onsdag 5 oktober 2011

oro

Semla och Lois sitter i vardagsrumsfönstret och spanar ut i den verklighet som ännu inte är deras. Jag vet inte riktigt vad de tänker. Men jag ser att de kollar in fåglar. Följer dem vaksamt med blicken när de hoppar från gren till gren i grannens äppelträd eller flyger förbi.

(Jaja, jag vet. Det är suddigt. Men de är söta ändå.)

Än så länge måste de stanna inne. De är för små för att få ströva omkring där ute. För små och för osteriliserade. Tids nog ska de ut och erövra världen - eller åtminstone kvarteret. Och jag kommer att vara orolig. Orolig att de ska gå vilse, få spö av någon tjock katt, bli illa behandlade av elaka människor eller - fasa! - gå och bli instängda någonstans. Men det skulle inte vara rätt att hålla dem inne bara för det. De måste ut där och lära sig att se upp för farligheter. Få ett så gott kattliv det bara är möjligt.

Och vi bor i ett lugnt kvarter.

2 kommentarer:

Lilla gumman. sa...

Det är så spännande med katter! När vi flyttat hit till skogen och äntligen fått hit Tilla Tus och Tissen Toll så höll vi dem inne i två veckor för att få dem att förstå att detta är deras nya hem. Men när de två veckorna hade gått så kom vintern och de tjugiofem minusgraderna. Schyfflade bort några kvadratmeter snö på terassen men det var alltså allt de fick sett av området på typ fyra månader.

När våren kom väcktes deras nyfikhet och likaså min! Mitt i all höggravidhet gick vi tillsammans på upptäcksfärd för att utforska tomtgränser, skog, berg och wilderness. Lovely!!!

magda sa...

Sweet! :)