tisdag 24 april 2018

gäääsp

M & M är på jobbresor och jag har hand om Sigrun några dagar. Jag tänker, när hon somnat och jag hängt en tvätt och plockat i ordning lite inför morgondagen, att jag ska sätta mig med min bullet journal och strukturera de närmaste veckorna, och kanske också tillåta mig själv att ytterligare stanna upp och tänka. Tänka på att jag snart ska flytta och att det kan vara ett fint tillfälle att göra någon form av omstart på saker och ting och försöka tänka, eller känna mig fram till, ett önskat läge. Att slippa det låga, tunga och smygande självföraktande och komma mig upp på banan igen.

Men jag orkar inte. Jag är dödsens trött. Så jag går och lägger mig istället.

fredag 20 april 2018

working girl

Veckan har varit London söndag - torsdag och fast jag verkligen kände väldigt lite lust inför resan så blev den väldigt bra. Vi har haft fullt upp utan att stressa och dessutom har vädret varit fabulous. Jag menar, vem väntar sig att komma hem solbränd från England? Vi har vandrat, sett oss om, tillbringat en dag på Richmond University, hamnat i både en bollywoodinspelnng och i demonstrationer för, och emot, den indiske premiärministern. Vi har blivit guidade på The Globe, besökt Natural History Museum och Victoria and Albert Museum och upplevt en skön musikal, Motown. Min första Londonmusikal, faktiskt - men säkert inte den sista. Fantastisk show med en ensamble som inte bara var professionella utan hade hjärta dessutom. Hjärta och... soul!

Det är också tröttsamt att resa med en grupp elever och det var en smula tungt att komma mig ur sängen idag. Som tur är har arbetsdagen flutit på i ett ganska behagligt tempo och ikväll latade vi oss med icke-hemlagad pizza. M & M pysslar med sitt och jag njuter ett glas ljuvlig tokajer och ser en dokumentär på Netflix. En rätt fin fredagskväll, if you ask me. Och helgen får bli avslappnad. Jag ska förtränga att jag har 21 uppsatser i ENG07 att rätta, och 38 religionsprov.


fredag 13 april 2018

vab

"Det var en konstig docka. Och läskig."
Nuförtiden kan alltså till exempel en mormor vabba, när barnbarnet inte är friskt nog att vara på förskolan. Jag behövde dock in till jobbet för att träffa elevgruppen jag ska resa till London med, på söndag. Så Sigrun fick följa med. Jag tror hon tyckte det var spännande att se var jag jobbar. Hon tyckte skolan såg ut som ett slott (den gamla delen har ju faktiskt ett högt, fint torn). På min skrivbordslampa bor alltid en liten I-or och den tog hon hand om. Så var hon med på mötet med eleverna och sedan var det ju fredagsfrukost med kollegorna i arbetslaget. Där satt hon och plockade osten av en macka och åt ett Oreokex och var allmänt belevad. Sedan körde vi hem. Dagen är bara att vara med henne och vi har hängt en tvätt och lagat lunch. Just nu sover hon middag och sedan får vi väl se vad vi hittar på.

Ute är det ganska fint väder, men det blåser fortfarande ganska friska vindar. Humöret är som det är. Eller... humöret är rätt okej, men själen är lite låg.

Det ordnar sig väl.

tisdag 10 april 2018

våren, kanske?

Helgen som gick var fin, trots att jag var sjuk när jag kom hem i fredags. Jag körde mitt tvärsäkra kort: tidig läggning med två Panadol Night. BAM,så sover jag som en sten i minst åtta timmar.

När jag vaknade på lördagsmorgonen var jag inte helt kurant, men jag tog två vanliga panodil och for över sundet, till Louisiana, tillsammans med fina kollegan Maria, som känns som ett gott vänämne. Det finns alltid så mycket att se där, men vi valde att koncentrera oss på Picassos keramik. Beundrade de enkla, svepande linjerna, de sköna formerna, lekfullheten, skaparglädjen, fantasin. Åt en lunch ute på terassen (det blev rätt kallt efter en stund) och ägnade oss åt sköna, trevliga samtal. I den tidiga kvällen for vi hemåt,planerandes nya utflykter framöver.

I söndags kände jag mig tillräckligt okej för att haka på kollektivet (med viss utökning) som skulle vandra runt Häckebergasjön. Det är jag glad att jag gjorde. Vilken dag. Sol, ljumma vindar och en fin vandring. Mestadels är det lätt terräng och man kan njuta av dofterna, fågelsången och prasslet av fjolårslöven under skorna. Vi hade med oss fika och i en solig backe satt vi en god stund och aldrig smakar väl kaffet så gott som ute.

Payback igår och idag. Jag är verkligen tokförkyld men att vara hemma från jobbet går helt enkelt inte. En enda tappad dag kan ställa till med oanat elände lite lämgre fram. Så jag har nässpray, panodil, bafucin, pappersnäsdukar och chai i min arsenal. Det funkar, men när jag kommer hem är jag ju helt slut, såklart. Mår jag så här i morgon åker jag in på förmiddagen och tar dagens enda lektion, ställer in eftermiddagens möten och åker hem. För på torsdag och fredag måste jag palla hela dagar, igen...

torsdag 5 april 2018

nu och sedan

Det börjar dra ihop sig till den galnaste tiden på läsåret - vårterminsslutet. Det är nationella, och andra, prov och det ska vaktas och sambedömas och givetvis läggs det in schemabrytande temaaktiviteter för hela årskurser och studieresor ska genomföras, liksom friluftsdagar där man ska vara funktionär, och så småningom betygskarusell. Jag tillbringade över en timme igår med att bara sortera allt detta och lägga in i min kalender så jag kan få en översikt då all denna information ligger på minst tre olika ställen. Det kändes skönt att göra. När jag vaknade mitt i natten kunde jag tänka på att jag har koll nu, och sedan somna om. Och medan jag dricker mitt morgonte kollar jag jobbmejlen och ser att tjänstefördelningen för nästa år har landat. Jag läser igenom den och får väl ändå känna mig ganska nöjd. Jag kommer bara undervisa på två program (SA och VO) och dessa två ligger grannar, på samma våningsplan där jag har min hemvist. Slut på det stressande springet upp och ner och överallt. Jag får några lite mindre grupper, också. Men allt är inte vad det ser ut att vara. Ett par av de där grupperna är ganska krävande. Men jag tycker ändå att det känns bra. Sedan får jag se vilka övriga uppdrag jag kan tänkas få. Förstelärare blir det ju inte (jag har fått förklarat för mig att det är uteslutet eftersom jag då skulle tjäna mer  än mina chefer...) och det behöver jag inte vara, heller. Men det finns lite annat på lut.

Jag har åtminstone blivit ganska duktig på att inte åka in till jobbet sådär bedrövligt tidigt. Idag börjar jag egentligen inte förrän kvart i tio, enligt min ramtid, och jag lär i alla fall inte vara inne före kvart över nio. På minussidan ligger då att jag inte heller bränner in i svinottan för att träna. Men det kommer en tid för det också. Bara inte nu.

tisdag 3 april 2018

onwards...

Ledigheten slut. Verkligheten är över mig. Jag är ändå glad för dagarna i London, liksom de med la famiglia the extended version. Huset var ganska fullt i påskhelgen, med syster från Kil och hennes familj och så Linus och Nathalie.

Nu är det bara att köra vidare. En resa med elever, nationella prov och vandringshelg i Värmland väntar de närmaste veckorna. Och så vore det ju trevligt om det slutade snöa, förstås.

Annars är det som det är. Det var inte helt oangenämt att vara tillbaka på jobbet, ändå. Jag har ett par verkligt trivsamma och fina kollegor,som jag utan vidare kan betrakta även som vänner. Det är gott att se dem igen och vi har ett gott utbyte - och då inte bara didaktiska idéer utan... livet, liksom.

För lite Ystadskänsla läser jag om Mankells böcker om Wallander. Jag läste dem när de kom, och det är ju ett bra tag sedan. Jag tycker temat kring främlingsfientlighet och kyla framträder tydligare, men Mankells språk blir jag inte riktigt vän med.

Och så stickar jag mig en tröja.



onsdag 28 mars 2018

london town

Jag tänker att jag skulle kunna vara här hur länge som helst och bara vandra runt och kolla in. Kolla in gatulivet, husen, alla språk som pratas runtomkring en, människorna, trafikpulsen, maten från världens alla hörn, musiken som är ständigt närvarande, muséerna, bokhandlarna, det kulturella utbudet. Att resa ensam ger mig sköna möjligheter att följa mitt eget huvud - eller kanske bara mina fötter. Att för en gångs skull inte behöva ta det minsta hänsyn - ja, förutom det allmänna till människor jag möter - utan komma och gå som jag vill, när jag vill och vart jag vill. Vill jag inte prata så gör jag inte det. Eller så får jag fina samtal som det jag fick med tjejen som satt, på en bit kartong, med sin katt utanför Tesco Express vid Tower Bridge. Katten var så fin och blank i pälsen och så lugn och tillfreds, mitt i allt brus, och tjejen var så stolt över henne. Hon berättade att det enda som kunde stressa katten var när aggressiva hundägare kom för nära och försökte skrämmas. Vad är det med folk, egentligen?