Efter kaffet ute på trappen - och inspektion av drivbänkarna där ruccolan skjutit mikroskopiska små skott - gick vi in igen. Började plocka. Fiffa. Moffa. Sortera. Köra tvättmaskin. Och innan vi visste ordet av var klockan eftermiddag och hela huset var nystädat. Då gick vi ut för att se vad som skulle hända. Mannen fann sig plötsligen med spaden i hand göra klart den där dagvattengrejen och jag målade klart det allra sista på garagefönstren. Sedan hjälptes vi åt att bära ut det sista av trädgårdsmöblerna så att jag kunde tvätta dem rena och olja dem. Jag kunde nog tagit ut dem själv, rent styrkemässigt.
Men... det är det här med spindlar. Det är ett verkligt handikapp i min vardag. Jag såg en sådan där fetespindel igår, när jag tog ut stolarna, ur det lilla söta, faluröda trädgårdsskjulet. Där är ju fullt av spindelväv, så jag var givetvis på min vakt, men ändå inte tillräckligt förberedd när ett gråbrunt monster dök upp, så stort så att man hörde hur det klaskade i golvet när h*n sprang över det och in i ett strategiskt bakhåll. Det räckte för mig. Jag är glad att Mannen tar mig på allvar. Mycket kan jag skoja om; men inte spindlar. Han kanske tycker jag är dum i huvudet (men det tror jag inte) men han skrattar i alla fall inte åt mig.
Hursomhaver blev trädgårdsmöblerna omsorgsfullt behandlade och nu ser jag fram emot en trevlig fika i dem nästa helg. Gärna med något gott till kaffet!
Tvätten är torr och intagen, min käraste har lagat en härlig middag på ryggbiff och allehanda smaskens samt deklarerat och jag har diskat och nu tror jag vi snart ska slänga oss i den röda soffan och inte röra oss ur fläcken innan läggdags.
En fin sak: jag har ingen söndagsångest längre. Jag har inte haft det på flera månader. Jag tror det dels beror på att jag ju tycker om, och trivs på, mitt arbete - och att Mannen ger mig så roliga, sköna och meningsfulla helger att jag inte ens hinner fundera på vilken dag det är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar