Sköterskan på sjukvårdsupplysningen undrade om jag är vaccinerad mot svininfluensan och det är jag ju. Det tyckte hon var bra. Det förstår jag inte. Vad kan vara värre än detta? Först fyra dygn av vettlösa febertoppar varvade med frossa och okontrollerade frosskakningar och floder av svett och grym huvudvärk och sedan ett par lömska dygn med skenbar bättring på dagarna bara för att sedan dras tillbaka i träsket igen frampå eftermiddagen. Dock kommer bakslagen allt mer sällan och det är kanske ändå hopp om livet.
Jag har inte orkat läsa en enda rad. Inte orkat se på teve. Så jag har lyssnat på P1 och ibland lyssnat på teve. Jag har liksom inte kunnat titta för då har huvudet börjat värka igen. Först idag började jag lyssna på en ljudbok, Johan Theorins Blodläge. Jag lyckades somna ifrån den. Två gånger. Inte för att den inte är bra (den är som Theorins andra böcker spännande uppbyggd och har ett fint språk) utan för att jag är så trött.
Jag förbjöd min käraste att komma hit. Nej, det gjorde jag inte. Men jag sa att det nog var en dålig idé. Dels ville jag inte smitta ner honom och dels har jag behövt grotta ner mig, låsa in mig i min bubbla och bara leva igenom eländet. Att ha någon annan här skulle bara stressa mig. Jag har inte tålt ljud. Jag har behövt alla täcken och kuddar och hela sängen (och på dagarna hela soffan) och bara peta i mig något ärbart när jag känt att det funkat. Hade han varit här skulle jag på något vis känt mig ansvarig för att han skulle ha det trevligt och eftersom det skulle ha varit fullständigt omöjligt (jag har ju inte ens velat ha teven på, mellan varven) hade jag bara känt mig ännu eländigare. Jag har helt enkelt behövt vara eländig och sunkig ifred.
Lyckligtvis är jag begåvad med flera goda och väldigt omtänksamma vänner som turats om att hjälpa mig genom att handla hem förnödenheter åt mig. Panodil, vatten, frukt och sådant. Annhelen överraskade dessutom med en bunke hemlagad kycklingsoppa. Den var helt ljuvlig och gav både njutning för gommen och energi för kroppen. Jag har ingen aning om någon av er läser bloggen (skulle inte tro det) men om ni gör det så.... TACK (än en gång)!
I min febervärld har jag legat och tänkt och associerat en massa saker som jag skulle blogga om, men jag minns inga av de där sakerna nu. Det är kanske en bra sak, ändå.
Jag saknar Mannen nu. Jag är nog på bättringsvägen ändå.
Emmaboda 2 februari, 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar