Björn Ranelid lyckas tydligen dela upp sina läsare i två läger; de som tycker mycket om det han skriver och hur han gör det - och de som inte gör det. Själv vill jag inte mer höra honom läsa sina böcker. Kniven i hjärtat kändes bitvis jobbig för hans inkonsekventa skånsksvenska och det blev för mycket. Dock lyckades det - som tur var! - inte överskugga hans brinnande engagemang i barnen. De sköra och utsatta och ofta misshandlade i ordets alla betydelser. Jag är snart klar med pappersversionen av Bär ditt barn som den sista droppen vatten och vet bara alltför väl att det som förefaller vara fiktion är verklighet för många av våra barn och unga människor. Jag rekommenderar er att läsa honom om ni inte gjort det. Språket är vidunderligt vackert, glasklart, exakt och rakbladsvasst.
Barnen återfinns också i Krigaren som jag läste häromsistens. Och det är inte alls märkligt. De finns ju överallt. Långt borta och väldigt nära. Och vi måste få upp ögonen för dem. Se dem. Göra dem sedda.
Dessutom fick han mitt hjärta att svida över ett Stockholm jag egentligen aldrig gillade att bo i. Men väl att besöka och jag ser fram emot en vecka där, senare i sommar. Då ska jag ströva på Skeppsholmen och hålla utkik efter en skuta...
Emmaboda 5 juli, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar