söndag 19 november 2017

vänskap

Jag har tillbringat helgen i Stockholm och det var både en grym konsert med In Flames - som just nu är så galet bra att det är helt otroligt, jag trodde de var slut, men sommarens spelning på SRF golvade mig totalt och den här spelningen var ännu bättre! - och så har det strosats och fikats och druckits vin och ätits gott och något litet har shoppats men framförallt... framför precis allt... så har jag gjort allt detta i sällskap av den allra bästa och godaste av vänner. En av de ytterst få som jag vid alla tidpunkter vågar vara helt mig själv och blotta svagheter och sorger och förhoppningar inför, som så många gånger lyfter mig, eller ger mig en spark därbak - allt efter behov - och veta att hon alltid finns där, så som jag också finns för henne. En klok, varm, rolig kvinna som jag har så roligt tillsammans med alldeles oavsett vad vi hittar på. Och våra samtal... så nära och nakna och varma. Förtrolighet och fullständig tillit. Alltid högt, brett och djupt. Aldrig lågt och ytligt.

Så visst var det fint i storstan men vi kunde lika gärna suttit hemma, eller i hennes husvagn, eller något - för det helgen har gett har varit vänskap när den är som finast.

onsdag 15 november 2017

öppet hus

Öppet hus är fullt hus, på min arbetsplats. Det var två och en halv rätt intensiva timmar där jag än en gång bevisade, om inte för någon annan så åtminstone för mig själv, att jag är en jävel på att smalltalka och sälja.

Om livet gått vidare? Ptja. Eller... nej. Men jag kom på att jag har trevliga planer för helgen och att det är biokväll med kollegorna i morgon. Så jag är väl inte riktigt död, heller.


tisdag 14 november 2017

mitt så kallade liv

Jobba, äta, sova, dö? Lite så känns det ibland. Idag, till exempel. Inget vill liksom riktigt lyfta. Jag tränade i morse, men var trött och mådde lite illa. Kände mig klen. Lektionerna gick väl okej, men inte mer. Mycket muntliga redovisningar och det är trist när en del bara gör något halvhjärtat och lite med vänsterhanden - om alls. En del får fria tyglar, för en stund, och får arbeta självständigt med en uppgift och det blir inte många minuter effektivt arbete. En kollega är ledsen och stämningen når inga direkta rekordhöjder. Dessutom är arbetsrummet kallt. Riktigt kallt.

Men det finns också mänsklig värme och stöttande kollegor och sköna elever som vill och som levererar och tur är väl det.

Här hemma är det kollektivliv, gemensam middag och trivsamt, men alltid lika kort. Morgnarna är tidiga och om kvällen är vi alla mer eller mindre utmattade.

Jag undrar när livet ska börja igen.

söndag 12 november 2017

det var det det

Helgen har varit bra. Vännen, och tidigare kollegan, Lena har varit här och vi har lagat mat, druckit gott vin, promenerat och njutit vackra, blåsiga höstdagar, fikat på mysigt fik, pratat oss rakt in i nätterna och strosat en god stund i Lund. Goda vänner är en ynnest.

När Lena rest hemåt hängde jag med Sigrun så att pappan och mamman i lugn och ro kunde åka och köpa badrumsinredningar etc. Det renoveras nämligen två badrum simultant här och det är ett jeffla slambang. Men det blir både fint och klart snart och då får det ju vara värt damm och bråte och kyla (hantverkarna låter ytterdörrarna stå vidöppna) och inget vatten i min del av huset. Vi myste i soffan, Sigge och jag, och lite i smyg kunde jag också jobba med ett par uppgifter jag tänkte släppa loss i två klasser i morgon.

Nu är helgen slut och jag ska krypa i säng. Ny ljudbok: Never let me go av Kazuo Ishiguro.

onsdag 8 november 2017

kort och gott

Gatlyktor behöver inte vara fula.
En del dagar känns helt enkelt lite bättre än andra. Det här har varit en sådan dag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men jag tror det har att göra med att jag har hunnit med så mycket av rolig planering, fått till fina och givande samtal med kollegor och i största allmänhet haft en skön magkänsla. Flow.

Och på hemvägen handlade jag lite godsaker som ska bli smarrig mat till helgen, då jag får kul besök av vännen Lena, från Byn. På fredag kväll blir det storchock med fredagstacos i sällskap av inte mindre än två småbarnsfamiljer. HOHO! Men på lördag tänkte jag mig anrätta en trerätters veganmiddag. Just nu funderar jag på någon trevlig utflykt vi skulle kunna göra på lördagen, i trakten. Svaneholm är ju alltid vackert. Vi skulle kunna promenera runt sjön och sedan åka och fika någonstans. Till exempel.






tisdag 7 november 2017

fingerkli

A Tree Grows in... Börringe.
I morse var himlen stjärnklar och frosten glittrade på hustaken när jag kikade ut. Jag startade bilen lite i förväg (note to self: skaffa en kupévärmare) så att det gick kvickt att skrapa av rutorna. Sedan kaffe och P1 medan jag körde in mot gym och jobb. Bilsätet värmde gott mot trött rygg och kaffet smakar aldrig så ljuvligt som just vid den tiden.

Jag ser tillbaka på min ledighet och den blev faktiskt just sådan jag hade tänkt och hoppats. Jag har läst och skrivit och sett ikapp teveserier och varit på resa med Johanna och jag har promenerat och varvat ner. Nu håller jag nog till jul, ändå.

Skriva, ja. Det ligger ett par berättelser och skvalpar i mitt medvetande. Och i skrivbordslådan ligger en så gott som färdig. Men just den får nog stanna där. Den är bra. Riktigt bra, men det lite märkliga är att jag för en av de viktigare sidokaraktärerna lät en god vän stå för lite av inspirationen, som en slags sidohistoria och... hennes historia blev, i stora drag, sann. Bara ett litet tag (inte ens ett år) efter att jag skrivit klart. Om alla planeter stode på rad och det blev två torsdagar i samma vecka och jag verkligen skulle få manuset antaget skulle vederbörande kanske tro att jag skrivit berättelsen i efterhand och möjligen inte bli så glad. Vi är fortfarande vänner och jag vill gärna att det förblir så. Så jag får väl börja på någon av de andra historierna jag har. Frågan är bara hur jag ska finna avskildhet nog för det. Kanske får det vänta tills jag flyttat till eget. Eller så hyr jag en skrivarstuga någon ledig vecka och skriver järnet. För de där tankarna på att faktiskt skriva en bok, som andra än bara några utvalda vänner får läsa, de finns ju kvar. Starkare än på länge.

fredag 3 november 2017

hemma igen

Budapest. Vilken stad!

Jag som hållit Prag som en av mina favoritstäder (London är utom tävlan) har fått omvärdera och nu är Budapest min nya älsklingsstad. Ganska ren, vacker, med tusen saker att se, göra och uppleva. Jag och Johanna har bara skrapat lite på ytan. En sak om dagen som vi bestämt i förväg och i övrigt enbart vandra och gå vilse och upptäcka. Tisdagen blev Rudasbadet med heta bassänger, ångbastu och massage. fem timmar hängde vi där -med enbart andra kvinnor. Onsdagen var en spelning på en pråm på mäktiga Donau, på kvällen. Kadavar stod för grymt bra musik. Och igår, torsdag, stod ett besök på TerrorHáza på programmet. I övrigt har vi bara, som sagt, strosat omkring hela dagarna och hittat fantastiska små ställen, ooohat och aaahat över härliga utsikter, fin arkitektur och spännande miljöer.

På matsidan har vi inte heller legat på latsidan. I Budapest är det snudd på omöjligt att inte äta - och dricka - gott och varierat. Människor vi mött har varit vänliga och trevliga och vädret har varit tillmötesgående så att en kaffe, eller ett glas tokajer, på en uteservering har känts helt behagligt - även om kvällen.



Som grädde på moset är priserna så rimliga att man kan ha det väldigt gott på en ganska lätt budget.

Just den här bilden har jag snott på nätet, eftersom
man inte fick fotografera inne på badet.
Laglydig som få...



Nu är jag hemma igen och en hel helg ligger ograverad framför mig. Undras vad jag ska hitta på?