onsdag 19 oktober 2011

schack matt

I teves morronsoffa sitter två ursöta och vältaliga schacknördar till tjejer och gör mig helt matt. De är tvillingar och har fyra syskon till och alla spelar schack och alla är jurister och alla tävlar mot varandra hela tiden. Jag får en känsla av att de är klonade hela bunten, samt går på speed. Och jag blir väldigt nyfiken på deras föräldrar... Men antagligen är det bara som jag billar mig in. De är säkert reko och helylle och älskar varandra djupt allihopa.

Jag har vant mig vid morgonmörkret nu. Att det är nermörkt när jag vaknar och sömndrucken vacklar ner för trappan till köket, medan jag försöker undvika - hittills med framgång - att inte snubbla över två ivriga katter som sover i arbetsrummet och som får glädjefnatt när jag öppnar sovrumsdörren och sedan liksom slingrar sig runt benen på mig, hela vägen ner till matskålarna. Om jag låter väckaren låta ett par sekunder (vanligen vaknar jag strax innan den sätter igång) börjar Semla ropa på mig. Otåliga små kritter.

Sagda morgonmörker är som en välbekant, lite nopprig filt som jag sveper in mig i och njuter av. Det känns mysigt att sakta se dagsljuset erövra morgonhimlen, medan de tända ljusen och morronkaffet värmer både min själ och min kropp. Fan vet om jag inte ska kliva upp supertidigt på lördag morgon också, bara för att njuta av känslan att vaka in gryningen utan att sedan behöva bege mig ut i den.

Jag tänker på dagen som ligger framför mig. In på jobbet och kolla lite mejl, förbereda lektioner och i största allmänhet dra igång. Prata med Kandidaten och gemensamt komma fram till ett bra upplägg av resten av terminen, vad beträffar vad han vill och ska göra. I eftermiddag ska jag bli intervjuad av en tidigare elev, som gör något arbete på uni. Det blir lite kul - om inte annat blir det fint att återse henne igen! Och så ska jag försöka inte närvara på en klasskonferens som jag inte ska behöva närvara vid. Sena eftermiddagen och kvällen ligger orörda bakom arbetsdagen och jag får se vad de kan erbjuda mig.

Susanne undrade om jag arbetat något med skrivuppgiften till skrivarkursen. Det har jag inte. Nästa träff ligger en bit in i framtiden och jag tänkte skriva på fredag kväll. Men jag bär med mig det där foto i mitt huvud och tänker mycket på det. När jag träffade mina föräldrar i helgen pratade vi lite om den där tiden och om Kandinskyn som hängde på väggen bakom, på fotot, och som nu stod bredvid soffan och mamma sa att vi systrar kunde få ta med oss tavlor om vi ville, eftersom de har för många för att kunna hänga alla. Och så gav hon Kandinskyn (inte ett original, naturligtvis) till en av mina systrar. Så mycket lyssnade hon...

Men jag förstår att tavlan givetvis kan betyda precis lika mycket för min syster och unnar henne den. Verkligen. Det blev bara så snopet att inte bli lyssnad på. Och ändå... inte. (Vasily Kandinsky)

2 kommentarer:

Lilla gumman. sa...

Så tufft att vänta med att skriva till fredag. Sånt tycker jag är svårt. Det blir ju lite som att beställa kreativitet? Därför skulle jag heller aldrig kunna bli författare eller något annat som krävde Top kreativitet varje dag och med en deadline. Men heja heja dig! =)

magda sa...

Ah... jag tänker snarare att jag har fullständig RO att göra det då. Tända ljus överallt, dricka lite vin, spela Opeths senaste och liksom bara vila i stunden. Tänka. Skriva.

Jag HAR ju redan en deadline varje dag. Leverera blogg före åtta... ;-)