När barnen var små och jag vid något sällsynt tillfälle blev sjuk verkade det finnas en oskriven regel; i samma stund jag blev något bättre och kanske till exempel orkade hasa mig ner till köket för att själv laga mig en mugg te betraktades jag som... frisk. I samma ögonblick tog den eventuella supporten slut. Alltså gällde det att inte göra ett så fatalt misstag som att låta tårna ens nudda golvet innan jag både orkade fixa te och vara med barnen och fixa käk och köra ett par tvättmaskiner och tömma diskmaskinen och sådant som hörde till vardagssysslorna. Det gällde att inte för ett ögonblick visa sig lite mindre sjuk såvida man inte var beredd att sedan ta tag i styret igen.
Jag är lite bättre idag än igår. Fast verkligen bara lite. Jag orkar fortfarande inte läsa något, för att inte tala om att sticka. Jag orkar bara se på teve en kort stund i taget (fördelen med På spåret ikväll är att man inte behöver titta hela tiden - man kan lyssna också... Jag plockade Ho Chi Minh-staden på 10 poäng utan att titta, t ex... i mitt fullständigt omtöcknade tillstånd...). Så det jag gör mest är att ligga och lyssna på radion och så varvar jag det med teven och med ljudboken Blodläge. Men ibland måste jag sitta upp. Ryggen blir så grinig annars. Och de senaste dagarna har jag så smått börjat skriva lite här igen. Vad ska jag annars göra? Jag har så långtråkigt och att skriva bjuder betydligt mindre motstånd än att läsa. Visst är det ett tecken på att jag kanske ändå kommer ur det här levande, men jag har en bra bit kvar. Bara så ni vet.
Om ett tag ska jag på läkarbesök. Då får jag veta om det kanske är malaria jag fått. Eller denguefeber?
Emmaboda 4 februari, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar