förundran

När jag vaknade vid kvart i sju sken solen. Jag gick upp för att kissa och kröp sedan ner i sängvärmen igen. Väcktes sakta ett par timmar senare (efter en rörig dröm där Kullen, Hallandsåsens utpost i havet och västra Skottland flöt ihop till en behaglig enhet) av att Mannen rörde på sig, bredvid mig. Ytterligare någon timme senare klev vi upp och jag diskade undan medan han satte på kaffe och musik och lagade frukost åt oss.

Telefonsamtal med bästaste Agneta och sedan gick vi ut för att ta oss för lite arbete. Solen var försvunnen. Vi kom snabbt igång. Jag skurade dynor och en hel båt invändigt medan Mannen mätte till och precisionssågade till nya skivor till durken. Väldigt fina. Det kommer att bli kanonläckert när de blir lackade och klara! Vi jobbade under tyst samförstånd - med avbrott för en mugg kaffe och en stunds småprat på trappen - i nästan fyra timmar. Sedan kände vi oss nöjda med dagens insats och tog en rejäl och rask långpromenad uppåt skogen ovanför byn. Det är så vackert där uppe. Skogen avlöses av steniga hagar med stora ekar och hästar och gula gårdar.

Nu delar vi en öl och maten - tillagad av min käraste - puttrar i ugnen och på spisen. Jag har satt på en maskin tvätt och funderar på att kanske ta en lång, varm dusch. Dag Vags första platta utgör kvällens soundtrack.

Jag älskar våra vardagliga helger. Vi gör nyttiga saker tillsammans. Vi erfar en gemenskap som fördjupas i detta arbete. På något sätt finns ju vår gemensamma framtid invävt i det. Vi ser framåt. Har mål. Inriktning. Tillsammans. Det är vi nu. Det är en svindlande och helt underbar tanke och känsla. Kanske har jag upplevt något liknande tidigare, men det var isåfall för många år sedan. Och jag förstod varken att uppfatta, vara medveten eller förundras och glädjas över det så som jag är och gör nu.



Björkeryd 17 april, 2010.