt i natten. Jag vaknar till av något. Kanske av ett ljud på min annars så tysta gata. Eller det skarpa, kalla månljuset genom mina tunna gardiner. Hjärtat slår några extra slag innan det lugnas av min egen andhämtning, det svaga susandet i elementen och värmen under duntäcket.

I samma stund... det Förflutna igen. En hastig glimt, bara. Jag tar in det, stoppar det i mitt hjärtas hemliga kammare och glider tillbaka in i varm, omslutande sömn.

tisdag 15 november 2011

dykning

Kvällen efter dagen är tyst och varsam med mjuka filtar, vaniljdoftande ljus och te med smak av ingefära och citron.

En trave lyrikböcker på mitt bord. Bruno K Ö, Bob H, Sonja Å, Daniel B, Leonard C och några till. Jag ska välja ut en favoritdikt och ta med till sköna skrivarträffen i Åfors på söndag eftermiddag.

Men hur ska jag kunna välja ut en favoritdikt när jag har så många? Jag försjunker lite här och försvinner lite där, men när jag kommer upp till ytan igen vet jag fortfarande inte.

Jag dyker ner en stund till.

you'll never wash alone

Man har sällskap om mornarna.

a stream of consciousness - i svinottan

Jag vaknar ganska exakt klockan fyra. Ligger kvar. Blundar. Tittar ut genom fönstret. Blundar igen. Tänker att jag nog ska somna om, men de vanliga tricken vill inte fungera.

Jag låter tankarna komma och gå som de vill. Fångar inte in dem. Håller dem inte kvar.

Ska jag flytta blixtlåset från sidan till ryggen i min svarta vintageklänning? Tandläkaren i eftermiddag. Undrar om de kan erbjuda några effektiva smärtstillande för en som inte tål acetylsalicylsyra - men tycker det är kul att säga? Undras var katterna sover i natt? Hur mycket är klockan nu? Kanske jag ska prova att ligga på höger sida en stund? Hur lägger jag upp diskussionskvällen om härskartekniker i morgon kväll? Jag får inte glömma att ta med min dångel så att jag kan koppla upp mig, annars blir det inte mycket till filmsnuttar. Minnesbilder från Sweden Rock flimrar snabbt förbi. De bästa stunderna. De goda vännerna. Återseendena. Glimtar av kalla nätter och varma skratt. Vänskap och nattliga raider i en grannbuss. Ett glas vin i solvarmt gräs. Gör jag "rätt" med Kandidaten? Är jag alltför pushig? Orkar jag stå i högklackat en hel julkonsert? Är det inte rätt kallt i kyrkor på vintern? Det Förflutna är hela tiden närvarande och jag välkomnar det. Det sveper in mig mjukt och varmt och jag tar in det i livet och tänker på det som blir. Hur det blir. Ett tåg rullar tungt förbi nere på järnvägen. Bara i den tysta natten hör jag dem. När tåget rullat förbi ligger ett litet skavande surrande ljud kvar. Timern till lampan i sovrumsfönstret. Om jag skulle göra en fläta i håret idag?

Ser på klockan igen. Snart fem. Jag kan likaväl kliva upp. Ta en varm dusch. Sätta på kaffet och tända några ljus. Läsa en stund. Tänka. Inte spjärna emot utan hellre välkomna morgonen även om den ibland kommer tidigare än vanligt.

måndag 14 november 2011

Sällan...

... känns något så avlägset som när det nästan är inom räckhåll.

so far so good

Så här långt flyter arbetsveckan på fint. Arbete och handledning av såväl elev som Kandidat. Resa till Växjö med pojken jag är god man för, för att ordna med ID hos Skatteverket, fika på Wayne's (stor mugg svart kaffe för mig och chai latte och morotskaka till honom) och sedan hem igen. I den sneda eftermiddagssolen är Småland sådär vackert som bara Småland kan vara, när guldet glimmar till bland granskogar och tunga myrmarker.

Jag laddar för kvällens repetition med en bautamugg hett te. Ingefära och citron. Ikväll blir det stämövningar. Nödvändigt - och roligt!

äntligen måndag

Jo. Jag tycker så och det av väldigt personliga skäl, precis som med allt annat tyckande. Måndagar är fina. Löftesrika. Hela veckan ligger framför en. Inte sådär oskriven och loj som helgen kan vara men kittlande ändå.

Som den här måndagsmorgonen, till exempel. Nattmörkret är på väg att vika undan och himlen har en dunkelt blågrå färg som gör att det är snudd på omöjligt att se om den är klar eller molnig. Ingen dimma. Alla konturer står knivskarpa. Det lyser lite försiktigt i grannarnas köksfönster och någon enstaka person passerar min tysta gata, på väg till jobbet. Kaffet är vidunderligt gott och jag har nylackade naglar. Blanksvarta är de idag.

Arbetsveckan som ivrigt väntar är bland annat arbete, repetition med kören, diskussionskväll med emmaninjorna, styrelsemöte i (v), ett par långpromenader, en vänskaplig fika eller tre, skrivande, lövkrattande och pysslande. Bortom ligger helgen och avvaktar.

Och i min hand håller jag de tunna trådarna som jag ska bära med mig in i Framtiden.

(Liten bäck blir snart till större å.)

söndag 13 november 2011

åfors revisited

Helt avsiktligt kör jag lite tidigare till skrivarträffen. Jag är ju förälskad i Åfors och tar med mig kameran för att ta några fina novemberbilder. Jag parkerar utan för Cinas röda Åstugan och går en pytterunda vid dammen som är täckt av ett vitt skum av något slag, ner genom ett litet parkhörn och över ån som bidragit till byns namn och som inte är särskilt kaxig så här långt uppströms från havet, men som åtminstone längre ner är Lyckebyån. Det är lite lagom råfuktigt i luften och det doftar av våta löv och skog. En ensam fågel sjunger någonstans ifrån.

(Brusa högre, lilla å!)

När jag kommer in i Cinas stuga, som kallas Åstugan och är av en storlek som gör att jag skulle välja att kalla det ett hus, slår rökdoften emot mig. Har man haft ett antal eldstäder under sitt liv känner man genast igen hur det luktar när det ryker in vilket exempelvis kan hända när man glömt öppna spjället ordentligt. Det hade hon gjort idag. Men vi hjälps åt att vädra ut och börjar vårt arbete.

Det spännande med skrivarträffarna är inte bara att ta del, och dela med sig, av texter och tankar vi arbetat med sedan sist utan de samtal vi har runt det vi skriver. De känslor som kommer fram och de tankar som föds när vi skriver, eller när vi lyssnar på varandra. Egna associationer berikar det man lyssnar till och en och annan egen idé föds. Erfarenheter delas och nya perspektiv på livet öppnas, liksom på språket och dess betydelse för att kunna uttrycka sig, men också för att kunna förstå. Våra samtal skulle kunna ackompanjeras av en het, höstlig gryta och ett par glas vin - men som det nu är dricker vi te och kaffe och Cina bjuder på en hembakad citronkaka som doftar underbart.

När jag kör hemåt i den tilltagande eftermiddagsdimman känner jag aningen av ett pirr i mina händer och min hjärna sorterar tankar och intryck medan jag sjunger en stump. Jag är på väg.

kanske

Jag tycker om det avmätta klirrande som uppstår när man varligt sätter ner en tekopp på ett fat.


Så... jag kanske skulle påbörja operation Spana Efter Vackra Tekoppar?

tömmer cachen

(SovSemlan - med lite väggfärg på benet...)

Söndagsmorgon i mitt slott. Att vakna utan att bli väckt av en envis väckningssignal - oavsett hur mycket jag älskar Aïcha - är en skön känsla. Jag sträcker ut mig lite, lirkar med mina sömnstela muskler och leder och lyssnar på täckets prasslande medan jag spanar ut genom de tunna gardinerna och försöker bestämma mig för vilken nyans av grått himlen visar idag. Drar på mig varma, goa tofflor och en mjuk morronrock och går ut i arbetsrummet där två missar också sträcker ut sig lite lojt medan de vaknar till. De stryker sig mot mina ben och jag klappar om dem litegrann innan de springer före mig nerför trappan, ivrigt pratande med mig, och tar plats vid matskålarna.

Hämtar ut påsen med kattmat ur skafferiet och ger dem varsitt mått och så fräscht vatten till det. Först efter detta kan jag ägna mig åt mig själv. Som när barna var små, alltså...

Eftersom jag vill ha mitt kaffe inte bara så hett och svart som möjligt utan också så snabbt som möjligt sätter jag på en kanna innan jag går in i badrummet. På sistone har jag också märkt av ett behov av att dricka ett par stora glas vatten. Som om jag torkar ur invärtes under natten. Det kanske man gör?

Nu sitter jag i min soffa med Semla och Lois, dricker mitt heta, svarta mörkrostade och ser på TV4:s morgonprogram. En god vän tipsade om programmet eftersom hennes dotters band Vimla (en stråkkvartett!) ska kompa Tingsek och det vill jag gärna se. Innehållet i programmet svänger brutalt. Från söta farsdagshälsningar till ett reportage om kvinnor som dödats av någon som står dem nära (Dödsorsak: Kvinna) till varma, vackra Leila som bakar färgglada cupcakes. Hej och hå. Hur ska man kunna hålla samman sina tankar i ett sådant flöde? Jag tycker så mycket om min far, men någon Fars Dag har vi då aldrig firat och jag tänker inte börja nu. Kontrollbehov och svartsjuka är verkligen... sjukt. Jag har mött det i en nära relation och vill aldrig någonsin hamna där igen. Tränger undan tankarna och känslorna som än idag kan bubbla upp... Och jag skulle gärna vara god vän med Leila och sitta i hennes kök och skratta lite och kanske laga lite god mat ibland. Vem skulle inte det, liksom?

Dessa och hundra andra tankar processas i min hjärna nu. Jag skulle hellre behöva tömma ur tanken lite så att jag kan fokusera på den sista av uppgifterna till dagens skrivarträff. Den som jag, inte helt omedvetet, undvikit i det längsta. Fortsättningen på skrivet kring fotografiet från min barndom. Jag känner motstånd och jag undrar varför. Kanske upptäcker jag anledningen om jag börjar skriva? Kanske vill jag faktiskt inte veta? Kanske är det därför jag tvekar?

Men jag måste. Jag är ju en Duktig Flicka också. En Storasyster. Det går inte an att komma till träffen utan fullgjorda uppgifter. Eller..?

(Min novemberbakgård. The beauty of decay...)

lördag 12 november 2011

med färg och pensel

Jag har målat i stora drag idag. Gjort livet ljusare. Stått vid en avgrund men övervunnit rädsla och lyckats bevara balansen. Låtit en vision vägleda mig och kommit en bit på väg mot mitt mål.

Jag har tagit tag i målandet av trappen och övre hallen, alltså.

frostnyp

Så kom den då. Frosten. De månklara nätterna förvarnade om den. Termometern i mitt köksfönster visade -3.7 medan mitt mörkrostade bubblade klart i bryggaren. I världen därutanför låg alla fallna löv med silverkanter. Dimman steg mellan husen i mitt kvarter och skymde allt bortom.

I mitt Hus omsluts mitt fysiska jag av värmande ting. En knastrande värmepanna, en mjuk kofta fådd av en dotter, nybryggt kaffe, raggsockar och katter. Också min själ värms av allt detta - och annat därtill.

En ledig lördag tar form.

vandring

En kväll och en natt som jag tillbringat med att vandra mellan mitt Förflutna och mitt Nu. Jag går med korta steg och håller de tunna trådarna i min hand. Att vandringen är obehindrad innebär inte att den är utan smärta. Att röra sig över gränser kostar på. Pannan slås blodig av hinder vars existens jag inte kan påverka. Men jag måste ändå försöka. Det är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare, mot Framtiden.

fredag 11 november 2011

elvaelvaelva

Morgonen är mjuk och varsam. Varm. Doften av nybryggt kaffe blandas med vanilj från ljusen på mitt bord. En liten Lois ligger tätt ihopkrupen mot mig, här i soffan. Natten har vikit undan och det är ljust ute. Ljust grått. En kjol väntar nystruket på mig. Fredagen börjar Fint.

Med ett hjärta i min hand går jag ut och möter dagen.

fullmåne

När jag la mig i min vita säng i mitt svala, vita sovrum igår kväll upptäckte jag att en full måne lyste in genom de skira, vita gardinerna. Ett kallt ljus som målade en lite skev spökbild av mitt fönster, på det vita brädgolvet. Duntäcket värmde mig gott och det gjorde också en stunds kontakt med mitt Förlutna igen. Men oerhörd lätthet vandrar jag fram och tillbaka mellan det som var och det som är. Tunna, fantastiskt elastiska trådar samlas upp i min hand och jag binder samman delarna av mitt liv med dem och tar sats mot framtiden.

torsdag 10 november 2011

älskade november

Om jag hade semester att ta ut skulle jag definitivt lägga minst en vecka i november. Och sedan skulle jag inte åka till något varmt, soligt ställe utan jag skulle stanna hemma i mitt bo. Jag skulle ta långa promenader varje dag i det grå novemberljuset och känna hur löven krasar under mina svarta reebok. Jag skulle gå på café och sitta länge med mitt kaffe och en bok, eller kanske ett skrivblock. Jag skulle städa i någon garderob och greja med mitt Hus. Jag skulle fylla frysen med kanelbullar och jag skulle ställa mig vid spisen och laga en och annan mustig gryta och bjuda in till någon trevlig middag. Jag skulle lägga mig tidigt och sedan ändå ligga och läsa halva natten. Jag skulle kura skymning och fylla mitt Hus med doftljus. Jag skulle kratta löv och tänka på ett växthus. Jag skulle sticka mjuka, vackra julklappar och sy fiffiga presenter. Jag skulle i lugn och ro plocka fram adventsstjärnor och provbaka saftiga lussebullar med extra mycket saffran och tjyvstarta med glöggen. Jag skulle skratta med vänner, längta efter mina barn och jag skulle älska någon innerligt. Det skulle jag.

Vid närmare eftertanke skulle jag behöva vara ledig hela november.

(Twisted Sisters morrongosar)

onsdag 9 november 2011

om att vara sig själv

En gång var jag utklädd till mig själv, sjunger Ulf Lundell i Evangeline. Jag tänker ofta på de där textraderna i det här livet av roller, masker och spel. Jag tänker på att jag har ett jag. Ett själv. Något som är så självklart för mig och så svårt att se för andra. Om de ens får. Det är ju så vi är, vi människor. Ibland avsiktligt, men kanske ändå oftast helt omedvetet. Vi har alla olika roller som vi går ut och in i och det kan ibland vara svårt att veta när man är sig själv som allra mest. Vi anpassar oss efter omgivningen och är man ens sig själv helt och hållet i det mest privata?

Jag känner mitt själv. Mitt jag. Vet precis var jag har mig. Men det går ju inte an att blotta det hur som helst. Att göra det skulle jag uppleva som skyddslöst. "Skalskydd" är ett ord som används inom säkerhetsbranschen. Jag har ett väl utvecklat sådant, med olika accessområden beroende på vem jag möter. Några får bara se min yrkesroll, andra får en glimt av något annat. Vänner kommer närmare. Barnen förstås. Men även där har jag roller att leva upp till. Det finns saker som barn inte ska behöva ta ställning till. Och vänner som klarar av att se glimtar av ens innersta är ytterst sällsynta.

Kärlek, då? Jag tänker att i kärleken tillåts någon annan att komma en som närmast. Man bjuds själv in till en annan människas inre sfär. Kanske är det det som gör kärleken så svår? Både det att tillåtas komma innanför någon annans mur och hantera det man möter där, men också att se hur en annan människa tar emot, och handskas med, det förtroende man ger. Den största gåvan. Både att få och att ge. Kanske är det när mottagandet inte riktigt fungerar som kärleken naggas i kanten. När man upplever att den andre inte ser, eller lyssnar till. Varken till det sagda eller - svårare! - det outsagda. Eller när man upptäcker att det man själv finner hos partnern inte är vad man trodde och hoppades.

Och... när man plockar ut hjärtat ur bröstet och lägger det i någon annans händer och det blir varsamt handskat med, när det blir sett och när skälvningarna blir lyssnade till - det är då kärleken verkligen börjar glöda och växa. När man håller någon annans hjärta i sina händer och utan ord känner igen det - det är då de fina trådarna börjar slå rot på allvar. Kanske är det så?

Begrundande detta, och med blicken ut på det ljusnande gråa utanför, fyller jag på kaffemuggen, killar små kattisar bakom öronen och samlar ihop mig inför dagen.

(Just så.)

tisdag 8 november 2011

sprida ljus


Nermörkt ute. Så jag tar på mig uppgiften som ljusspridare och tänder ljus inte bara på bordet utan i mitt fönster också. Kaffe och katter på det så mår jag fint. Semla tvättar lillasyster Lois. Nyheter på teve. SAAB-kris igen (och hela tiden) och misstroende mot Ellen Johnson Sirleaf och gasledningar från Ryssland och Joe Frazier är död i cancer och så nåt med Zlatan. Ett guldpris igen. Orka. Och nu lär han väl kalla sig författare också, eftersom någon spökskrivit en bok åt honom.

Repetitionen igår liksom bara flög förbi. Vi gick ut hårt och började med julrepertoaren. Sprid ditt ljus som var så jävelsvår förra veckan börjar klarna och jag är övertygad om att den kommer att sitta stenhårt om en månad när vi har vår första konsert. Stämningen är trevlig och det är en hel del skratt och många glada ögon. Att sjunga i kör är helt enkelt välgörande på alla möjliga plan - och kudos till våran Lotta som ger mig kontraaltstämmor!

ledarplats i nät-DN läser jag om skolan, nu igen. Om SALSA som ett rätt trubbigt instrument och om fördelning av resurser och de bästa lärarna. Jag skulle inte ha något emot att arbeta på en betydligt "tuffare" skola om ledningen vore den rätta. Det är ju inte enbart bra lärare som är av vikt för att en skola ska fungera till det den är avsedd för - det ska till ytterst kompetenta skolledare också. Det saknade jag på min förra arbetsplats. Eller så var de tokkompetenta men hade visioner som inte hade bäring på vår verklighet?

Begrundande detta fyller jag på kaffemuggen och kurar lite gryning.

måndag 7 november 2011

comme ci, comme ça


Jag somnade sent igår, uppvarvad som jag var efter helgen och hemresan, så jag borde vara mycket tröttare än jag är. Jag känner mig ganska energisk, till och med. Men det är ju inte mycket att hänga upp sig på! Tvärtom något att ta vara på med en lång arbetsdag framför sig och så repetition med Köriosa ikväll!

Katterna är översociala just nu. De formligen klättrar på mig och det hade varit mysigt att vara hemma med dem och bara mysa omkring (önska kostar ingenting). Det får dock anstå till helgen, som ska bli synnerligen hemmavarande och pysslig.

Just nu är det fokus på arbetsdagen som kommer att bli späckad och rolig. Det är bråda tider nu, i skolan. Utvecklingssamtal, samtal med andra lärare om elevers utveckling, planering av sista delen av kurserna och därmed sammanhängande examinationer, utvärderingar. Möten, tankar inför vårterminen, insamling av elevarbeten och hej och hå. En glöggfest ska planeras också.

Det gäller att ha fötterna på jorden, i synnerhet när resten av kroppen mestadels befinner sig uppe bland molnen.

söndag 6 november 2011

honeys... i'm hooome!

Resan hemåt flyter fint. Jag sitter och halvslumrar och tänker på dagarna som varit. Vilken stillsam lycka det är med goda och nära vänner. Hur fullständigt det kan kännas att bara vara tillsammans, göra det som faller en in och man får lust till. Hur samtalen och samvaron berikar, ger inspiration och föder ny energi.

I höjd med Norrköping, lite knappt, ringer mitt Förflutna upp och precis i Nuet flyter ännu ett samtal så lätt och fint att mobilbatteriet tar slut, strax innan Alvesta. Mindre bra eftersom jag har sms-biljett. Jag har laddare också men eluttaget jag hittar på Öresundståget mot Byn verkar inte funka för jag får inte igång telefonen och kan därmed varken hitta min reserverade plats eller visa upp giltig färdhandling. Ingetdera av detta är något större problem - jag sätter mig på ett annat ledigt säte och pratar mig ur situationen med konduktrisen. Så enkelt kan det vara ibland. När man är vänlig och smidig. Lite snäll sådär.

Oavsett hur fina dagar jag haft i Stockholm är det fint att komma hem. Mina missar har skött sig med den äran (Catharina har skött om dem) och Huset står kvar. Jag fixar mig lite kvällsfika och packar upp och sedan väntar sängen på mig. I morgon börjar vardagen igen och det känns rätt fint, det också.

kungsholmsmorgon IV

Natten har varit stökig. Mina drömmar har varit många och röriga och förvirrade. Jobb, gamla vänner och bekanta, okända platser, cyklar och åskoväder. Jag känner igen fenomenet. Det är en stressgrej.

Men jag vägrar låta mig dras in. Jag tänker vara enbart här. Och nu. Och... åkejrå... lite där, också. Men bara för att jag vill. Så länge valet är mitt känns det inte som en belastning.

Den här dagen ligger ograverad framför mig. En sak vet jag: jag ska åka hem i eftermiddag. Och jag vill gå på Fotografiska innan dess. Räcker så.

I nuet är det kaffe och småprat med Netti som gäller. Om en stund - macka. Räcker så.

lördag 5 november 2011

bluesig dag



Efter en långsam, vilsam start på dagen drog vi oss in till stan och klev in på Stampen just som det traditionella lördagsjammet drog igång. Fyra timmar av galet, skönt livgivande sväng! Totalt energitankande och utmattande. Det är ett hårt jobb att vara bluespublik! Och ett lyckligt jobb!

Efter det fanns det inte annat att göra än gå och äta en italiensk pastamiddag och sedan sakta strosa genom stan, stanna till för en kaffe någonstans på Drottninggatan och så småningom ta tunnelbanan "hem". Slänga oss i soffan, sippa på ett glas vin, småprata och slökolla på teve. Vi har det så najsigt!

kungsholmsmorgon III

Ljusgrått och disigt utanför. Varmt och kaffedoftande innanför. Jag multitaskar - tänker, dricker kaffe, bloggar och kollar Skolsnack (med in-ears så jag inte väcker Netti som fortfarande sover gott).

Gårkvällen var mysig. Restaurangen fräsch, personalen trevlig och maten riktigt, riktigt god. Bäst var dock Samtalet. Samtalet som alltid flyter så enkelt och självklart och som rör sig i alla sfärer. Som vi ledigt plockar upp oavsett hur lång tid som förflutit sedan sist och som alltid är jämlikt, fyllt av ömsesidig respekt för och kärlek till varandra. Och skratt, förstås! Vänskap at its best!


Och nu är det en ny dag, med nya insatser. Den kommer, högst troligt, att innehålla någon form av musik.

fredag 4 november 2011

shop 'til you drop

Jag gick längs vatten in mot centralen för att möta Netti. Sedan åkte vi "hem" för att hiva av hennes grejer och drog sedan in mot stan igen. Vi började med att äta lunch på Söderhallarna...

... och gav oss sedan ut på The Quest for the Boots. Fan den som ger sig (och i synnerhet på de som är mindre). Efter en grundlig fika och ett antal (otal?) skobutiker hittade Netti just de stövlar hon ville ha och jag blev så glad att jag, av bara farten liksom, köpte mig ett par stövletter med snörning. Just sådana som jag ville ha!

Detta firades med lite toppshopping samt inköp av 1 st flaska Merlot som vi nu avnjuter i hemmets lugna vrå i avvaktan på att bege oss tillbaka in till söder för att äta grekiskt. Vårt samtal flyter nära, innerligt och vänskapligt. Vi har det mysigt. Mycket mysigt!